Inte längre ny

Typ av inlägg: Dessa ungar!,

Alldeles nyss skrev jag ett blogginlägg om en uppgift i Matematiklyftet som jag gjorde med mina elever.
Det finns en till berättelse där, som förtjänar ett eget inlägg.

När jag gjorde den här uppgiften med några av mina elever så var det en elev som plötsligt försvann iväg. Det är inget superkonstigt i mitt klassrum men det här är ett barn som relativt nyligen blivit min elev och som ibland klagat på hög ljudvolym förut och nu var det en rätt pratsam situation. Så jag ville kolla att hen var okej liksom. Jag gick efter i hallen och vidare till ett grupprum.

Jag: är allt okej, eller?
Hen: Ja…
Jag: För du gick ut väldigt fort?
Hen: Ja, alltså det funkar ju inte med det där materialet du tagit med (centimeterstora kuber som ska gå att sätta ihop men som egentligen bara faller sönder hela tiden) så jag gick iväg för att hämta något bättre. Jag undrar om inte tärningar är smartare…
Jag (tyst för mig själv): Du är inte ny här längre.
Hen: Va?
Jag: Inget…

 

IMG_0125

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Det här läsåret läser jag och min närmaste kollega statliga Matematiklyftet vars syfte är att höja måluppfyllelsen i matematik genom att lyfta de lärare som undervisar i matematik. Arbetet är varierat mellan att å ena sidan läsa akademiska texter och å andra sidan planera, genomföra och utvärdera undervisning tillsammans med kollegor. Eftersom vi är en liten skola i en liten kommun så blir det att vi är lärare från tre skolor som arbetar tillsammans. Överlag är det en mycket intressant upplevelse som jag varmt rekommenderar.

Den här veckan genomför vi en serie undervisning kopplat till ett förutbetstämt problem som kallas “Målade kuber” som vi hämtat från Problembanken.

Lotta har limmat ihop 27 likadana små kuber till en stor kub.
Sedan målar hon den stora kuben runt om på alla sidytor.
Hur många av de små kuberna har sedan
a) Tre sidor målade?
b) Två sidor målade?
c) En sida målad?
d) Ingen målad sida?

Vidare får elever i uppgift att jämföra hur det skulle förhålla sig om en byggde kuber som var större.

Under inläsningsfasen av det här momentet så får vi ta del av någon lärare som med videokamera filmat två elever som på papper löser problemet. Det är intressant, men känns suboptimalt eftersom det inte går att genomföra med 36 elever samtidigt. Så när uppgiften blir att försöka dokumentera elevernas parvisa arbete så landar jag i att byta videokamera och papper mot lärpaltta och appen Educreations. Det är en app som gör lärplattan till en inspelningsbar whiteboard, i princip. Direkt kan eleverna två och två både dokumentera och “filma” sitt eget arbete utan att jag behöver finnas med för det tekniska. Istället blir mitt fokus undervisning och observation av lärande.

För att stärka upp har jag med mig en drös centimeterstora palstkuber som är gjorda för att sättas ihop, men som i ärlighetens namn är rätt pilliga. Så efter ett tag försvinner en ny elev iväg. Strax tillbaka har hen 27 tärningar som blir till en kub – allt för att visualisera själva problemet. Det är en smart och användbar lösning. Men att hålla sig till praktiskt material har flera stora begränsningar. Att bara rita gör det också onödigt svårt. Allt som allt är det nästan som om det är utmaningen med materialen som gör den här uppgiften till ett problem istälelt för en rutinuppgift. 

IMG_0125

 

Så när lektionen är slut och jag sitter med 18 elevpars inspelade lösningar så börjar mitt arbete att analysera. Snabbt blir det klart för mig att jag nästa dag borde följa upp och förklara. På det viset kan jag kompensera för faktumet att en del par lyckades knäcka nöten medans andra fastnade någonstans på vägen. Teknikvalet faller på iOS-versionen av Minecraft.

I det här sammanhanget väljer jag Minecraft eftersom det är ett enkelt verktyg för att simulera saker i 3D och eftersom jag har det nära till hands på skolans lärplattor.

IMG_0008

IMG_0011

Jag kopplar upp mot projektorn och tar runt eleverna på en flygtur runt kuben jag byggt, för att räkna sidor och kolla på kuberna/blocken. Det är lätt att hacka bort, lägga till och byta ut. Det är också lätt att flyga en bit längre bort och kolla in de tre kuber i olika storlekar som jag byggt för att ge eleverna en chans att se hur vissa delar (de med två, en och noll sidor målade) ökar i takt med att kuben blir större medan hörnen fortfarande är lika många. Alla nickar och hänger med.

