Häromdagen började jag nästan gråta på jobbet. No lie. Helt ärligt.
Egentligen började det här för några månader sedan, när ett par elever som är mitt i en långvarig konflikt valde bort mig tillförmån för en kollega när kom till en punkt där de behövde vuxenhjälp för att medla. Det är en larvig sak att hänga upp sig vid. Kanske var det en ren tillfällighet, fast egentligen tror jag mer att det var ett medvetet val. Kollegan är bättre på att lyssna. Det måste man bara acceptera. Det är en fråga om att svälja personlig stolthet och se styrkan i det kollegiala.
Men ändå. Det är så jävla svårt. När det handlar om att misslyckas inom ett av de områden där en allra helst vill lyckas så är det svårt att inte ge vika för det fula och det självupptagna. Men det gjorde jag. Höll tyst om det och bet ihop. Lovade mig själv att vända det mot en ingång till professionell utveckling.
I torsdags hade vi #skolchatt om professionella relationer. Det är ett område som jag är särskilt intresserad av, både ur ett teoretiskt och ett praktiskt perspektiv. Det är där jag allra helst vill lyckas. Så klart är känslan efter en riktigt lärorik lektion med många aha-stunder svårslagen. Men för mig är det relationella ändå ett strå vassare.
Så i fredags, när samma elever hamnade i samma konflikt var det av en slump jag som fick förtroendet att medla. Mest handlade det nog om att jag var först på plats och upptäckte de gråtande eleverna. Med en samundervisande kollega kunde jag släppa gruppen i hens händer och sätta mig med de bråkande barnen. Nästan hela lektionen pratade vi. Efteråt bad de att få samla en större grupp för att reda ut saker som hänt på sista tiden. Efter ett tag är det en som vill säga något, men tvekar. En annan uppmuntrar med orden ”Jo, han blir inte arg. Jag lovar.”
”Okej, Såhär Killfröken. Ibland känns det som att du blivit trött på oss och allt vårt bråkande och inte orkar lyssna längre.”
”Oj, ja. Jag har märkt att ni tror det. Men det är inte så. Jag kommer aldrig tröttna på er. Jag tror mer det handlar om stress. Att när man har mycket att göra så hinner man inte lyssna fast att det är viktigt.”
Eleverna funderade efter ett tag och nickade eftertänksamt.
”Ja, så är det nog. Men hur som helst så ville jag säga att du blivit bättre på att lyssna. Så som vi har pratat idag vill vi prata med dig oftare.”
Där och då.
Kommentera