För att vara en stor vän av sociala medier så måste jag erkänna att det är rätt gött att slippa allt sånt då och då.
Under terminerna försöker jag under en del av de veckolånga loven även ta en paus från facebook och twitter som är de jag använder mest. Det brukar föregås av att jag går till mig själv ett par dagar innan lovet börjar för att känna efter om det är nödvändigt. Ibland blir svaret ja och ibland nej. Det, precis som allt annat i livet, beror på. Dessutom brukar jag också försöka ta ett längre uppehåll under sommaren, dels för att vila upp mig och dels för att jag är i en sådan situation att en portion av mina somrar spenderas på diverse skolor runt om i världen som allt som oftast är utrustade med internet-filtret Allan. Det är alltså inte möjligt att komma åt facebook och twitter. Rätt skönt när det är självvalt och under en begränsad period.

Dock händer det att man missar saker. Så klart. Som i år, när jag missade en explosiv debatt i facebook-gruppen “en läsande klass” som började med en lärares som ”blir stressad över att se hur många det är som inte njuter av sin ledighet”. Det är ett inlägg som är välmenat och som går vidare i en uppmuntran att koppla av och ta det lugnt. Det är bra att komma ihåg. Men visst är det så att hur vi kopplar är precis lika varierat som sätten vi arbetar på? På samma sätt som att varje lärare når sina elever, förmedlar sitt kunnande och sin passion, skapar en lärmiljö och gör alltihop till riktigt bra lärande genom att gå till sig själv och göra på sitt sätt så måste väl avkopplingen funka så också?

Jag ska inte gå in mer på den diskussionen här, eftersom det mesta redan är sagt i kommenterarna till det inlägget. (Ett riktigt bra inlägg i samtalet kommer från Edward.) Istället vill jag dela en berättelse som är lite på samma ämne.

Varje sommar ägnar jag fyra veckor på att ta en knippe elvaåringar till någon avlägsen plats på Jorden där de får möjlighet att uppleva ett världsunikt kulturutbyte. Vissa år har det varit en sömnig förort till Malmö. Andra år har det varit en urfattig by en timma utanför São Paulo. I år blev det en perfekt villa-förort i Cleveland, Ohio där gräsmattorna är onaturligt gröna, varje vägkorsning har åtminstone tre amerikanska flaggor och där alla sorters föda dryper av kemikalier (inklusive kranvattnet). Fast att jag varje år kommer hem med de mest fantastiska berättelserna om platser jag besökt eller människor jag fått förmånen att möta så är det alltid samma sak som personer i min närhet frågar om. Och det här är särskilt vanligt bland lärare;

“Men, varför lägger du din semester på att jobba med barn? Borde du inte koppla av istället?”

Det är en fråga som är ställd i all välmening, även om den inte sällan blir både klumpig och oförskämd. Som om någon annan hade rätt att bestämma vad jag gör med min semester. Jag väljer att se den välmenande tanken och brukar ge något innehållslöst svar. Men samtidigt har den frågan blivit så vanlig och långdragen att den börjat krypa in under skinnet på mig. Jag har börjat göra den till min egen. Som ett resultat har jag börjat svara att “Jo, jag borde nog lägga av med det där. Det var kul förut men nu börjar det bli en vana. Jag kan det där nu.” Folk runt omkring nickar ofta instämmande, särskilt de som ställt samma fråga i flera år nu.

Därför for jag till USA med tanken att det här är nog mitt sista uppdrag jag tar för CISVs räkning. Kanske att jag återkommer en dag längre fram i framtiden. Kanske att jag en dag är förälder till en elvaåring som vill. Kanske då.

