Häromdagen började jag nästan gråta på jobbet. No lie. Helt ärligt.

Egentligen började det här för några månader sedan, när ett par elever som är mitt i en långvarig konflikt valde bort mig tillförmån för en kollega när kom till en punkt där de behövde vuxenhjälp för att medla. Det är en larvig sak att hänga upp sig vid. Kanske var det en ren tillfällighet, fast egentligen tror jag mer att det var ett medvetet val. Kollegan är bättre på att lyssna. Det måste man bara acceptera. Det är en fråga om att svälja personlig stolthet och se styrkan i det kollegiala.

Men ändå. Det är så jävla svårt. När det handlar om att misslyckas inom ett av de områden där en allra helst vill lyckas så är det svårt att inte ge vika för det fula och det självupptagna. Men det gjorde jag. Höll tyst om det och bet ihop. Lovade mig själv att vända det mot en ingång till professionell utveckling.

I torsdags hade vi #skolchatt om professionella relationer. Det är ett område som jag är särskilt intresserad av, både ur ett teoretiskt och ett praktiskt perspektiv. Det är där jag allra helst vill lyckas. Så klart är känslan efter en riktigt lärorik lektion med många aha-stunder svårslagen. Men för mig är det relationella ändå ett strå vassare.

Så i fredags, när samma elever hamnade i samma konflikt var det av en slump jag som fick förtroendet att medla. Mest handlade det nog om att jag var först på plats och upptäckte de gråtande eleverna. Med en samundervisande kollega kunde jag släppa gruppen i hens händer och sätta mig med de bråkande barnen. Nästan hela lektionen pratade vi. Efteråt bad de att få samla en större grupp för att reda ut saker som hänt på sista tiden. Efter ett tag är det en som vill säga något, men tvekar. En annan uppmuntrar med orden “Jo, han blir inte arg. Jag lovar.”

“Okej, Såhär Killfröken. Ibland känns det som att du blivit trött på oss och allt vårt bråkande och inte orkar lyssna längre.”
“Oj, ja. Jag har märkt att ni tror det. Men det är inte så. Jag kommer aldrig tröttna på er. Jag tror mer det handlar om stress. Att när man har mycket att göra så hinner man inte lyssna fast att det är viktigt.”
Eleverna funderade efter ett tag och nickade eftertänksamt.
“Ja, så är det nog. Men hur som helst så ville jag säga att du blivit bättre på att lyssna. Så som vi har pratat idag vill vi prata med dig oftare.”

Där och då.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Lunch tid och jag är rastvärd. Det är lite blött och lite kallt, men helt okej för att vara november.

Efter drygt halva mitt pass går jag förbi ett par elever i förskoleklassen, ettan och tvåan som tillsammans bygger med stora plastblock. Ett särskilt barn i förskoleklassen får syn på mig och skiner upp.

Hen: Killfröken! Kolla vår fina bilbana som snart är klar!
Jag: Häftig! Funkar den bra?
Hen (med världens självklarhet): Alltså, vi har inte provat den än…
Jag: Ja… Jo…
Hen (ivrigt): Men här är bilen vi ska testa med! När dom andra bygger så testar jag på andra banor.
Jag: Okej, vilk har du testat på då?
Hen (ointresserad av min fråga): Mmmm… Ditt huvud ser ut som en bra bana. Får jag testa?
Jag: Så klart!
Hen testar och bekräftar sin teori. Jag anmärker på att det känns som huvudmassage, vilket får Hen att testa på sitt eget huvud.
Hen: Och ditt öra! DET ser VERKLIGEN ut som en bra bilbana. Får jag testa?
Sagt och gjort.
Hen (nöjd): Ditt ära är en ganska bra bilbana faktiskt!

IMG_0423.JPG

Förutom att det blir en bra bild som fångar det vardagligt märkliga i läraryrket så blir det inte mer än så. Snart är mitt pass som rastvärd över och jag går vidare men kan inte riktigt släppa det ögonblicket när jag får ett bildäck inkört i örat. Det har något att göra med att se en ung person utforska sin omvärld, HELA sin omvärld.

Senare på kvällen kommer jag över ett klipp med min stora idol Niel DeGrasse Tyson som förklarar varför ögonblicket med det utforskande barnet. Det är från en storföreläsning som övergått till en frågestund. En sexåring får möjligheten att ställa frågan hur förstaklassare kan hjälpa Jorden.

Han har något väldigt viktigt på gång där. Något som fler lärare behöver ta till sig.