IMG_0004

 

När vi nästa vecka återses i vår lilla lärargrupp för att utvärdera och dela erfarenheter så visar det sig att resultaten skiljer sig mer än någonsin förr. Det finns flera grupper där uppgiften har varit svår och där slutklämmen, att jämföra med större kuber, till och med uppfattas som löjeväckande svår. “Den gör jag inte för det går ju inte att lösa” skrattar de.  Men inte mina elever. De ser och förstår.

Och det här är inget speciellt. Det finns gott om forskning som ger stöd åt att elever skapar en annan förståelse av tredimensionella objekt när de får studera just tredimensionella modeller av dem. På ett sätt borde det vara en av de didaktiska frågor vi ställer oss inför undervisningen vi utsätter våra elever för.

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Onsdag eftermiddag och det börjar närma sig slutet på arbetsveckan. Höstlovet hägrar vilket märks i kollegiet. Det är nästan bara praktiskt arbete som går att arbeta med nu. Det blir klassrumsfix som ändå behöver göras. Placeringar och matteböcker och liknande.

På väg över skolgården till byggnaden där vi har våra klassrum hittar jag två yngre elever som nästa höst kommer att bli mina. Redan nu får de lov att på eftermiddagarna besöka de äldre elevernas fritidsverksamhet, Fritidsklubben. Egentligen är det en praktisk nödvändighet som ett resultat av bemanningen på de olika avdelningarna, men det hade verkligen inte kunnat vara mindre intressant för barnen. Snarare är det för dem en möjlighet att få glimta in i framtiden.

Framtidsbarnen (flickor, nio år gamla): Du, Killfröken. Får vi vara på Fritidsklubben nu?
Jag kastar en blick in i de nästan tomma lokalerna och formulerar det bästa svaret jag kan komma på.
Jag: Det bestämmer Fritidsledaren, men jag är helt säker på att det går bra. Kom!
De kommer med, och våra vägar skiljs åt.

Jag går iväg och löser ett par praktiska saker i den delen av byggnaden där fritidsverksamheten inte är. Efter en stund behöver jag hämta något ur ett av rummen som också är fritids. Där finns Framtidsbarnen.

Jag: har ni kul?
Framtidsbarnen: Ja! Vi ska pyssla!
Jag: Coolt! Har ni några idéer på mönster?
Det har de. 

Tillbaka till jobbet och allmänt stök. Den här gången handlar det om att samla in matematikböcker som under terminens första halva har flyttats runt till olika skrymslen. Än en gång är jag i de lokaler som inte används av fritids. Och än en gång blir det att jag förr eller senare kommer tillbaka till klassrummen som också är fritidslokaler. Med ett par matematikböcker i näven hittar jag Framtidsbarnen igen. Den här gången är de mitt uppe i ett samtal:

Framtidsbarn #1: … Alltså, jag är inte riktigt expert på någonting alls.
Framtidsbarn #2: Kan man inte vara expert på något alls!?
Framtidsbarn #1: Mjo, alltså…. Jag brukar inte kalla mig expert i alla fall.
Framtidsbarn #2: Jag brukar kalla mig datornörd.
Jag: Jag med!
Framtidsbarn #2 (tittar på mig ett par sekunder): Det här blir nog bra…

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Nu när allt är över vill jag säga något som jag tänkt på ett par veckor: Det är rätt fånigt att tävla i skola. Det är fånigt på PISA-nivå och lika fånigt på Guldäpple-nivå.

Vi är ju trots allt aldrig starkare än vårt sammanhang.

Med det sagt är jag oändligt tacksam att få dela sammanhanget Guldäpplet 2014 med Karin, Ulrika och Ylva och de 112 övriga nominerade.

Jag är också tacksam över det vardagliga sammanhang som jag verkar i. När jag kom till Partille 2007 som lärarstudent visste jag inget om digitala förmågor och lärverktyg. Idsg är jag här, med ett guldäpple och en andra plats. Det finns många orsaker till det. Allt från utbildningsnämndens och utbildningsförvaltningens strategiska satsning på digitala lärresurser till mina närmaste kollegors och elevers tålamod och nyfikenhet att testa nya saker, även när det inte är helt klart hur det ska sluta.

