I torsdags handlade #skolchatt om skolans kompensatoriska uppdrag. Det samtalet har suttit kvar som en törn hos mig sedan dess. Det känns som att vi viftar undan det här för enkelt. Det blir en av alla andra uppgifter, istället för att vara en överordnad ledstjärna i allting vi gör.

Imorse såg jag en artikel om Emerich Roth på Aftonbladet som fick mig att förstå vad det är.
Det är uppdraget att göra våra elever till bättre människor som vi pratar om.
Det är när vi misslyckas med det som utanförskapet ökar och exempelvis nazisterna blir fler.

Skolan är bara en liten del av livet. (Det kan man som lärare ibland behöva påminna sig själv om.) Det är omöjligt att se skolan utan att se livet. Det som ibland saknas är ödmjukheten att förstå att eftersom liv är väldigt olika så behöver också skolgångar vara det. När vi glömmer det så blir vårt arbete med det kompensatoriska uppdraget en mission att hjälpa de underbemedlade och utsatta, vilket visserligen är nobelt i sig men som inte svarar mot hela komplexiteten i det uppdraget.

Kort och gott behöver alla elever möta en skola som kompenserar för deras bakgrund och framtidsdrömmar.

Skolchatt är ett samtal på twitter som pågår mellan 20.00 och 21.00 varje torsdag. Det är öppet för alla att föreslå ämnen och att delta. Mer information finns på skolchatt.wikispaces.org.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)

Lite för länge har vi pratat om läsning som något hotat av modern teknik och andra livsvanor. Det här är en historia om hur Fantasybarnet (10 år gammal) fick en bättre läsupplevelse tack vare min mobil och ett antal ovärderliga twittervänner.

Det är onsdag eftermiddag och en tuff lektion är snart över. Jag och kollegan skickade eleverna till biblioteket och tänkte komma efter ett par minuter. Det var tillräckligt för att kaos skulle bryta ut.

Ett par minuter av uppstyrande lärare är lugnet återetablerat och en efter en droppar elever ut med varsin bok. Kvar finns Fantasybarnet som letar efter en viss bok som hen inte riktigt kan förklara. En spontan tanke senare lägger vi ut en gemensam förfrågan i mitt twitterflöde.
IMG_2031.JPG

Innan vi hinner lämna biblioteket börjar retweets, gissningar och glada hejarop trilla in. Jag visar förslagen för Fantasybarnet som förundras över vilka det är som hjälper till samtidigt som hen börjar bli frustrerad över att inte hitta rätt bok.

45 minuter senare är dagens sista lektion slut. Jag kollar flödet och upptäcker att fler twittervänner har identifierat boken baserat på Fantasybarnets beskrivning.

Jubel utbröt.
Läsjubel.
För det är jag er djupt tacksam.
IMG_2025.JPG />

Det visar sig att boken redan är utlånad, men ett besök på biblioteket senare ligger två extra exemplar på mitt hallgolv. Imorgon är de i händerna på någon som slukar varenda fantasybok vi har på skolan…

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

In January of 2014 I and a colleague got the opportunity to visit the annual BETT conference in London, England. This is the biggest conference in Europe dedicated to ICT and modern learning. As part of that experience we participated in a workshop about the future of learning hosted by Johan Unosson and Per Falk at lin education. At one point in that workshop they presented us with a task based upon the model of Hexagonal Thinking.

IMG_2020.JPG

The workshop itself and the natural creativity of the model stuck with me and in hindsight became one of the top 5 most valuable experiences of our BETT trip this year. I’ve used the model in various contexts ever since, solely on adults. So this week, when I was planning the first hands on workshop on mathematics for the school year I decided to take it one step further and try it on my students.

