Onsdag kväll och jag sitter uppe mest för att vänta på att ugnen ska bli klar. Jag bakar småkakor långt in på natten, men mer om det senare.
Först till någon jag verkligen beundrar: min bror.
Jag beundrar honom, ser upp till honom och lutar mig allt som oftast på hans fenomenala kombination av oslagbar kompetens och utomordentligt tålamod. Han är på sätt och vis den enda i min utvidgade familj som på riktigt kan läsa och skriva. Vi andra har i varierande utsträckning förmåga att forma vissa ordbilder. Jag har försökt att lära mig men har inte kommit längre än att jag kan läsa upp till typ tvåstaviga ord. I jämförelse så kan min bror inte bara läsa och skriva flytande utan han är riktigt bra på det. På flera språk. Min känsla är att han är på den nivån att han skulle kunna läsa en bok som på teoretisk nivå går igenom ett främmande språk och det skulle vara nog för att han skulle lära sig att bemästra det utan att läsa eller skriva ett ord. Det är i alla fall min känsla, som utomstående och i grunden okunnig.
Nu låter det som att vi är en hög med analfabeter och det är väl inte riktigt så. Men nästan. I verkligheten kan vi alla läsa och skriva svenska och en del andra språk. Men när det kommer till programmering är det verkligen så. Min bror, som är flytande i flera programmeringsspråk, är inte bara en förebild utan för mig en nödvändighet för att jag ska kunna delta fullt ut i ett demokratiskt samhälle. Om jag någon gång vill uttrycka mig själv i ett digitalt sammanhang, utan att förlita mig på kommersiella förmedlare, så är jag direkt beroende av honom och hans kompetens. Han delar ödmjukt med sig av makten han besitter genom att kunna något viktigt som vi andra inte kan. Det är imponerande men också lite sorgligt. Jag önskar att jag kunde och är glad för all uppmuntran han ger mig på den långsamma vägen mot att lära mig. Samtidigt önskar jag också med en brinnande passion att kommande generationer ska slippa att växa upp utan att behöva vara beroende av mer kunna syskon och vänner för att kunna delta på det sättet i det offentliga samtalet.
Nästan allt jag vet, tänker och tycker om betydelsen av digital kompetens som en biljett till att delta i ett demokratiskt sammanhang kommer från honom och upplevelsen av att ha vuxit upp jämte varandra.
Tack för de här första trettio åren.
Nu är kakorna klara och kudden väntar.
Just det, kakorna. Min bror har – programmerings-superkrafter till trots – fått för sig att vi ska fira hans födelsedag med ett traditionellt kakkalas. Jag vet inte om det har att göra med att han bor i centrala Stockholm och konstant snappar upp trender som jag missar eller om det är en ålderskris av något slag. Så de senaste kvällarna och nätterna har jag experimenterat med vår mormors gamla recept på olika kakor. (Det är ungefär lika lätt som att försöka lära sig programmera, men med sötare resultat.) Det är bara sånt man gör när man vandrar genom livet med en lillebror som tänker på sitt eget sätt.
Kommentera