Allt som allt är jag överlycklig över att gå finnas och verka i sammanhang som gör det lätt att vara den bästa lärare jag kan vara.

image

image

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Måndag eftermiddag och jag är på Grannskolan för veckans arbete med Matematiklyftet. Mitt i delningen av erfarenheter från den senaste veckans arbete upptäcker jag ett mönster. Vi är många som önskar att vi hann. “Det här var riktigt spännande, jag önskar vi hade tid att…” och “Nu när jag hör hur ni har gjort så skulle jag nästan vilja gå tillbaka och…”

Det är lätt att göra analysen att det är värt att ta sig tid att gå tillbaka och fördjupa. Men vad är det som gör att det blir så här? Var kommer den starka viljan att gå vidare?

Lektioner tar slut. Så är det ibland.  Men måste aktiviteter göra det? Ibland undrar jag om matematiken av tradition har den simplaste undervisningsmoddelen. Stoffet är komplext, men inte alltid lektionsdesignen. Om det är så så är det rimligtvis ett hinder. För någonting.

Den senaste tiden har jag funderat på vilka uttrycksformer som matematikundervisningen både tillåter och bjuder in till. (Det är också en tanke som kommer från Matematiklyftet.) Vi dras åt att låta unga elever färdigställa ritningar och att äldre elever mest ska hålla sig till formella beräkningar med korrekta symboler. Allt det är bra, men borde vi inte kunna bättre? Läroplanens syfte med matematikundervisningen är storartad, och ofta väldigt olik det som händer i klassrummet. Ovanpå det säger vi att det är svårt och ineffektivt att undervisa om strategier och uttrycksformer.

Till viss del är det nog sant men det handlar nog också om att vi helt enkelt inte har rätt lektionsdesign för att kunna undervisa om sådana frågor

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Ett av många sidouppdrag som jag bär är att vara assistent åt Kommissionärsbarnet, en elev med ett regeringsuppdrag genom Digitaliseringskommissionen. En gång per termin än vi i Stockholm för att hon ska framtidsspana om IT, digitalisering och framtidsfrågor.

Varje gång får hon ett uppdrag att jobba vidare med. Denna gång är det att besvara frågan “Vilka 25 IT-saker borde man göra innan man blir vuxen?”

Det fick mig att börja fundera.
Vad skulle jag sätta på min lista?

Man kan förstå uppdraget som en inspirerande omskrivning av frågan “Vad borde ingå i digital allmänbildning i framtidens samhälle?”. Man kan också förstå det som “Vad borde alla människor testa på för att finna sig själv i en digital värld?”
Ur de båda bottnarna landar jag i följande:

1.  Starta en YouTube-kanal.

2. Börja en mikroblogg dedikerad åt något smalt.

3. Starta ett upprop.

4. Göra en podcast
(Skriv, spela in, mixa, publicera)

5. Koda ett spel eller en animerad berättelse.

6. Gå ur ett socialt medium

7. Sätta upp en server för förvaring av personliga filer.

8. Skaffa en egen domän.

9. Lära sig hantera WordPress.

10. Fundera över sina digitala fotavtryck och vilken bild folk får av det.

11. Möta någon från ett annat land.

12. Klura ut hur man förvarar bilder som man vill spara hela livet.

13. Anmäla någon som lagt ut kränkande bilder på en själv/någon annan.

14. För första gången möter Internet-vänner AFK.

15. Google sig själv.

16. Lära sig enkel bildredigering.

17. Göra en egen film om något en verkligen brinner för.

18. Träffa någon från ett annat land.

19. Säga ifrån när någon kränker någon annan på nätet.

20. Ta ställning till hur en vill licensierad sin digitala produktion.

22. Komma på och odla ett alter ego.

23. Skriv till en makthavare.

24.

25. Ta sig en rejäl funderar över hur mycket Internet en konsumerar och hur mycket Internet en skapar. Är jag nöjd med proportionerna?

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

10.50-11.30
Jag har en av veckans kortaste lektioner, som idag handlar om vårt nuvarande tema om val och demokrati. Det är dags för examination och jag har designat en muntlig examination som eleverna ska få göra i samtal med en eller två kamrater. Fast att jag bara har 16 elever så sprider jag ut dem i klassrummet och våra två grupprum. För dokumentationen står ett gäng iPads laddade med appen Educreations. Eleverna lägger in bilder från en presentation som jag just presenterat. Nu ska de få resonera om samhällsstrukturer, demokrati och vad som möjliggör/omöjliggör inflytande.
Aktiviteten är hög från start.

