Det är torsdag morgon och jag har en oplanerad stund tillsammans med våra trettio stycken nio-, tio- och elvaåringar, en uppkopplad laptop och en projektor. Av någon anledning har pratet om det stundande valet glidit över till ett samtal om Suzanne Osten. (Jag vet, det borde inte kunna ske!)

Jag: Googlar fram en bild på Suzanne Osten.
Eleverna (unisont): Spontanlåter av förvånad skräck. (Varför?)
Jag berättar lite av det ännu lillare som jag kan om denna kulturtant.
En elev (förvånat): Men! Sa du att hon är skådespelare?
Jag (smÃ¥-disträ): Ja, precis…
Samma elev (undrande): Är inte hon regissör!?

Först blev jag (återigen) förvånad över hur mycket elever kan. Vad jag minns var det inte särskilt ofta som sånt hände när jag gick i mellanstadiet. Det kan i och för sig bero på att jag var en dum unge. Men det kan också bero på att livskunskap (kunskaper förvärvade utanför klassrummet) får ta mer plats i klassrummet idag.

Jag tror att det är så. Vad tror du?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Det är tisdag eftermiddag och så här andra dagen på terminen har vi temastart med de äldre eleverna (nio-, tio- och elvaåringar). Det är Valet 2010 som står på tapeten och därför har vi, efter sedvanligt teaterapande från oss lärare, ett samtal om det demokratiska systemet i Sverige. En elev (Stortänkareleven, tio år gammal) har snöat in på det här med lobbygrupper.

Stortänkareleven (stolt): Man skulle ju kunna prata med både Sahlin och Reinfeldt och ställa sina krav. Sen kan man ju hålla på med riktigt skön utpressning!

NÃ¥gonting säger mig att faktakunskaper inte är det som kommer högst upp pÃ¥ “vad-ska-vi-lära-oss-idag-listan” för just den här eleven…

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter

Det är förmiddag och av någon anledning är lotterivinster dagens stora samtalsämne. En elev (sju år gammal) har funderat ett tag och har nu tagit ett beslut.

Sköldpaddspojken: Vettu va Killfröken? Om jag vinner en miljon ska jag köpa en sköldpadda!
Jag: Jaha, tror du pengarna räcker till det då?
Sköldpaddspojken: Ja, så klart. Men jag måste också få råd till ett akvarium.
Jag: Och det har du också råd med?
Sköldpaddspojken (bekymrat): Jag vet inte…. Vet du?
Jag: jag skulle tro att du för en miljon har råd med kanske tusen sköldpaddor.
Han tappar hakan.
Sköldpaddspojken (efter en stund): Men akvarier då? Har jag råd med ett akvarium?
Jag: För en miljon sÃ¥ borde du kunna köpa tusen sköldpaddor och tusen akvarier. FrÃ¥gan är bara var du ska ställa dem….

Resten av dagen gick Sköldpaddspojken runt med två stora tefat till ögon och ett minst sagt förvånat uttryck.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det är måndag och mina elever har tre dagar kvar i förskoleklassen. För att fira allt de har lärt sig har jag och min kollega i hemlighet arrangerat en bokstavs- och sifferfest. En uppskattat och minnesvärt lektionspass som bland annat innefattar tolv ungar som sitter med ett gäng bokstavskex som de försöker bilda ord av.

Jag (som redan ätit de flesta av mina kex): Jag har bara P, N och A kvar. Vad kan jag göra för ord?
Elev (pojke, sex år gammal): Jag vet!
Jag (blir lite orolig för att han ska göra bort sig och skämmas): Mhm…. men alltsÃ¥….
Eleven (pilimariskt): Du kan skriva Kenneth!

Ungarna runt omkring viker sig av skratt och jag blir, återigen, påmind om att ungar är både klokare och roligare än man kan tro.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Det är lunchrast och jag – som pÃ¥ senare tid funderat pÃ¥ vilka sociala mönster som gÃ¥r att se i mina elevers lekar – märker att sÃ¥ gott som alla elever leker ihop. Deras gemensamma projekt kretsar kring de gigantiska isblocken som ligger lite här och var pÃ¥ skolgÃ¥rden.

En pojke i sexårsåldern kommer överlycklig fram till mig för att berätta.

Eleven: Killfröken! Kolla! (Visar upp det stora isblock som han just har hackat loss.)
Jag: Oj, vad ska du med den till?
Eleven: Vi hjälper tjejerna att samla is.
Jag: Det är ju snällt av er. Bra gjort!
Eleven: Mmm… Och vet du vad som händer när vi har fyllt stugan? (Den lilla lekstugan pÃ¥ skolgÃ¥rden.)
Jag: Näe, vad händer då?
Eleven: Då får vi önska oss vad vi vill. VAD VI VILL!
Jag: Oj…
Eleven
(spricker nästan av lycka): … Och om vi inte fÃ¥r vad vi vill vet du vad som händer dÃ¥?
Jag: Näe, berätta.
Eleven: DÃ¥ lovar tjejerna att när dom är sexton eller sextio eller sÃ¥… DÃ¥ ska dom börja om nollan! Moa-ha-ha-ha-ha!