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Det är morgon och jag har dagens andra lektion, som börjar med en genomgång av konceptet decimaltal. Vi har varit här i drygt en vecka nu så det börjar bli bekanta marker för tioåringarna som jag just nu får möjligheten att vägleda. De vet vad vi letar efter och pratar om. Jag startar genomgången i en påminnelse om hur en talrad med decimaltal kan se ut. Målet är att ta dem till skriftliga beräkningar av blandade decimaltal, exempelvis 4,2 + 4,32. På vägen stannar jag upp för ett sidospår om hur det egentligen finns oändligt många tal mellan två positiva heltal.

När du var liten så räknade du ett, två, tre, fyra, fem och tänkte att det var det enda sättet. Men nu, med talraden full av decimaltal så vet du ju att vi egentligen borde räkna 1 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 1,6 och så vidare. Eller egentligen borde vi ta med hundradelarna och räkna 1 1,01 1,02 1,03 1,04 och så. Tänk vad lång tid det skulle ta att bara komma till 2! Fast egentligen borde vi ha med hundradelar och tusendelar och tiotusendelar och så mindre och mindre och mindre…

Längre än så hinner jag inte innan en av dem förstår på riktigt.

Så jag skulle kunna räkna hela livet men ändå aldrig komma fram till två!

Exakt så! Jag förklarar att hen skulle kunna be sina barn att fortsätta och sen barnbarnen och så skulle deras släktingar få fortsätta och fortsätta. Där någonstans börjar resten av eleverna förstå innebörden i talradens nästan magiska oändlighet. De häpnar och jag tar dem varsamt tillbaka till målet; att räkna addition av blandade decimaltal.

En lång dag senare, närmare bestämt sju och en halv timma senare, är jag på väg att packa ihop och gå hem. Men mina jobbnycklar saknas. Eftersom de går till ett kassaskåp med teknik för många många tusen så är jag mån om att hitta dem. Med ett svagt minne om att jag senast använde dem för att låsa ett skåp i klassrummet så går jag tillbaka dit. På eftermiddagarna är det Fritidsklubbens lokaler och eftersom klockan närmar sig halvfem så är det bara några kvar. Ett gäng sitter och spelar ett brädspel jag inte har sett förut. En bit bort, mycket riktigt i skåpet, hittar jag mina jobbnycklar.

Kan inte du vara med och spela? bönar de och jag ser en möjlighet att fördjupa mig själv som den lärare jag vill vara. Äntligen har jag det jag saknar mest hela dagarna; tid. Dessutom vet jag att parkeringsvärmaren på min bil inte är klar förrän om tjugo minuter och JAG VÄGRAR TAMEJFAN SÄTTA MIG I EN KALL BIL. Sagt och gjort. Vi spelar brädspel.

 

IMG_0433.JPG

 

Drygt en kvart senare är spelet över och det börjar räknas poäng. Den äldsta tar kommando och börjar räkna mina.

Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta….

Längre hinns inte innan en av de yngre lika stolt som skämtsamt avbryter:

Meh! Du missar ju MASSVIS med tal!!!!

De andra ser undrande på och jag kallar hem en stolt mattelärar-high five.

Strax senare förstår resten och jag redo för en resa hemåt – varm både i bilen och i lärarhjärtat.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Den här veckan ställer sig #skolchatt frågan ”1-1, och sen då?”

Utav Sveriges 290 kommuner så har 250 någon typ av satsning på 1-1, alltså en digital pryl till varje elev. Vissa kommuner har fullt utbyggda satsningar som kostar miljontals kronor varje månad. Andra är på väg. Några är fortfarande på ritbordet. (Och så finns det en betydande andel som inte ens har tänkt tanken.) Oavsett hur långt våra unika huvudmän har kommit så är vi snart alla där. Utifrån tidsperspektivet att vi haft skola i det här landet i typ 170 år så är det inte långt kvar innan det är verklighet för alla lärare och elever.

Utifrån det lyfter vi blicken från vardagsstrul med konton, IT-supporten från helvetet och helt obegripliga användargränssnitt. Istället frågar vi oss:

Vad ska vi med IKT till? Vilka digitala förmågor behöver elever egentligen? Vad kommer sen då?

Jag tror att vi inom ett par decennier kommer se tillbaka på de senaste åren och fundera över hur vi kunde få politiker att satsa så mycket på teknisk utrustning utan att egentligen ha en plan för vart det skulle ta vägen. Den börjar komma först i efterhand, vilket kanske inte är så konstigt egentligen. På ett sätt är det här en resa där vi lär oss längs med vägen?