En månad har gått sedan dess. En månad som bestått av mer än 450 arbetade timmar. Ingentingen under ett helt läsår som lärare kan jämföra med längden på de arbetsdagarna, det höga tempot eller för den delen utväxlingen det ger. Under den tiden har jag som grädden på moset hunnit tänka om. Det här kan inte vara sista gången. Det finns, utifrån mig själv och mina högst personliga behov för att kunna slappna av, absolut ingenting som pekar på att jag skulle vara med avkopplad, tillfredsställd eller utvilad av att byta en sådan här tillvaro mot sju veckors oplanerad tillvaro hemma i kärret där jag bor. Ingenting alls. För fast att det är många timmar, långa dagar och en väldig massa arbetsuppgifter som på sätt och vis liknar de jag under resten av året gör mot betalning så är det också fyra veckor utan en enda tanke på jobbet och skolan. När en förälder MMS:ar bilder på byggbarackerna som numera pryder skolgården så är det som att jag behöver ett par sekunder för att känna igen att det är min arbetsplats. Den nivån av avkoppling från et ständiga ekorrhjulet som är ett arbetsliv hade jag aldrig kunnat uppnå hemma.

Jag diskuterade detta med en av de många superintressanta personerna som jag fått förmånen att lära känna den här sommaren, 39-åriga Ró från Costa Rica. Han har nu gjort 25 sådana här projekt för CISV och möter liknande reaktioner från sin omgivning. Det här med att medmänniskor inte kopplar av verkar vara en universell oro som passerar landsgränser. Vad Ró lärde mig, och som är en av typ 700 saker jag tar med mig från den här upplevelsen tillbaka till mitt vardagsliv är ett par enkla men viktiga ord:

Att ägna en tid åt att odla sin nyfikenhet kan vara den största sortens avkoppling. Oavsett om det är genom att läsa en bok eller resa till andra sidan världen så ger det mycket kraft och energi att förbruka i ditt vardagsliv. 

Ro

 Det är viktiga saker som vi inte får misslyckas med. Att vi tar hand om varandra och vill varandra väl är bra. Samtidigt måste vi förstå att alla kopplar av på sitt sätt. Några behöver en hängmatta, andra behöver ett äventyr.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

I somras genomförde jag ett högst ovetenskapligt experiment. En sorts empirisk fallstudie. Eller egentligen inte. Det var mest att jag tog ett ledaruppdrag åt CISV som innebar att jag och fyra elvaåringar for till USA i en månad för att möta barn från 10 andra länder. Tanken är att barn som får möta jämnåriga barn från andra länder får en annan förståelse för saker som mångkultur, mänskliga rättigheter, konflikthantering och andra värdegrundsfrågor. Kanske är det sådana barn som växer upp och löser hållbar utveckling åt hela mänskligheten? Eller så växer de upp och blir som vilka barn som helst, fast lite mer medvetna.

Hur som helst kommer det här inlägget inte handla om vad barnen jag tog med mig till USA har lärt sig utan snarare vad jag har lärt mig av att leva med de här barnen från hela världen. Visst lär jag mig mycket av att arbeta med mina elever, men i skolan bär vi alla en roll som ibland är i vägen. På samma sätt antar jag att föräldraskapet ibland hindrar föräldrar från att se sina barns hela personligheter. Därför uppskattar jag ett ledaruppdrag som detta eftersom det ger en unik möjlighet att under en månads tid leva med och lära av barn som jag inte har några tidigare erfarenheter av.

Att se allt de är
Det fina med att umgås med någon en längre tid är att de till sist inte orkar hålla fasader uppe. Jag har haft barn berätta om, fundera över och fråga om de mest intima sakerna som finns i deras värld. Det är ett väldigt värdefullt förtroende att dela med någon. Från de situationerna tar jag med mig en förståelse för att alla, inklusive elever, är så ofantligt mycket mer komplexa än vad man kan tro.

Se även när man är stressad
Det finns många orsaker att som lärare må illa av stressen som skolan kan innebära. En av dem är att vi nästan omedelbart blir sämre på att se våra elever. I ett CISV-sammanhang kan det vara att jag gör misstaget att prioritera en timmas planering framför att umgås med något av ‘mina’ barn. Kommer det ge hen en bättre lägerupplevelse och ett bättre lärande? Kanske, men inte nödvändigtvis. När jag är med CISV försöker jag sköta all planering efter att barnen gått och lagt sig. Kanske borde jag försöka tänka likadant om planeringen på jobbet?

