Mitt lärande samtal

För ett tag sedan hade jag en i efterhand pinsamt hetsig diskussion med en av mina äldre elever, Kritikern (tolv år gammal). Det har tagit mig flera veckor att fullt ut dels bearbeta vårt samtal och dels formulera det här inlägget.

Bakgrunden var att vi hade ett läxförhör och att jag efteråt gav eleverna olika uppgifter att jobba med när de var klara. En av mina yngre elever, som behöver träna på fingersättning (vilken teknik man använder när man skriver på ett tangentbord) fick en digital uppgift samtidigt som jag bad Kritikern fortsätta på en högst analog skrivuppgift (med papper och penna och hela kittet). Där och då muttrade hen lite, men inte mer. Men så snart som läxförhöret nått sitt slut och eleverna var på väg ut mot rasten sökte Kritikern upp mig.

Kritikern: Du Killfröken! Det där är inte okej! Jag KRÄVER en förklaring! Ni (jag och min kollega) är alltid orättvisa mot oss äldre. Jag vill inte vara en sån som klagar men är inte det i princip diskriminering!?
Jag (som anade vad det handlade om, men försökte köpa mig tid): Vad menar du?
Kritikern: Att treorna får jobba med datorn när vi andra tvingas hålla på med tråkiga saker. Är det inte så att Skollagen säger att alla elever ska behandlas rättvist!? Vad hände med likvärdigheten!?
(Så här i efterhand är jag obeskrivligt stolt över att någon som är tolv år gammal har förmågan att lägga fram så pass avancerade och välformulerade argument.)
Jag: Jo, fast ibland är det olika för olika elever. Så är det…
Kritikern (ordentligt upprörd): Men lägg av! Jag blir så förbaskat provocerad varje gång ni säger så. Ni har väl ingen rätt att behandla elever olika!? Det är samma läroplan och samma mål. Varför får han (eleven med tangentbordsträningen) men inte jag?
Jag (som börjar inse att det här är mer än bara tanklöst gnällande):  Fast vad är alternativet? Ska alla jobba med samma sak hela tiden? I så fall bestämmer jag att alla elever i vår klass under nästa lektion ska träna sig på hälften och dubbelt (att automatisera färdigheten att dubblera/halvera tal), för det behöver några i vår klass träna på. Ja, jag vet att kanske 25 av 30 redan kan det. Men om alla ska göra samma så får alla träna på det då. Känns det som en bra plan?
Kritikern: Meh! Jag menar….
Jag (vid det här laget börjar jag bli lika upphetsad som min elev, vilket kanske inte är så professionellt):  Målen är samma för alla i vår klass. Men ibland får ni olika uppgifter eftersom ni har olika saker ni behöver lära er för att nå dom där målen. Samma mål, olika förkunskaper, olika uppgifter. Okej?

Kritikern blir tyst utan att backa tillbaka. Jag ser att han tänker så därför drar jag mig tillbaka och fortsätter med att plocka ihop mina grejer.

Kritikern: Så man gör på olika sätt för att alla ska komma framåt i sin utveckling. Nu tror jag att jag förstår vad det betyder med riktig likvärdighet.

Jag avslutade samtalet med att säga något positivt som jag inte minns i efterhand innan vi gemensamt gick ut ur klassrummet. Sedan den dagen har jag flera gånger pratat om likvärdighet med vuxna (kollegor, föräldrar, skoltyckare, politiker, m.m) som inte har besuttit samma insiktsförmåga som min egna lilla Kritiker. Det gör bara att min respekt för hen växer.