I fredags hade jag ett samtal med en kollega som bet sig fast hos mig. Det var på eftermiddagen och hon hade just haft ett utvecklingssamtal med en elev som knappt pratar i klassrummet. (Så ska man få vara, vilket man kan diskutera i ett annat sammanhang.) Det intressanta som vi pratade om var hur coolt det är att höra ett vanligtvis tyst barn prata. Min kollega beskrev hur oförberedd hon var, vilket kan låta konstigt. På ett utvecklingssamtal brukar man ju prata. Men ändå!
Kollegan: Killfröken, visste du att Tysta Barnet pratar med norrländsk dialekt?
Jag: Nä, men nu när du säger det så stämmer det faktiskt..
Kollegan: Jag vet inte om jag ska vara ledsen att det tagit fram tills nu att upptäcka det eller om jag ska vara glad att jag ser det alls.
Jag kan helt klart relatera till den känslan. Så känner jag med en del barn också. Så fort de öppnar munnen kan jag inte fokusera på något annat. Jag vet inte om andra barn runt omkring reagerar lika stark. Antagligen inte.
Inför veckan som kommer tänker jag att mitt mål blir att låta mina elever tala. Tala av all sin kraft!
Kommentera