Om att veta

Lagom cool
I CISV jobbar jag ofta med nya, unga ledare. Ofta är de runt 21 år gamla och saknar tidigare ledarerfarenheter. Därför blir det ofta så att en del misslyckas med att balansera mellan att vara en cool förebild och en gränssättande vuxen. För mig har det varit en källa till frustration som jag ibland upplever även i skolan, fast då om andra ämnen. Vad barnen har lärt mig är en djupare förståelse för hur det går till när de uppskattar en vuxen som vågar vara vuxen. Det är inte alltid sant. Man behöver sätta rätt gränser lagom ofta och samtidigt ta ansvar för att de som misslyckas följa dem ändå lyckas och känner sig bra.

En del av de oerfarna ledarna sätter för hårda gränser och använder skam som ett fostringsverktyg. (En kulturell grej.) De ledarna blir aldrig lika framgångsrika. Vad jag brukar göra är att ha ett samtal med barnen jag behövt säga till och be om ursäkt för att jag behövde säga till och sedan förklara varför.

Det ger en känsla av värde och respekt som en del av de här barnen aldrig har upplevt förut, helt enkelt eftersom det inte är en del av den kulturella kontext de kommer ifrån.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Häromdagen var det någon som bad mig förklara vad CISV är. Så här är en förklaring, skriven särskilt för dig som är lärare. Jag håller på och skriver på ett antal blogginlägg om erfarenheter, tankar och insikter som jag fått av CISV. Mer om dessa lite längre ner. 

Lärande är situerat. Det är beroende av sin kontext. Visst är det så vi har fått lära oss att tänka? Både vår utbildning och våra erfarenheter har visat att det är så. Det är därför vi borde se på våra klassrum som magiska platser. Men vad händer om vi byter kontext? Ibland försvinner något, men väldigt ofta tillkommer något annat. Vänner av utomhuspedagogik kan berätta mer om detta.

Så vad händer om vi tar våra elever och släpper ner dem någon helt annan stans? Vad skulle de lära sig då? Föreställ dig att vi tar ett par elever från olika skolor i kommunen och låter dem diskutera sina erfarenheter kring ett visst ämne. Låt säga att det är strategier för multiplikation som de får diskutera. Hur mycket bättre skulle inte deras förståelse efter att de fått ta del av andras erfarenheter, tankar och förklaringar. I förlängningen är det att få ta del av en annan klassrumskultur och göra dess fördelar till sina egna.

Föreställ dig att vi byter ut eleverna mot barn (alltså att vi klär av dem den formella skoltiteln) och gör på samma sätt, fast på en global nivå. Förställ dig att vi tar ett antal barn från 12 olika länder och låter dem mötas för att lära av varandras tankar, erfarenheter och berättelser. Hur coolt skulle inte det kunna vara? Ungefär de tankarna gick en hel del kloka människor och klurade på under slutet av 1940-talet. Det var efter kriget, när folk på allvar ville göra något för att skapa hållbar fred. Begrepp som FN, mänskliga rättigheter och världsmedborgare var helt nya. UNESCO deklarerade högt att världens barn behöver lära sig att bli världsmedborgare. Men hur gör man det? En amerikansk utvecklingspsykolog utformade en tanke på att låta barn från olika länder mötas för att bilda sig egna erfarenheter av alla människors likheter och olikheter, andra kulturers egenskaper och framförallt för att skapa vänskapsband till jämnåriga i andra länder. Det var hennes praktiska sätt att lära barn att bli världsmedborgare. Baserat på sin yrkeskunskap valde hon att börja med elvaåringar eftersom de är tillräckligt modiga för att kunna vara hemifrån samtidigt som de ännu inte är förstörda av förutfattade meningar om hur världen är och fungerar.

Organisationen som hon startade, CISV finns idag i 70 länder och arrangerar hundratals sådana projekt varje år. Jag har haft förmånen att engagera mig i nio av dem. Oavsett om jag varit ledare för en delegation barn som rest iväg eller om jag varit samordnare för ett program där barn från hela världen kommer till Sverige så har intrycken och erfarenheterna alltid varit många och värdefulla för mig, både som människa och som lärare. Varje gång är det en ledare och fyra barn som reser iväg. Man träffas i ett par månader innan för att bygga upp en relation och en gruppkänsla. Inte sällan blir det att vi fortsätter att träffas även efteråt. Några av de närmaste vännerna jag har är ungdomar som jag en gång har varit ledare för.