Det är i sådana lägen som jag inte kan låta bli att undra vem som lurar vem egentligen. Det fina med rättvisa förhandlingar är nog att båda parter kan känna sig som vinnare.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Det är söndag och jag sitter och rensar mina högar med papper. Mitt bland alla viktiga blanketter hittar jag en liten papperslapp som påminner mig om en händelse för ett par veckor sedan.

Det är matematiklektion med förskoleklassen och vi pratar i en stund om favorittal. Lektionen ska egentligen handla om taluppfattning och på ett sätt är det väl det vi pysslar med. Det har kommit till Den Lilla Vetenskapsmannens tur och han stegar fram till den lilla tavlan och fattar pennan:

8 1000 8

Den Lilla Vetenskapsmannen: Åttatusenåtta!

Klassen applåderar imponerat och jag hinner mitt i alltihop tänka att han är på väg in i ett sällskap. De Som Kan. I det här fallet handlar det om att kunna skriva tal. Positionssystemet. På sätt och vis är det som är min arbetsuppgift: att göra ungarna till medlemmar.

Jag är en medlemskapare.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Det är sportlov och hela skolan (de som inte är lediga) är på väg till ett lokalt utflyktsmål. På vägen småpratar jag med ett par elever som jag går med. Jag passar på att berätta för en av dem (en sjuårig pojke) att jag från bussen till jobbet såg honom och hans storebror på väg till skolan.

Lillebror: Men jag såg ju inte dig.
Jag (pedagogvarning!): Jo. Så kan det ju vara ibland om den ena sitter på en buss och den andra går på trottoaren. Då kanske bara den ena ser.
Lillebror funderar ett par sekunder. Jag antar att konceptet av att ses men inte se behöver sjunka in.
Lillebror: Varför ser man bara folk man inte känner?
Jag: Euhm…
Lillebror: …Vore det inte smartare om man bara sÃ¥g folk man känner?

Ju mer jag tänker pÃ¥ det – desto klokare blir det. För om detta tankeexperiment ska vara möjligt behövs en värld där alla känner alla. Är inte det grundpelaren i vilket solidariskt samhälle som helst?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Det är lunchrast och i en snödriva på skolgården ligger tre killar i sjuårsåldern och diskuterar modern krigföring när jag råkar gå förbi.

Elev (förtjust): Killfröken! Är det sant att en fantombomb kan förstöra hela Sverige på en sekund?
Jag: Ja, alltsÃ¥… En atombomb kan förstöra en hel del. Men kanske inte hela Sverige.
Elev (förvånad): Hur farlig är den då?
Ja: tja, den skulle nog kunna förstöra hela Stora Staden i alla fall. Det är därför som alla länder i världen är överens om att aldrig skjuta fler atombomber.
Elev (uppläxande): Fast jag pratar inte om antombomber utan FANTOMbomber. De är ännu större!

Detta blir ingången till en mycket översiktlig diskussion om begreppet fission. Jag nöjer mig med att eleverna förstår att det finns partiklar som är så små att vi inte kan se dem och att de kan reagera på olika sätt. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att världen vore roligare om dess partiklar vore uppbygda av mikroskopiska seriefigurer.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det är morgonsamling och min kollega har börjat övergången till det sista passet om veckodagar, månader och årstider som vi lämpligt nog planerat in så här i början av ett nytt decennium.

Kollegan: Är det någon som vet varför vi har skottår vart fjärde år då?
Elev (sju år gammal): För att bli av med all snö!

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det är förmiddag och alldeles snart dags för rast (som på grund av den drygt tjugogradiga kylan förlängts så att alla elever ska hinna få på sig lämplig klädsel och ändå få ut en vettig mängd lektid innan rasten är slut) när Charmören kommer fram till mig.

Charmören: Duuuuu. Killfröken.
Jag: Mmm.
Charmören: Min mamma läste i veckomejlet att du har börjat hos oss sÃ¥ när jag skulle sova kom hon in och sa “Jag läste att du har fÃ¥tt en ny fröken”.
Jag: Jaha…
Charmören (allvarligt): Så då fick jag faktiskt sätta mig upp och prata allvar med henne!
Jag (nyfiken): Varför då?
Charmören: För att du inte är en fröken eftersom du är kille. SÃ¥ dÃ¥ sa jag: “Mamma, han är min nya minister!”

Trevlig helg!

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter