Det är lördag. Jag på ett nöjesfält. Man kan tycka att kopplingen till skola borde vara tunn. Men tvärtom. Tillsammans med fyra elvaåringar som för några månader sedan inte riktigt kände varandra blir jämförelser av skolerfarenheter en naturlig grej. Jag lyssnar och lär.

En av dem berättar om vikten av att fota mycket egna bilder till en kommande broschyr runt vårt gemensamma projekt. De andra förstår inte riktigt. ”Varför då? Jag har redan massa bra bilder på datan!?” säger den ena. De andra verkar instämma. Digibarnet står på sig och hävdar att de ser ut att vara googlade. (Hur ser man på en utskriven bild att den är googlad? Jag är skeptisk men förstår samtidigt exakt vad hen menar.)

Det slutar i ett samtal som mest kretsar kring att den ena elvaåringen undervisar de andra elvaåringarna om hur man alltid äger sina egna bilder och att man inte bara kan ta någon annans fotografier utan lov. Eftersom vi är ute efter rätt specifika bilder så är det enligt den här elvaåringen lättare om vi bara lägger ett tag på att ta egna bilder istället. De andra förstår och håller kanske med, jag vet inte.

Efter en stund tar jag Digibarnet åt sidan och bestämmer mig för att bekräfta och berömma dennes digitala kompetens. Jag får veta att det är en grej som hens lärare har berättat i skolan och som de flesta i klassen inte riktigt fattade ”men jag tycker sånt är coolt och viktigt så jag kan liksom inte glömma bort vad som gäller”.

Respekt på det!

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

En kommentar

Kommentera