Vi är politiskt och religiöst obundna och finansieras dels av ungdomsstyrelsen och dels av fonder och stipendier. Familjer som skickar sina barn på ett av våra program finansierar sitt egna barns resa, en fjärdedel av ledarens resa och en deltagaravgift som är baserad på självkostnadspris. Ingen tjänar några pengar, men alla inblandade vinner en väldig massa erfarenheter, kontakter och vänner.

I september släpper vi både ledaruppdragen och deltagarplatserna till nästa års CISV-projekt. Kanske har du en eller ett par elever som du tror skulle passa? Kanske är du själv sugen på att ta ett ledaruppdrag? Hör av dig så kan jag förmedla kontakter till en lokalförening nära dig!

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

“Det är nog en fördel att du har skaffat lite livserfarenhet först.”

Så sa många runt omkring mig när jag berättade för dem att jag kommit in på lärarutbildningen. Det var 2006. Idag är det nästan på dagen åtta år senare och jag har precis påbörjat min semester. Samtidigt har jag precis bestämt mig för att de där välmenande vännerna runt omkring har fel. Det är ingen stor sak, det bara är så. Ingen skam över dem.

Låt mig förklara:
Tanken på att man behöver se världen innan man blir lärare bygger på ett outtalat antagande att efter man blivit lärare så blir man inget mer. Man ser inget mer, gör inget mer och kan inte ta in något mer. Därför måste man passa på innan. Så är det ju inte…

Kanske är det vetskapen om två månader med allt annat än skola framför mig som gör det så uppenbart tydligt. Även om det här yrket är en stor del av mig så är det fortfarande EN del av mig. Det finns fler.

Det är absolut nyttigt att se annat innan man går in i läraryrket. (Så är det nog med många yrken.) Men framförallt är det nog viktigt att se annat medan man är lärare. Det blir erfarenheter som vi i höst transformerar till lärande för de som står oss nära.

I sommar åker jag på ett volontärprojekt i USA.
I höst ska jag plocka upp ett nytt ämne; engelska.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Hej jag heter Killfröken och det är mitt uppdrag att säga några ord till de elever som nu ska gå vidare mot nya skolor och utmaningar. Men jag vill egentligen börja i andra ändan, när ni började här.

Det var hösten 2008. Jag var lärarstudent och vikarie lite överallt på hela skolan då.
Därför minns jag er första dag här mycket väl. Det finns många historier att berätta.

Jag minns att en av de coola killarnas lillebror skulle börja. Det gick ett rykte “Äntligen börjar hans brorsa också!” viskades det.
Jag minns hur varje gång jag hälsade på en av er så insisterade du på att vi skulle berätta Bellman-historier för varandra. Jag tror det gick så långt att du till sist trodde att jag heter Bellman…
Jag minns när två av er blev hämtade efter första dagen och stolt visade upp er lilla hundvalp. Den hunden är stor nu, precis som alla ni.

Fattar ni hur mycket ni har vuxit sedan dess? Fattar ni hur mycket ni har utvecklats?  Hur mycket ni har lärt er? Fatta vad coolt! Och samtidigt känns det som att tiden bara har flugit iväg. Men det finns något som är ännu coolare…

Jag vill att ni för en stund kommer ihåg hur mycket som har hänt de här sex åren fast att tiden har gått så snabbt, och så vill jag att ni föreställer er hur era liv kommer att vara om sex år till. Antagligen kommer den tiden gå lika fort som tiden här har gjort.

Då kommer ni vara 17-18 år gamla och börja sista året  på gymnasiet. Sista året innan studenten.
Kanske har några av er redan körkort?
Kanske har några av er ett extrajobb?
Fattar ni hur nära ni är att växa upp? Det. är. coolt.

Jag har funderat mycket på vad jag vill säga er så här precis innan ni slutar.
Först tänkte jag säga en grej men det blev inte bra.
Sedan tänkte jag berätta en annan grej men så kom jag på att det kanske inte är sant för alla.
Efter det tänkte jag berätta en sak jag lärde mig i er ålder, men det är antagligen inte likandant för er som är barn idag.

