Det är lunchrast och en åttaåring sitter under ett träd på skolgården med gråten i halsen. Jag får en MYCKET upprörd redogörelse för vad som är fel.
Nästangråtande barnet: Vet du vad Bill och Bull (två jämngamla klasskamrater som alltid ses tillsammans) sa till mig och Charmören?
Jag (hinner inte svara):…
Nästangråtande barnet: Att vi är avundsjuka! Dom sa så här: (sjungandes) ”ni två är aaaaaavundsjuka, ni två är aaaaaavundsjuka, Ni två är aaaaaavundsjuka”
Jag (hinner inte påminna barnet om hur Bill och Bull kan vara och att de alla fyra faktiskt är goda vänner nästan jämt):…
Nästangråtande barnet: Och så sa dom en sak som var ändå elakare!
Jag (snabbt och spontant, för att få en syl i vädret): Vadå?
Nästangråtande barnet: Att det var dom två som kom på Iran!
Det är inte lätt.
En kommentar
Linn
Posted on 2009-09-18 at 11:33Besöket i din blogg var som att hitta min egen verklighet. Åttonde terminen på lärarutbildningen och på jakten på jobb har tagit fart. Känner igen det där med att ”man ska vara glad för det man får”, men visst är det väldigt avgörande hur man själv blir och har förutsättningar att bli i sitt första jobb. Att vi skapas i sociala sammanhang går inte nog att understryka. Lycka till! Du verkar klok och förnuftig och kommer säkert hitta dig ett jobb.