Now this might be a good time for a brief introduction of me and my pedagogical context. I work as a primary school teacher in the small community of Jonsered outside of Göteborg, Sweden. With a thousand or so citizens and more or less all the buildings dating back to the 1830s (and since long preserved by a long list of national conservation laws) the local history is ever present in Jonsered. Some of our students are the seventh generation to attend our school. In the same time we were amongst the first primary schools in Sweden with a fully developed program for giving one laptop/iPad per student and has since 2009 been devoted to implementing new ways of achieving the learning goals specified in our national curriculum LGR 11. We have all in all about 200 students and 20 teachers where I am in charge of teaching maths to our oldest students (aged 10 and 11).

So it’s the beginning of the year and the first hands on workshops since the summer break. Normally we would be to teachers and groups of 15-20 students in four consecutive groups. We are in the midst of starting a project about mathematical terminology and other communication skills related to math. I want to spend the first lesson my students preconceived ideas and what they already know. That’s why I decided to go with the model Hexagonal Thinking.

I adapted the model to younger students by placing them in three groups of 5-6 students per group and by simplifying the three steps of the model.

Step 1. Writing the hexagons
I prepared a 20 paper hexagons in order to make this part kind of short. The objective is to write one word connected to maths on each piece of paper. I suggested to the students to co-ordinate within the group in order to avoid duplicates. They were very keen to do this since the number of available hexagons was clearly limited. This part of the activity demands the participation of the entire group.

Step 2. Sorting out a pattern
The really interesting part for me as a teacher trying to understand what my students know about mathematical terminology is to see how they connect different terms and concepts. That’s what I had them do in this part of the activity. I asked them to select one student within the group to make a pattern of choice where similar words are closer to each other and words that aren’t similar are further apart.

The students immediately asked about the shape of the pattern so the second time I introduced the activity I made a point of explaining that it might be a long line, or a number of islands or whatever pattern they could imagine. The main objective is to gather words that are similar. In some groups the students decided by themselves to make it two students in charge of sorting. I let that slide in the name of always encouraging my students to think by themselves and solve problems collectivly.

Step 3. Reaching group consensus.
Once the one selected student is finished sorting out the hexagons and is fairly content with the pattern the group transcends to step three, where the objective is to reach a group consensus. I made a point of explaining to the students that they by know have on group members unfiltered idea of how mathematical terminology is structured – and that is something very interesting in itself. But it isn’t representative for the entire group. That is why we need the rest of the group to get involved by asking questions of why certain hexagons are close to each other or by suggesting changes that could make the pattern even better.

In advance I expected this step to be somewhat of a problem for at least one or two of the groups since critiquing the pattern might be perceived as critiquing the group member. That was, surprisingly enough, never the case.

After doing this activity with four different groups and slightly altering the framework between each time I’m very satisfied with both with the reaction from the students and for how well the activity delivered the collaborative and explorative environment that I want to establish in my classroom for the upcoming year.

IMG_2018.JPG

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Det är måndag och magin av att börja skolan igen verkar ha börjat släppa lite. Det är fortfarande mycket nytt, men också mycket som är vardag.

Framåt tidig eftermiddag får jag nog av en elev som under dagen blivit allt mer upptrissad av sig själv på något vis.

Jag tar med eleven ut för att samtala enskilt. Vi hinner avverka gränsöverskridningen, möjliga bakomliggande faktorer och tänkbara lösningar innan jag landar i det mest uppenbara:
Hur vill du ha det i skolan egentligen? Är det här bra för dig?
Svaret jag får överträffar alla nivåer av självinsikt som jag hade väntat mig. Med råge.

En stund senare sitter ett par elever och arbetar i ett grupprum. Genom fönstret ser jag lugnet. Det blir en halvtimma som väger upp för övriga dagen.

På bussen mot eftermiddagens första möte hinner jag påminna mig själv om något rätt självklart:

Vissa söker felen i eleverna, andra söker runt omkring dem.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Återseende

Typ av inlägg: Allvarligt En Stund,

Måndag förmiddag.

Efter ett par timmars arbete öppnar fritidsklubben vilket innebär att barnen börjar droppa in. Början på en ny vecka och ett par dagar till terminsstarten gör att det är några fler återseenden än förra veckan.