Till sist kom jag på vad det är jag vill säga er;
Mitt bästa knep för att lyckas med att växa upp är att fortsätta vara sig själv.
Så. Lätt som en plätt. Du kanske tror att när man växer upp så blir man någon annan. Någon som är större, mognare, smartare, coolare och bättre. Så är det inte.

På samma sätt som att den där personen med hundvalpen, bellmanhistorierna, den coola storebrorsan eller vad det nu var fortfarande finns kvar inom dig så finns redan den coola 18-åringen med körkort, extrajobb och som snart ska ta studenten.
Du behöver inte bli någon annan för att växa upp.
Där är redan allt du ska bli.

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Lunchtid och sommarväder gör att jag går lite långsammare över skolgården på väg från mat till kaffe. I släptåg finns ett antal elever som alla konverserar med mig. Jag med dem.

Vid dörren stannar de upp. Här är den outtalade signalen att avsluta. En av mina självklarare elever (nio år gammal) utbrister:

“Varför försvinner ni alltid att iväg för att dricka kaffe? Jag får ju aldrig tid att prata med dig!?

Det är svårt att hitta ett bra svar på den. Så jag hämtar mig en kopp och går ut igen för att hitta en bra sittplats. Strax är mitt entourage där också.

Plötsligt har trettio minuter passerat och ingen vet riktigt vart den gick.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Torsdag. Sista rycket innan sommar. Vi passar på att blicka framåt mot ett läsår som på många sätt är svårare att förutse än någonsin förut. För elevernas del handlar det nog främst om den klassfria organisationen.

Delvis därför har vi en schemabrytande dag för att återintroducera eleverna för varandra. Mitt jobb är att leda en samarbetsövning där eleverna ihop ska ta sig från punkt A till punkt B med hjälp av några plattor utan att nudda mark.

Efter första gruppen slår det mig hur förvånad jag är över vilka det är som tar ett steg fram och leder laget till framgång. Av 75 elever är det här de eleverna som jag inte hade väntat skulle ta ledartröjan.

Efter andra gruppen noterar jag att det är de lydiga barnen som vågar släppa loss, för första gången i ett skolsammanhang.

Efter tredje gruppentänker jag att det är märkligt hur positioner som i klassrumssituationer är huggna i sten går att rubba på en konstgräsplan bara hundra meter från sagda klassrum.

Efter sista gruppen inser jag att det är vrålenkelt att skapa nya sociala sammanhang och grupperingar när klimatet i sig är öppet. Det är förbluffande hur naturliga dessa konstellationer känns.

Efter avklarat uppdrag dröjer jag mig kvar vid konstgräset. Planen är att de som vill ska få ägna i alla fall en del av den spontana rasten/håltimman här istället för på den superasfalterade skolgården. Som certifierad rastvakt/riskanalytiker så kan jag bjuda dem på den lekstunden. Så är min plan.

40 minuter senare ligger jag under en hög av barn och knyter upp megaknuten Allan som gör mina skor obrukbara. Samtidigt är mina glasögon på andra sidan planen och ovanpå allt är vi sena till matsalen. Ur öronen rina konstgräspluppar och i skägget växer en mindre trädgård. På vägen hit har jag klarat av typ hälften av det nödvändiga relationsarbetet som behövs för att hösten ska bli bra…

20140605-194608-71168345.jpg 20140605-194608-71168440.jpg

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Förra veckan skrev jag ett inlägg om hur Instagram kan vara ett effektivt arbetsverktyg när man minst anar det. Den gången handlade det om att hitta elever som gått bort i närsamhället. För ett tag sedan upplevde jag i ett helt annat sammanhang att Instagram visade sig vara lika smart, fast på ett helt annat sätt.

Den här gången började det med en spontan rensning i ett av skåpen i klassrummet som slutade med att jag hittade ett par gamla skrivböcker som jag fått i samband med att jag för några år sedan tog emot nya elever. Då gick de i trean och det här var skrivböcker från deras tidiga skrivutveckling (gissningsvis år 1). Snabbt hamnade de i ett skåp och där har de bott fram tills nu, när skribenterna hunnit bli tonåringar och inte längre går kvar hos oss. Faktum är att jag inte sett dem på några år. Därför är det ganska rimligt att min kollega först föreslår att de ska slängas. Men i samband med att jag bläddrar lite i dem och hittar det enorma nostalgiska värdet som de bär på så växer en känsla av att de är för värdefulla för att slänga.

Efter ett par minuters betänketid kommer jag på att fotografera dem och skicka via Instagram till de berörda eleverna. (Eftersom jag bara använder Instagram för nuvarande och före detta elever så vet jag var i sfären de finns, även om de inte ingår i mitt närmaste nätverk.) ett kort meddelande om att de finns och att de kan hämta dem eller så kan jag skicka dem på posten. Sedan hamnar de på en hög och jag återgår till mitt arbete.

En dryg kvart senare plingar det till med besked om att de kommer förbi senare idag. Sagt och gjort.

Det slutar med ett supertrevligt möte och en bra uppföljning så här ett par år senare. Egentligen är de gamla skrivböckerna bara grunden. De är en bortförklaring. Samtalet handlar om gamla minnen, vad som hänt sedan dess och framtiden. Det är ett värdefullt möte som MSN borde ha med fler elever.det vill jag utveckla. Så länge nöjer jag mig med att glädjas över detta mötet och hur det via Instagram går att vara (tillräckligt) nära de som man annars har sagt tack och hej till sedan länge. Supersmart!

20140602-181511-65711529.jpg

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Jag jobbar i ett litet Bullerbysamhälle där inget någonsin händer och där barnen springer fria i sitt naturliga tillstånd, både på fritiden och i skolan. Därför tar det ett par minuter innan någon registrerar allvaret i att två elever har kommit bort mellan en språklektion vid skolan och en idrottslektion vid byns lokala idrottshall (som ligger ett par hundra meters promenad bort). Det är först när de inte återfinns på skolgården som det triggar igång en process.

Tio minuter senare är vi fyra vuxna med en plan för att söka av rimliga platser. Jag har huvudet kallt men börjar förbereda mig på att involvera skolledningen. Precis då slår det mig att jag har båda elever på Instagram. En möjlig ledtråd kanske?

Nummer två i mitt flöde är en femtonsekundersfilm om tricks som man kan göra med en fotboll på konstgräset jämte idrottshallen.

Innan sökandet ens hunnit börja så har jag hittat dem vid konstgräset. Alla nöjda, alla glada. Perfekt!

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Jag tror att de flesta lärare är med på tåget när det kommer till vilket kraftfullt verktyg beröm kan vara för att forma en attityd, en inställning eller ett beteende. (Jag menar inte att man ska larva sig med att negligera dåliga saker, bara att det är smart att uppmärksamma bra grejer.) Däremot undrar jag hur bra vi är på att ta oss den tiden.

I ett vanligt klassrum är det ofta hektiskt och väldigt praktiskt, varesig man vill eller inte. Samtidigt är rummet och kontexten begränsande i vilken sorts kommunikation som kan försiggå där. Därför kom jag på en grej. Det var strax efter att jag blivit klar med mitt 120 minuters rejs för att rapportera in mina treors resultat från de nationella proven i kommunens databas. Då slog det mig vilken enorm prestation de gemensamt står för och hur lite cred de egentligen fått för det. Visst har jag berättat för dem att de gjort väldigt bra ifrån sig när de har frågat (samtidigt som jag har börjat prata med de föräldrar vars barn ska få ett åtgärdsprogram till hösten). Men är det verkligen tydligt nog? Fattar de hur stolt jag är?

Jag utgår från att de inte riktigt gör det. Därför satte jag mig ner och knåpade ihop ett fotocollage till det 15-talet elever av totalt 34 som jag följer på Instagram. Ihop med en hyllningstext la jag ut den i mitt flöde som ett sätt att befästa hur grymma de är. Förhoppningsvis blir det en hyllning på deras nivå och på en för dem bekant arena som får dem att förstå lite mer. Det är säkert bra för deras framtida språksjälvförtroende eller för deras matematiska förmåga.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)