Torsdag eftermiddag och jag är i skarven mellan dagens sista lektion och eftermiddagens första möte. Tiden är knapp och i min datorväska finns en skylt som egentligen ska sitta på skolgården men den råkade ramla ner under lunchrasten. Eftersom vår vaktmästarrutin går ut på att mejla en pool som kanske löser problemet inom 1-2 veckor så blev det att lösa det själv. Jag har ändå en påse med buntband i datorväskan också. För sådana här tillfällen.
När jag går över skolgården märker jag några vuxna som letar efter sitt barn. Jag har inte riktigt tid att hjälpa dem så jag tar en omväg till grinden där min skylt ska sitta. Efter några minuters jobb är skylten på plats och jag styr kosan mot mina möten. På vägen kan jag inte låta bli att passera de där vuxna en gång till. Den här gången närmre. En av dem stannar upp och våra blicka möts. I två långa sekunder är det knäpptyst.
Hon: Är det Killfröken?
Jag (får vad jag redan vet bekräftat): Ja, trevligt att träffa dig igen!
Det är min gamla lågstadiefröken. Vi pratar ett par minuter om hennes barnbarn, hur det går för mig, lärarjobbet och lite annat. Det är ett väldigt kort samtal innan jag pliktskyldigt avslutar eftersom jag vet att mina kollegor förmodligen sitter och väntar på mig. På väg därifrån sticker det till i näsan. Det är en doft jag direkt minns. Hennes doft. Efter ett par år i hennes klassrum när jag var barn så har den doften etsat sig fast i mitt inre på en omedveten nivå. Jag kan inte för allt i världen beskriva den eller framkalla minnet av den, men på en millisekund kom den tillbaka när vi sprang på varandra. Med den kom alla minnen från min tid hos henne tillbaka. Allt jag lärde mig, allt jag och mina vänner hittade på och allt hon visade oss. Alla barndomsminnen som hon är en del av. Allt hon gjorde för oss. Hur viktiga vi var för henne och hur tydligt hon visade det för oss.
Resten av arbetsdagen kunde jag bara tänka på en sak: hur ofantligt viktiga lärare kan vara. Jag har fyra eller fem lärare som jag minns på det sättet som jag minns henne och varje gång jag möter någon av dem så är det fortfarande höjdpunkten av dagen. Jag undrar verkligen om jag kan vara den läraren för mina elever. Det handlar inte om vem jag är utan om vilka förutsättningar jag får. Efter ett drygt decennium som lärare vet jag att jag besitter förmågan att vara den personen för andra. Jag vet också att jag haft perioder när jag absolut inte varit det. Tyvärr känns det som att det blir vanligare och vanligare att jag inte kan vara det. Jag jobbar i en organisation som med flit har den lägsta elevpengen i regionen och som har som mål att bara 12% av lärarna ska säga upp sig varje år. Det är målet. För man har förlikat sig med verkligheten att lärarna flyr. Inte för att de är veka utan för att de inte mäktar med längre. Vilket så klart har att göra med den låga elevpengen. Det är inte en besparing som kommer från tunna luften. Varje gång det måste lappas och lagas så är det lärarna som får lösa det. Så var det när den lokala vaktmästaren skulle rationaliseras bort. Så var det när administratörerna ”behövde” bli färre och vi fick ta över lite mer administration. När kommunen inte har pengar att betala med så är det jag som får betala med min tid och mina prioriteringar. Bara det faktum att jag börjat undvika föräldrar/anhöriga på skolgården för att ”hinna” säger något om mina prioriteringar. Tar jag mig då tid för mina elever?
Ett par timmar senare får jag ett SMS. En flash om att det ska bli livesänd presskonferens om det nya kollektivavtalet för kommunanställda lärare. Fina ord och stressade röster. Några journalister som inte verkar få grepp om vad som egentligen kommit överens om. Det mesta skjuts ut på kommunerna. Lokalt ska både lönerna och arbetsmiljön lösas. Och lärarbristen. Det ska identifieras mål och vidtas åtgärder.
Jag förstår att det är lokalt som saker och ting brukar hända. Men det beror bara på att det är vi som jobbar där som löser det på egen hand. För det är vi som förlorar mest när vi inte längre får vara de lärarna vi vill vara. De lärarna som eleverna minns 23 år senare. Jag jobbar hellre ihjäl mig än att ge upp på det målet.
Problemet är bara att det inte är en modell för att bygga ett friskt och attraktivt yrke. Särkilt inte när man har en huvudman som gjort det till en sport att spendera så lite som möjligt på skolan.
Problemet är att ingen i skolans styrkedja har respekt för vad som händer när jag och min gamla lågstadielärare möts på en regnig skolgård en torsdag i september. Det betyder inte ett dugg när kommunekonomerna tar fram sina excelark.
Kommentera