Eftermiddag.
Jag har lektion med mina mentorselever. Ett lugn infinner sig när alla hittar sina arbetsuppgifter. En stund senare märker jag liv och rörelse utanför fönstret.
Där ute står en knippe barn från förskoleklassen. De gånger över den uråldriga muren ut mot gatan. Alla skolor har sina oskrivna regler. En av våra är att ingen, INGEN, klättrar på muren. Vissa säger att den är K-märkt. Andra att den är så nära vägen att man garanterat ramlar ut i gatan. Antagligen är det två enorma överdrifter. Hur som helst. De här barnen begår ett kraftigt regelbrott.
Jag, som mest tycker det är skönt att se dem gå sin egen väg, låter det vara.
Ett par minuter senare märker även mina elever vad som händer. De är sedan ett par månader nära vänner med det här gänget av förskoleklassbarn (trots att de är fyra år äldre) vilket gör att det snabbt blir en grej som hela gruppen fastnar för. Snart trängs de vid fönstren och jag känner mig manad att agera. Om inte annat för att återställa ordningen i mitt klassrum. Jag öppnar fönstret och ropar åt dem.
Jag: HEJ UNGAR! HAR NI DET BRA?
De: JAPP!
Jag: VILKA REGLER GÄLLER OM MUREN OM MAN GÅR I FÖRSKOLEKLASSEN?
De tittar på varandra och vet vad det handlar om. Några börjar klättra ner. En av dem klättrar istället längre upp.
Hon: MEH! JAG VILL JU SEEEEEEE! VI SÅG EN BRANDMANSBIL ÅKA FÖRBI!
Jag: OKEJ, MEN DEN ÄR NOG BORTA NU DÅ?
Barnen suckar och klättrar ner. Jag stänger fönstret och mina elever går tillbaka till sitt arbete. Utanför fönstret påbörjas en brandbilslek.
Kommentera