Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Av skollagen (2010:800) framgår tydligt att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna. Av skollagen framgår också att i all utbildning och annan verksamhet ska barnets bästa vara en utgångspunkt. I läroplanen för de obligatoriska skolformerna (Lgr 11) framgår också uttryckligen att eleverna ska få undervisning om sina rättigheter enligt barnkonventionen inom ramen för de samhällsorienterande ämnena.
Citatet kommer ifrån den femte regelbundna rapport som Regeringskansliet gör till FN Barnrättskommitté. Det är en sorts avstämning att vi som nation gör det vi har tagit på oss att göra. (Faktumet att vi inte gör det och att samma kommitté regelbundet riktar kritik mot Sverige och hur vi hanterar särskilt asylsökande barn är en annan fråga för en annan skolchatt.) Det finns ett par saker jag reagerar på:
- “Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna” – Vad är skillnaden mellan grundläggande demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter? Är det i grunden samma sak, eller finns det en nyans skillnad? Vad är skillnaden i så fall? Och framförallt: Hur många lärare har fått utbildning i frågor som dessa? Vad jag minns så ingick det inte i min lärarutbildning (anno 2005-2009).
- “Var och en som verkar inom utbildningen ska främja”…. - Med andra ord är det inte ett ansvar som är reserverat till läraren i klassrummet, vilket nog är klokt. Exempelvis har jag ett helt gäng kollegor utan varesig lärarutbildning eller lärarjobb som i sitt yrkesutövande har makten att antingen se eller kränka elever. De har precis lika stor möjlighet som jag att uppfylla eller bryta mot de krav som uppenbarligen ligger på oss. Jag tänker på vaktmästare, städare, matsalspersonal och andra som är vanliga inslag i kidsens skolliv. Men hur säkerställer man att alla som “verkar” inom utbildningen har koll på det demokratiska uppdraget?
- Vad är tanken med att eleverna ska få “undervisning om sina rättigheter enligt barnkonventionen inom ramen för de samhällsorienterande ämnena”? Skulle det på något sätt vara mindre viktigt att jag undervisar eleverna om deras rättigheter när jag slår om och undervisar dem i naturvetenskap eller musik? Eller finns det genuint något moment i detta som är så viktigt att det är didaktiskt fördelaktigt att det är en SO-lärare som ansvarar för det? Jag är för kluven för att veta svaret här…
Framförallt allting annat så känner jag ett stort stöd i skrivningarna om skolans demokratiuppdrag, oavsett om det är från skollagen eller läroplanen. Det känns bra att veta att jag fortfarande har ett uppdrag som är komplexare än bäbispoolen som är det centrala innehållet. Att vi fortfarande har livsviktiga saker att prata om. Samtidigt är det i demokratiuppdraget som jag hittar min ideologiska grund för det dagliga fostransarbetet. Utan det är det lätt att hamna i ett träsk av att lära att lyda, som vi absolut inte ska tillbaka till.
Det är en (inte så) kort sammanfattning av hur jag uppfattar skolans demokratiuppdrag. Hur tänker du?
Delta gärna i #skolchatt på twitter ikväll. Det börjar 20.oo och håller på en timma. Deltar i bakgrunden gör Forum för levande historia.
Vill du hellre bara läsa kan du göra det i efterhand i Skolchatts arkiv.
Idag rusade jag från skolan lite tidigare än vanligt för att hinna till ett möte med goda lärarvänner. (Jag har bloggat om detta mötet på lararforbundet.se/ung.) Halvvägs till bussen kom jag på att det här är ett möte där det är smart att ha sin papperskopia av LGR 11 nära till hands, så det blev till att vända om och rycka med mig den Heliga Boken från mitt skrivbord. I borte ändan av skolgården hittade jag en av mina blivande elever, nioåriga Statstjänstemannen.
Statstjänstemannen: Hej Killfröken! Vad håller du i?
Jag: Det är läroplanen, alla lärares favoritbok. Den lär mig vad jag ska lära ut på lektionerna…
Statstjänstemannen (spelat upprört, med glimten i ögat): KAN DU INTE DET REDAN!?
Jag tänker mig att det finns en tjänst för henne på Skolverket, eller möjligtvis Skolinspektionen åt henne om sisådär 20 år. Och det ska vi vara väldigt glada för….
Så jag tänkte skriva ett inlägg om hur man md hjälp av IKT och ett bra skolbibliotek kan fånga vad som kommit att kallas The Big Five.
Det är ett uttryck som egentligen beskriver de fem stora målen för varje jägare på Afrikas savann (leopard, lejon, elefant, noshörning och afrikansk buffel) och som jagas under storviltsjakten. En betydligt mindre brutal version är de fem förmågor som lärarutbildaren Göran Svanelid har identifierat som genomgående i hela LGR-11. Dessa är tydliga i flera/alla läroplanens kursplaner och en mycket enkel beskrivning av vad grundskolan ska ge varje elev:
- Analysförmåga
- Kommunikativ förmåga
- Metakognitiv förmåga
- Förmåga att hantera information
- Begreppslig förmåga
Jag tänker att minst tre av dessa går att förverkliga i ett nära samarbete med sitt skolbibliotek (analysförmåga, förmåga att “hantera” information (vad det nu är) och även begreppslig förmåga). Det går säkert att få in de andra också, men detta är de som jag kan komma på på rak arm. Lätt som en plätt.
För dig som inte har läst Svanelids artikel i Pedagogiska Magasinet så finns den här.
För ett tag sedan hade jag en i efterhand pinsamt hetsig diskussion med en av mina äldre elever, Kritikern (tolv år gammal). Det har tagit mig flera veckor att fullt ut dels bearbeta vårt samtal och dels formulera det här inlägget.
Bakgrunden var att vi hade ett läxförhör och att jag efteråt gav eleverna olika uppgifter att jobba med när de var klara. En av mina yngre elever, som behöver träna på fingersättning (vilken teknik man använder när man skriver på ett tangentbord) fick en digital uppgift samtidigt som jag bad Kritikern fortsätta på en högst analog skrivuppgift (med papper och penna och hela kittet). Där och då muttrade hen lite, men inte mer. Men så snart som läxförhöret nått sitt slut och eleverna var på väg ut mot rasten sökte Kritikern upp mig.
Kritikern: Du Killfröken! Det där är inte okej! Jag KRÄVER en förklaring! Ni (jag och min kollega) är alltid orättvisa mot oss äldre. Jag vill inte vara en sån som klagar men är inte det i princip diskriminering!?
Jag (som anade vad det handlade om, men försökte köpa mig tid): Vad menar du?
Kritikern: Att treorna får jobba med datorn när vi andra tvingas hålla på med tråkiga saker. Är det inte så att Skollagen säger att alla elever ska behandlas rättvist!? Vad hände med likvärdigheten!?
(Så här i efterhand är jag obeskrivligt stolt över att någon som är tolv år gammal har förmågan att lägga fram så pass avancerade och välformulerade argument.)
Jag: Jo, fast ibland är det olika för olika elever. Så är det…
Kritikern (ordentligt upprörd): Men lägg av! Jag blir så förbaskat provocerad varje gång ni säger så. Ni har väl ingen rätt att behandla elever olika!? Det är samma läroplan och samma mål. Varför får han (eleven med tangentbordsträningen) men inte jag?
Jag (som börjar inse att det här är mer än bara tanklöst gnällande): Fast vad är alternativet? Ska alla jobba med samma sak hela tiden? I så fall bestämmer jag att alla elever i vår klass under nästa lektion ska träna sig på hälften och dubbelt (att automatisera färdigheten att dubblera/halvera tal), för det behöver några i vår klass träna på. Ja, jag vet att kanske 25 av 30 redan kan det. Men om alla ska göra samma så får alla träna på det då. Känns det som en bra plan?
Kritikern: Meh! Jag menar….
Jag (vid det här laget börjar jag bli lika upphetsad som min elev, vilket kanske inte är så professionellt): Målen är samma för alla i vår klass. Men ibland får ni olika uppgifter eftersom ni har olika saker ni behöver lära er för att nå dom där målen. Samma mål, olika förkunskaper, olika uppgifter. Okej?
Kritikern blir tyst utan att backa tillbaka. Jag ser att han tänker så därför drar jag mig tillbaka och fortsätter med att plocka ihop mina grejer.
Kritikern: Så man gör på olika sätt för att alla ska komma framåt i sin utveckling. Nu tror jag att jag förstår vad det betyder med riktig likvärdighet.
Jag avslutade samtalet med att säga något positivt som jag inte minns i efterhand innan vi gemensamt gick ut ur klassrummet. Sedan den dagen har jag flera gånger pratat om likvärdighet med vuxna (kollegor, föräldrar, skoltyckare, politiker, m.m) som inte har besuttit samma insiktsförmåga som min egna lilla Kritiker. Det gör bara att min respekt för hen växer.
Idag annonserades den nya läroplanen för grundskolan. Anne-Marie Körling skrev utifrån själva presskonferensen ett alldeles lysande inlägg på sin blogg om vikten av korrekta skolord. Hon tar upp begreppet katederundervisning och frågar om vi inte får skylla oss själva om ordet kommer tillbaka när vi inte hittat ett vettigt substitut. (Jag brukar använda ordet “lärarprat” med eleverna och “genomgång” med elever och föräldrar.)
Annars är det ord som jag fastnar för under samma presskonferens inte ett ord utan snarare läroplanens namn. LGR -11. Alla grundskolans läroplaner i modern historia har hetat LGR -[årtal], utom den nuvarande. Den fick namnet Lpo -94, och den fick det av en anledning. LGR står för Läroplanen för Grundskolan. Lpo har en betydligt mer tekniskt namn. Ändå föredrar jag med all ivrighet i min kropp en ny Lpo framför ännu en LGR. Varför? För att Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet inberäknar just förskoleklassen och fritidshemmet. Den tar sin organisatoriska grund i hur eleverna uppfattar kopplingen mellan skolans olika verksamheter: total.
LGR -11 är inte döpt på slump. Det är ett markerande avstamp ifrån det samlade greppet om hela skolan. Samma grepp som gör att varenda unge idag har massvis med kompisar att lita på och luta mot när första skoldagens pirriga fjärilar kommer. Samma grepp som gör att elever som plötsligt inte kan sitta still på lektionen kan bli förstådda och bemötta på skolgården innan det vuxit till en permanent lärskada. Samma grepp som gör att gymnasisterna som alldeles strax börjar springa på studentskivor fått växa upp i världens tryggaste skola. Men visst, vi kan väl ta en till LGR då….
Jag har funderat en del på vad ett främlingsfientligt parti i riksdagen innebär för skolans samhällskunskapsundervisning. (För de som undervisar äldre elever har det säkert varit ett faktum en längre stund, men för mig som undervisar yngre elever har jag inte behövt ta i dem med tång förrän nu.) Som jag ser det uppstår ett yrkesetiskt dilemma som lärarkåren kollektivt borde lyfta:
Å ena sidan är vi tjänstemän som inte kan ta ställning varesig för eller emot något enskilt parti utan att ge upp vår professionella roll. Å andra sidan är vi som lärare också utrustade med ett fostransuppdrag som präglas av en mycket tydlig värdegrund. Vi har som lärare ingen rätt att avvika från den värdegrunden och den är inte förenlig med de åsikter som främlingsfientliga grupper har.
Alltså blir frågan: Hur kan vi, som har en skyldighet att fostra eleverna efter ”den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism” (vad är österländsk humanism!?) och med allas lika värde som ledstjärna, förhålla oss professionellt opartiska till Sverigedemokraterna?
- Är det okej för en lärare att markera när elever skämtar om att de stödjer SD? Är det tjänstefel att inte säga ifrån?
- Hur ska lärare bemöta skolval där 17% av eleverna röstar på SD? Hur är man en bra lärare även för de eleverna?
- Vilken hänsyn ska lärare ta till faktumet att elever med familjemedlemmar som röstar på SD (i snitt 1-2 per klass) riskerar att komma i kläm när samtalet kommer upp både på lektioner och på raster?
Jag har bara börjat fundera på dessa frågor och behöver verkligen hjälp med att hitta någon slags rätsida här. Vad tycker du?
Det är måndag och början på så mycket mer än bara vecka 39. Efter ett långt och utförligt valtema är det mycket som behöver diskuteras. Trots den relativt unga åldern på mina elever (nio, tio och elva år gamla) så har vi ett 45 minuter långt samtal om allt från skillnaden mellan minoritetsregeringar och majoritetsregeringar till vad det innebär att stå upp för alla människors lika värde.
En elev (tioårig pojke) berättar att han sett att internationell media rapporterar om rasisternas intåg i riksdagen. Det går ett sus av förvåning genom klassrummet. En annan elev (elvaårig flicka) sammanfattar allt som jag känt men inte kunnat uttrycka det senaste dygnet:
“Det är nästan så att man skäms för att bo i Sverige. Dom ger ju alla oss andra dåligt rykte!”
Jag nickar instämmande och bockar, med obeskrivlig stolthet, av ett antal mål i läroplanen.