11.32-11.47
Lektionen är slut och jag har formellt rast. Idag ägnar jag den till att röja i klassrummet samtidigt som jag lyssnar igenom elevernas inspelningar. I ena näven har jag en enkel matris för att checka av resultatet. Det blir en bra och snabb bedömning som ger mig en bild över vilka som kan och vilka som snart kan. Till min förvåning upptäcker jag att en grupps arbete helt har fallerat. En försöker och två tramsar sig.

11.52
Jag går över skolgården och hittar Eleven Som Försökte. Vi pratar en stund och jag bekräftar att jag ser och förstår hens kunskaper. Hen ler. Jag tar ett par minuters paus.

12.00
Dags för lunch. Bedömningarna är arkiverade i Unikum och jag sätter mig till lunch med Eleven Som Försökte och ett par av hens vänner.

Allting gott.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Lite på måfå valde jag idag lunch med ett par elever som jag inte ätit med på länge. Känns bra att hoppa runt och få lunchtid tillsammans med dem alla. Det betyder mycket.

Idag hamnade samtalet av någon anledning i skillnaden på en väg och en gata. Eleverna fastnade först i den hittills otänkta tanken men fann sig snabbt och började gissa.

En: “En väg är en väg men en gata är en väg som har hus?”
Jag: Men du bor ju på en väg. Detta vet jag eftersom hennes storasyster, Kommissionärsbarnet, och jag delar flygplanstaxi med jämna mellanrum.
En: Juste….
En annan: Är det att vägar alltid ligger ihop med ett torg?
En tredje: Näe, för min gata ligger i slutet på ett torg.

Samtalet pågår ett tag till utan att vi kommer något närmare en lösning. När de vänder sig till mig för facit så minns jag en avhandling jag läst åt Skolporten som handlade om hur förskolebarns intresse för naturvetenskap hindras av pedagoger som i ivern att samtala om barns olika hypoteser tappar bort att ge svaret, vilket faktiskt är en viktig del av att undervisa barn som vetgirigt ställer frågor.

Därför tar jag ögonblicksbeslutet att bryta mot den heliga matsalsregeln och fiskar upp mobilen. Svaren vi hittar verkar peka på att det spelar roll om det är i stadstrafik eller inte samt att vägar tydligen har mer blandade trafiktyper. Eleverna nickar instämmande och vi myser tillsammans över vetskapen att vi även idag blivit smartare.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)

Igår skrev jag ett inlägg om en lektion jag och min kollega genomförde inom ramen för Matematiklyftet. Eftersom vi inte hann färdigt kommer här upplösningen.

För att hålla elevernas uppmärksamhet från en dag till en annan gjorde vi en hemlig pakt om att inte prata om den här problemlösningsprocessen med NÅGON utanför rummet. Egentligen helt meningslöst, men samtidigt en kul och harmlös grej som en kan ägna sig åt för att bygga en brygga mellan olika lektionstillfällen. SÅ naturligtvis började jag lektionen med ett kort brandtal ackompanjerat till intromusiken från Stjärnornas krig som återkoppling från gårdagen.

En kort period om ca 10-15 minuter där elever som inte hunnit klart får en chans att lösa problemet på egen hand. I vissa fall bestämmer jag mig för att ge kanske en liten ledtråd för mycket. Det är de elever som behöver få lyckas. Jag vet att det gör problemlösningsuppgifter till rutinuppgifter men det kan inte vara allt. Det gör också att elever med svagt matematiskt självförtroende känner att de lyckas även med “svåra” uppgifter.

En stund får eleverna jämföra med bänkgrannarnas uträkningar. Det här är inget konstigt för våra elever, snarare tvärtom. Det är svårt att få dem att inte samarbeta ibland. I livet kommer de här barnen att gå långt av just den anledningen, men vid vissa examinationstillfällen är det ett hinder. I det här fallet har de kämpat mot muskelminnet att fråga en kompis och belöningen är en rikare flora av uträkningar och strategier. De häpnar.

