Första dagen tillbaka efter semestern och jag minns knappt var jag jobbar.
Det senaste läsåret var arbetsåret som jag drömt om i nästan ett decennium. Precis så bra var det. Samtidigt var det med pandemin och avsaknaden av pauser och avkoppling som restriktionerna medförde ett år som nästan tog kål på mig. Men hur som helst, efter en lång ledighet är jag utvilad, tillbaka och lite mjuk i mössan.
När dagen närmar sig slut går några kollegor hem och jag bestämmer mig för att rensa upp det sista minnet från vårterminens avslutning: De hundratals lapparna med peppande meddelanden som eleverna varje vecka under läsåret har skrivit till varandra, som vi läst varje fredag som en sorts utvärdering av veckan, och som jag i hemlighet har sparat och dagen innan skolavslutningen har satt upp överallt runt basrummet där vi har utgått ifrån. Nu ska rummet kännas hemtrevligt för fler och det är dags att plocka ner dem. Min plan är att spara dem för en framtida överraskning.
Så jag börjar i maklig takt medan jag pratar med min nya kollega som arbetar på fritids och snicksnackar med det fåtalet elever som är tillbaka efter som ledighet. Samtidigt lär jag känna några nya elever. Multitasking med andra ord.
Efter kanske en kvarts småplockande av lappar kommer en förälder som jag inte känner igen. Jag förstår att det är en förälder till en av de nya elever och presenterar mig. Vi pratar om allt från sommarnöjen till skäggvård. Samtidigt, utan att jag märker det, kommer den nya elevens yngre syster fra och börjar hjälpa mig med lapparna. Vi har inte hälsat eller ens bytt ett ord. Från att ha varit en försynt skugga ett halvsteg bakom föräldern med det fantastiska skägget förvandlar hon sig plötsligt till en person. Jag är noga att tacka för hjälpen och direkt sträcker hon på sig.
När den nya eleven plockat ihop sina grejer och föräldern verkar redo att gå så är lillasystern kvar, plockandes lappar i samma takt som tidigare.
Föräldern: Ska vi gå då?
Lillasystern: Men det är ju massa lappar kvar!?
Föräldern: Tror du inte att Killfröken kan ta dem själv?
Lillasystern: Men… men… Det här känns som min grej liksom.
Föräldern: Jo, jag vet att du längtar efter att du ska få börja här men nu får vi ändå gå.
Lillasystern börjar göra sig redo för att stålsätta sig. Jag kan se att det kommer bli dåligt. Så jag tar en av lapparna och ger den till henne som en distraktion.
Jag: Här, den här är till dig som ett minne tills du får börja här.
Med det säger vi hej på ett tag och jag blir påmind om storheten som ryms i en skola och vad som kan hända där.
Kommentera