Ni vet den där funktionen på Facebook som påminner dig om minnen kopplade till det här datumet fast tidigare år? Idag fick jag en pling i min mobil om en frukost som jag åt på dagen fem år sedan.
Så här var det. Jag var inbjuden som gäst till Lärarförbundets kongress för att prata om sociala medier som en del av läraryrket. Förmodligen var det så för att jag inför kongressen tre år tidigare var den som vi en utfrågning ställde hela fältet av kandidater till förbundsstyrelsen mot väggen eftersom ingen av dem hade en professionell närvaro i sociala medier. Hur som helst. Jag var inbjuden som gäst och bokades in på ett av många hotell som huserade kongressdeltagare. Det här är ett stort spektakel där förbundet bokar upp alla rum på ett par hotell för att kunna husera allt folk. Så på morgonen vaknade jag och gick ner till frukostmatsalen. På vägen hälsade jag på ett antal delegater som jag kände innan jag valde ett bord för fyra som ännu var ledigt. Jag satte ner min väska och hämtade min frukost. När jag precis satt mig kom en man och frågade om det fanns en plats för honom. Jag antog direkt att han var med Lärarförbundet.
Jag: Absolut! Vilken lokalavdelning är du ifrån?
Han (något förvirrad): Nej nej, jag är inte en del av det här sällskapet. Jag kommer närmast från Kabul.
Ana min förvåning.
Han: Vad är det för arrangemang förresten?
Jag: Det är Lärarförbundets kongress. En stor cirkus. Vad tog dig till Kabul?
Han: Jag jobbar på Sveriges ambassad, fast faktiskt arbetar jag mest i Mazar-i-Sharif. Det är en stad i norr där Sverige har en styrka sedan ett par år.
Resten av den frukosten blev ett av de mest lärorika spontansamtal jag haft på länge. Han lärde mig allt om Afghanistans historia, (dåvarande) nuläge och möjliga framtid. Det var där jag lärde mig att för mycket bistånd kan vara ett problem i länder och regioner utan fungerande statsapparat. ”Föreställ dig att försöka torka upp spilld mjölk med en tvättsvamp som redan är drypande av vatten”, förklarade han. Poängen är att för mycket pengar utan tillräcklig kontroll göder korruption och kriminalitet. Jag minns att vi pratade närmare en timma och att det var nästan inget annat än Afghanistan vi pratade om.
Jag minns att efter ett tag anslöt två andra, från kongressen, som slog sig ner. De deltog ett bra tag i samtalet innan de förstod att jag och Ambassadsmannen just mötts. Jag minns inget från föreläsningen jag höll senare samma dag eller paneldiskussionen jag deltog i efteråt. Dock är känslan av att gå på bussen från hotellet till kongresshallen med en känsla av att inte vara i närheten av lika cool som min nyfunna vän.
Efter fem år inser jag att varje gång Afghanistan kommer upp så förstår jag lite bättre, tack vare den där spontana frukosten. Varje gång min undervisning råkar tangera Afghanistan (vilket hände senast idag) är jag lite bättre förberedd.
Det är intressant att tänka på vad en tillsynes slumpmässig händelse i en frukostmatsal kan generera i termer av lärande, reflektion och förståelse. Det talar till den mystiska slumpfaktorn som finns i alla ekvationer kring det goda lärandet. Vi kan försöka vårt bästa att mixtra med förutsättningarna för att återskapa magin och vi är rätt himla bra på det. Fast det kommer alltid finnas något oförutsägbart i lärandet som på allvar berör.
Kommentera