Vissa ser medie- och informationskunnighet (MIK) som svaret. Andra har ett bredare perspektiv och ser det utifrån hela skolans organisation. Ett sådant exempel är SKLs satsning “LIKA – IT-tempen för skolan”. Egentligen är det, eller snarare kommer det att bli, ett mätverktyg för skolledningar att använda för att mäta utvecklingen av en skolas digitalisering. (Mer om LIKA här.)

LIKA står för ledning, infrastruktur, kompetens och användning – de fyra aspekter av skolans digitalisering som verktyget gör anspråket på att kunna mäta. Men vad är det inom dessa fyra som vi behöver systematisera? Runt omkring i Sverige finns det skolchefer, utbildningsförvaltningar och skolledare som ställer sig den frågan. Ikväll tar vi den till lärarna.

Vad behöver vi för stöd i termer av ledning, infrastruktur, kompetens och användning för att kunna göra vår del av att skapa en modern och digital skola? Utifrån identifierat stödbehov inom respektive indikator- Vad blir nästa steg?

Vi är alla överens om att lärande med stöd av IT ska vara av hög kvalitet. Men hur ser det högkvalitativa lärandet ut egentligen? Vad innebär hög kvalitet utifrån Ledning, Infrastruktur, Kompetens och Användning?”

#Skolchatt är ett regelbundet samtal för alla som är intresserade av skolan och skolutveckling. Varje torsdag mellan 20 och 21 är det ett modererat samtal för alla som vill.  För att följa samtalet: gå till Twitter.com och sök på skolchatt. Ingen inloggning krävs. För att delta: logga in och lägg till #skolchatt i dina tweets så syns de för alla andra som är med.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Varje år i november arrangerar .se-stiftelsen konferensen Internetdagarna som kort och gott handlar om Internet. Alla delar av Internet. En del av det är specifikt riktat mot oss som arbetar med barn, unga och utbildning. En annan del är generell, och minst lika intressant för oss som arbetar med just barn och unga. Den enkla motiveringen till det är att Internet får en allt större påverkan på alla människors liv och att det inte lär avta i framtiden. Därför är det naturligt att när en myndighet som skolan gör anspråk på att rusta elever för en komplex och okänd framtid också behöver fundera på Internets framtid.

En person som har bättre koll än de flesta på det området är Cory Docotorow - sci-fi författare, Guardin-skribent och seriefigur (1,2). Han var en av årets Keynote-föreläsare och lämnade stora avtryck hos många som var på plats.

IMG_0371.JPG

En av flera budskap Doctorow för fram är att varje gång någon sätter ett lås på något som tillhör dig och inte ger dig nyckeln så är det låset inte för din skull.  (“Anytime someone puts a lock on something that belongs to you and won’t give you the key, it’s not there for your benefit.”)

Det är ett talande argument emot tjänster som i hemlighet låser in dig i deras egna tjänst. Du kan använda tjänsterna sömlöst, men bara om du gör det som företaget vill att du ska göra. De uppmuntrar dig att ange information i form av bland annat dina och andras kontaktuppgifter, men du får inte tillbaka den senare.

Det lär ju vara därför som exempelvis Outlook Web App har fjorton officiella guider om hur du importerar nya kontakter från andra tjänster men inte en enda om hur du exporterar dem. Jag tror inte ens att det är tekniskt genomförbart…

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Måndag morgon och ett alldeles för tidigt tåg mot Stockholm.
Strax efter sju plingar mobilen till. Efter flera intressanta morgonsamtal på Twitter med lärare från hela Sverige så är det inget konstigt.
Men det här är ett lite viktigare pling. Kik-signalen skvallrar om att det är från en av mina elever.

Varför kommer du inte till skolan idag?

Jag minns att jag igår lade upp en bild på mitt Instagram (som jag bara använder med mina elever) där jag presenterade dagens vikarie. Eleverna känner honom sedan tidigare, vilket känns bra.

Jag ska till Stockholm för att prata på en konferens som heter Internetdagarna.
Vadå är det Internets konferens?
Ja, ungefär så. Dens hålls av de som sköter om Sveriges Internet. Alltså de som också har Webbstjärnan.

Eleven minns vårens guldplats i Webbstjärnan och förstår.
Hen frågar om min föreläsning.

Hoppas du får en bra dag i Stockholm!
Hoppas du får en bra dag i skolan!

Jag loggar ut och går tillbaka till föreläsningsförberedelserna nöjd över att även på lite avstånd kunna se och delta.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Fredag morgon och jag har en kort uppstart av dagen där jag tänkt att vi ska sammanfatta veckans lärande på temat Sveriges historia i form av en gemensam tankekarta. Den kommer leda in i dagens första lektion som handlar om att just sammanfatta och fördjupa lärandet från veckans temalektioner om… Sveriges historia.