När vi kommit en bit i att gemensamt reda ut likheter och olikheter så ber vi några elever komma fram och visa sina uträkningar på tavlan. För att snabbt göra en bedömning av vilka elever som ska få visa så gör jag en snabb undersökning av vilka svar eleverna har kommit fram till. Några har fått 9, andra 14. Någon har fått 4. Två elever har kommit fram till 8 men bär på ansiktsuttryck som nästan kan få en att tro att de aldrig hört talas om talet åtta förut. Det är en superskön stämning av oliktänkande som råder.

Egentligen började hela den här veckans fokus på problemlösning i en praktisk workshop som eleverna fick göra i onsdags, när de  fick bedöma gamla elevsvar från ett prov vi haft. Först hade jag en genomgång kring bedömningsanvisningar följt av att eleverna i par fick sätta mellan 0 och 3 poäng per lösning och sedan motivera. Allt det arbetet kommer tillbaka nu. Eleverna förstår verkligen att den som fått fel svar inte behöver ha särskilt fel. På samma sätt förstår de hur det inte funkar att gissa sig fram till rätt svar, även om man får rätt.

Ett exempel på det kommer strax efter lektionen, när de flesta är på väg ut men när en elvaåring insisterar på att jag ska kolla hennes strategi. Det blir ett samtal om en missuppfattning som jag vet att flera andra har gjort. Eftersom vi lärare fick testlösa problemet på vår senaste träff inom Mattelyftet så ser jag med lätthet hennes fel. Det är samma fel som jag gjorde, vilket jag berättar. Det blir precis den trygghet jag hoppas på. Tillräckligt för att gå vidare och kunna prata om strategier för nästa tillfälle. På väg ut ber eleven mig om att sätta upp problemlösning som IUP-mål.

Absolut!

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Det här året går jag och min närmaste ämneskollega matematiklyftet. Det är veckovisa träffar med kollegor från de andra grundskolorna i vårt närområde. Vi har valt problemlösning som grund för hösten utvecklingsarbete. Det är ömsom läsning av artiklar och ömsom provad undervisning med tillhörande reflektion. Allt som allt blir det strax över 50 timmars extra mötestid som antas rymmas inom vår arbetstid.

Förutsättningarna är med andra ord långt ifrån optimala.

Trots det börjar resultaten bli riktigt intressanta. Det beror varken på oss lärare eller våra chefer, utan på elevernas inneboende nyfikenhet.

De börjar se vad ett problem går ut på, och idag fick de kanske för första gången möta riktigt hundraprocentig problemlösning. Vi har kommit så pass långt att vi hunnit till del 3 av modulen, som går ut på att undervisa om de olika faserna i en problemlösningsprocess. Det finns en del skillnader mot hur vi brukar undervisa:

  • Återkopplingsfasen – Den har jag nog slarvat med. Kanske har jag nämnt tidigare lektioner, men det har varit allt. Idag har jag noggrant valt ut en enkel rutinuppgift som jag vet att mina elever enkelt kommer att behärska. Jag ber dem nicka om de kan räkna ut den. De nickar, Ingen ger sitt svar, på min direkta uppmaning. Istället ber jag dem fundera på vilken strategi de använder för att lösa uppgiften. Jag ser på dem att de funderar.
  • Presentationsfasen – Så klart har jag alltid varit noggrann med att presentera problemet så att alla förstår. I alla fall så tror jag det, men den här gången blir det tydligt för mig hur viktigt det är med en rigorös presentation. Men det förstod jag egentligen inte förrän i…
  • Idéfasen – Här lät vi eleverna arbeta enskilt med att lösa problemet vi förberett. Eftersom det är första gången under mina sex år med de här eleverna som de utsätts för problem av den här kalibern så är det många som reagerar med att konstatera att de inte förstår någonting alls. Det hade vi kanske kunnavänta oss, men det finns de som sticker ut. De som förstår problemet. De har mycket lättare att gå vidare.

En dryg timma senare har alla elever kommit igång med sin problemlösning. Några har hunnit klart, andra arbetar fortfarande. Att se dem gå från att inte ha en aning och nästan skrämmas av tanken på matematik som inte automatiskt går att lösa till att komma på, testa och lyckas är coolt. Det syns på deras ansikten att det ger resultat. Både när de ler av lycka när de (ibland) gråter av misstro. Här finns början till något som kan utvecklas till något mycket meningsfullt, och med all säkerhet framgångsrikt för alla – även de som inte lyckats än.

På grund av tidsbrist får vi bryta och fortsätta nästa dag. Hur det blir med jämförelser, reflektion och metakognition får vi se…

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)