Efter ett äventyr som i Universum bara tog en vecka men som på ett högre plan rymde långt många fler intryck och äventyr är jag tillbaka i gruvan, i ett klassrum. Det känns lite skönt även om just det här klassrummet inte är min hemmaplan och just nu längtar jag efter den där hemmaplanen. Jag planerar att berätta mer om min resa, till Hong Kong och Shenzhen, i ett par senare inlägg. Det här inlägget handlar om att komma hem igen och hur fint det är att uppskatta de små detaljerna. Elever som förväntar sig att bli bemötta och som får ta plats, klassrumsväggar som skvallrar om vilken kultur de inrymmer och hur även de enklaste skoluppgifterna ger plats för fantasi, liv och känslosamhet. Jag går förbi en vägg där barnen som elever här har fyllt med teckningar de skapat utifrån en berättelse. Jag känner inte berättelsen men förstår att det handlar om en magisk kappa och att barnen fått skapa egna magiska kappor. I deras teckningar ryms allt jag har saknat när jag pratat skola och lärande i Kina. Det är fjantigt kanske men i barnens fantastiska skapelser finns något som jag aldrig mer vill ta för givet. Någon drömmer om en kappa där hen kan gå in och leva i datorspel, en annan drömmer om en kappa som gör att hen aldrig kan bli ledsen eller ensam, en tredje låtsas om en kappa som gör att man kan flyga. De är barn som till vardags får utrymme för leken som andra på andra sidan Jorden kan lägga miljarder efter miljarder på att återskapa. För de här barnen är det bara en lek av många. Kraften i DET.
Kommentera