Jag: Okej, vad minns ni från veckan som har gått då?
Elev 1: Alltså, häromdagen hörde jag någon som retade en av småbarnen för att hen sover med sina föräldrar?
Jag: ?
Elev 2: Va!?
Jag: …
Fler och fler elever: Alltså, det är ju jättekonstigt!
Jag börjar förstå att det här samtalet inte leder dit jag vill och behöver snarare gå in för att motverka att något taskigt sägs om en yngre elev som dessutom inte är här för att försvara sig. Inte okej.
Elev 1: Ja! Visst är det!?
Elev 2: JA!!!! Det gör ju jag nästan varje kväll.
Resten av gruppen stämmer in.
Någon elev: Det är ju jäääääätte myyyyysigt!
Jag biter mig i tungan och tackar min lyckliga stjärna att jag inte hunnit agera på helt feltolkade signaler.

20 minuter senare bryter vi upp för dagens första lektion. Tankekartan stannade vid att vara en tanke. Så behöver det få vara ibland när man jobbar med människor. Skönt då att vi har typ 6664 och två tredjedelars timma till innan grundskolan ska vara klar.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Inte längre ny

Typ av inlägg: Dessa ungar!,

Alldeles nyss skrev jag ett blogginlägg om en uppgift i Matematiklyftet som jag gjorde med mina elever.
Det finns en till berättelse där, som förtjänar ett eget inlägg.

När jag gjorde den här uppgiften med några av mina elever så var det en elev som plötsligt försvann iväg. Det är inget superkonstigt i mitt klassrum men det här är ett barn som relativt nyligen blivit min elev och som ibland klagat på hög ljudvolym förut och nu var det en rätt pratsam situation. Så jag ville kolla att hen var okej liksom. Jag gick efter i hallen och vidare till ett grupprum.

Jag: är allt okej, eller?
Hen: Ja…
Jag: För du gick ut väldigt fort?
Hen: Ja, alltså det funkar ju inte med det där materialet du tagit med (centimeterstora kuber som ska gå att sätta ihop men som egentligen bara faller sönder hela tiden) så jag gick iväg för att hämta något bättre. Jag undrar om inte tärningar är smartare…
Jag (tyst för mig själv): Du är inte ny här längre.
Hen: Va?
Jag: Inget…

 

IMG_0125

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Det här läsåret läser jag och min närmaste kollega statliga Matematiklyftet vars syfte är att höja måluppfyllelsen i matematik genom att lyfta de lärare som undervisar i matematik. Arbetet är varierat mellan att å ena sidan läsa akademiska texter och å andra sidan planera, genomföra och utvärdera undervisning tillsammans med kollegor. Eftersom vi är en liten skola i en liten kommun så blir det att vi är lärare från tre skolor som arbetar tillsammans. Överlag är det en mycket intressant upplevelse som jag varmt rekommenderar.

Den här veckan genomför vi en serie undervisning kopplat till ett förutbetstämt problem som kallas “Målade kuber” som vi hämtat från Problembanken.

Lotta har limmat ihop 27 likadana små kuber till en stor kub.
Sedan målar hon den stora kuben runt om på alla sidytor.
Hur många av de små kuberna har sedan
a) Tre sidor målade?
b) Två sidor målade?
c) En sida målad?
d) Ingen målad sida?

Vidare får elever i uppgift att jämföra hur det skulle förhålla sig om en byggde kuber som var större.

Under inläsningsfasen av det här momentet så får vi ta del av någon lärare som med videokamera filmat två elever som på papper löser problemet. Det är intressant, men känns suboptimalt eftersom det inte går att genomföra med 36 elever samtidigt. Så när uppgiften blir att försöka dokumentera elevernas parvisa arbete så landar jag i att byta videokamera och papper mot lärpaltta och appen Educreations. Det är en app som gör lärplattan till en inspelningsbar whiteboard, i princip. Direkt kan eleverna två och två både dokumentera och “filma” sitt eget arbete utan att jag behöver finnas med för det tekniska. Istället blir mitt fokus undervisning och observation av lärande.

För att stärka upp har jag med mig en drös centimeterstora palstkuber som är gjorda för att sättas ihop, men som i ärlighetens namn är rätt pilliga. Så efter ett tag försvinner en ny elev iväg. Strax tillbaka har hen 27 tärningar som blir till en kub – allt för att visualisera själva problemet. Det är en smart och användbar lösning. Men att hålla sig till praktiskt material har flera stora begränsningar. Att bara rita gör det också onödigt svårt. Allt som allt är det nästan som om det är utmaningen med materialen som gör den här uppgiften till ett problem istälelt för en rutinuppgift. 

IMG_0125

 

Så när lektionen är slut och jag sitter med 18 elevpars inspelade lösningar så börjar mitt arbete att analysera. Snabbt blir det klart för mig att jag nästa dag borde följa upp och förklara. På det viset kan jag kompensera för faktumet att en del par lyckades knäcka nöten medans andra fastnade någonstans på vägen. Teknikvalet faller på iOS-versionen av Minecraft.

I det här sammanhanget väljer jag Minecraft eftersom det är ett enkelt verktyg för att simulera saker i 3D och eftersom jag har det nära till hands på skolans lärplattor.

IMG_0008

IMG_0011

Jag kopplar upp mot projektorn och tar runt eleverna på en flygtur runt kuben jag byggt, för att räkna sidor och kolla på kuberna/blocken. Det är lätt att hacka bort, lägga till och byta ut. Det är också lätt att flyga en bit längre bort och kolla in de tre kuber i olika storlekar som jag byggt för att ge eleverna en chans att se hur vissa delar (de med två, en och noll sidor målade) ökar i takt med att kuben blir större medan hörnen fortfarande är lika många. Alla nickar och hänger med.

IMG_0004

 

När vi nästa vecka återses i vår lilla lärargrupp för att utvärdera och dela erfarenheter så visar det sig att resultaten skiljer sig mer än någonsin förr. Det finns flera grupper där uppgiften har varit svår och där slutklämmen, att jämföra med större kuber, till och med uppfattas som löjeväckande svår. “Den gör jag inte för det går ju inte att lösa” skrattar de.  Men inte mina elever. De ser och förstår.

Och det här är inget speciellt. Det finns gott om forskning som ger stöd åt att elever skapar en annan förståelse av tredimensionella objekt när de får studera just tredimensionella modeller av dem. På ett sätt borde det vara en av de didaktiska frågor vi ställer oss inför undervisningen vi utsätter våra elever för.

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Onsdag eftermiddag och det börjar närma sig slutet på arbetsveckan. Höstlovet hägrar vilket märks i kollegiet. Det är nästan bara praktiskt arbete som går att arbeta med nu. Det blir klassrumsfix som ändå behöver göras. Placeringar och matteböcker och liknande.

På väg över skolgården till byggnaden där vi har våra klassrum hittar jag två yngre elever som nästa höst kommer att bli mina. Redan nu får de lov att på eftermiddagarna besöka de äldre elevernas fritidsverksamhet, Fritidsklubben. Egentligen är det en praktisk nödvändighet som ett resultat av bemanningen på de olika avdelningarna, men det hade verkligen inte kunnat vara mindre intressant för barnen. Snarare är det för dem en möjlighet att få glimta in i framtiden.

Framtidsbarnen (flickor, nio år gamla): Du, Killfröken. Får vi vara på Fritidsklubben nu?
Jag kastar en blick in i de nästan tomma lokalerna och formulerar det bästa svaret jag kan komma på.
Jag: Det bestämmer Fritidsledaren, men jag är helt säker på att det går bra. Kom!
De kommer med, och våra vägar skiljs åt.

Jag går iväg och löser ett par praktiska saker i den delen av byggnaden där fritidsverksamheten inte är. Efter en stund behöver jag hämta något ur ett av rummen som också är fritids. Där finns Framtidsbarnen.

Jag: har ni kul?
Framtidsbarnen: Ja! Vi ska pyssla!
Jag: Coolt! Har ni några idéer på mönster?
Det har de. 

Tillbaka till jobbet och allmänt stök. Den här gången handlar det om att samla in matematikböcker som under terminens första halva har flyttats runt till olika skrymslen. Än en gång är jag i de lokaler som inte används av fritids. Och än en gång blir det att jag förr eller senare kommer tillbaka till klassrummen som också är fritidslokaler. Med ett par matematikböcker i näven hittar jag Framtidsbarnen igen. Den här gången är de mitt uppe i ett samtal:

Framtidsbarn #1: … Alltså, jag är inte riktigt expert på någonting alls.
Framtidsbarn #2: Kan man inte vara expert på något alls!?
Framtidsbarn #1: Mjo, alltså…. Jag brukar inte kalla mig expert i alla fall.
Framtidsbarn #2: Jag brukar kalla mig datornörd.
Jag: Jag med!
Framtidsbarn #2 (tittar på mig ett par sekunder): Det här blir nog bra…

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)