På fikarasten lämnar jag kontoret ett tag för en stunds häng på fritidsklubben som idag gör premiär i våra nya barracker. Det är halvtomma lokaler som om ett par dagar kommer vara fyllda av både möbler och liv. “Det är lite svårt att föreställa sig det”, hinner jag tänka när jag öppnar dörren och tar kliven upp till övervåningen. In till vänster och ett rum där jag hör min kollegas röst. Jag hinner fråga hur läget är, men innan svaret kommer så hör jag två röster bakom mig. Det är två av mina elever, varav den ena har jag haft en alldeles särskild resa med.

De: HEEEEEJ KILLFRÖKEN!
Jag: Hej! Har ni haft en bra sommar?
De: Jaaaaa, fast vi har glömt att träna så mycket som vi borde!

Jag minns inte över huvud taget vad det är för något som de skulle ha tränat på.

Jag: ?!
De: Du utmanade oss att kunna prata som Gollum. Det är ganska likt men inte helt.

Sedan vidtar en av de bästa Goolum-imitationerna jag sett. Precis då minns jag att jag sett den förut, någon gång i början på juni. Som ett skämt i en bisats i en mening minns jag att jag utmanade dem båda att bli ännu bättre över sommaren. Det var ett ögonblick vi delade och inte mycket mer. Eller i alla fall var det var jag trodde. Men tydligen inte.

Än en gång har jag blivit överbevisad av det där magiska som finns i en undervisningsrelation. Det är så otroligt lätt att underskatta det som händer i en skola och i ett klassrum. Efter en lång sommar är det skönt att återse den sanningen.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Undervisningsrelationer, den spänning som finns mellan lärare och elever, är oerhört intressanta. Det sätter fingret på vår förmåga att nå fram och på hur vi kan bli bättre lärare.

Förra veckan kom jag tillbaka till jobbet och gjorde en stor insikt om undervisningsrelationer när jag såg två krukor från ett flyttande klassrum.

IMG_1885.JPG

Undervisningsrelationer är lite som klassrumsväxter. De blir sköra av ett långt lov när ingen är där och vårdar dem. Det funkar inte att komma tillbaka och bara ta vid där vi slutade. Vi behöver ägna lite tid att vårda dem tillbaka till sitt starka, friska normaltillstånd först.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Nytt

Typ av inlägg: Allvarligt En Stund, En resa,

Måndag förmiddag.
Rast med tårta på personalrummet.
Jag tar en bensträckare på gården.

Hittar en elev (10 år) som jag känt ett tag. Fast något är annorlunda. I sin hand har hen en liten, osäker syskonhand. Första veckan i förskoleklassen. Jag hälsar vänligt och märker att Syskonet har hört talas om mig. Vi börjar där.

Det är början på något mycket större än vad vi båda kan ana. Det är lärandets natur.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Måndag och första arbetsdagen för läråret 2014/2015. Jag är i Helsingborg för en workshop. Skolan är för mig rätt okänd, så även det mesta andra kopplat till dagen. Detta trots att jag lagt sista semesterveckan på att slöjobba ihop en presentation som håller för de sex timmarna som jag ska hålla låda.

När allt är på plats och klart för start så har jag en dryg kvart till vi ska börja. Tar en fotopromenad i det nästan öde Skolbiblioteket.

IMG_1756.JPG

IMG_1753.JPG

“Det är märkligt hur mycket man förstår av en skola bara av att se miljön den utgör”, hinner jag tänka. Sen är det igång.

Sex timmar senare är vi klara. Helt mör är jag på väg till tåget för en resa till nästa föreläsningsstad. På vägen slår det mig; Det mest imponerande med skolan jag varit på idag är hur målmedvetna de är. De är på väg åt en riktning och alla är överens om det. Då behöver det inte gå asfort eller vara världens mest spektakulära resa. De kommer gå riktigt långt ändå.

Vid det här laget

IMG_1427.JPG

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

För att vara en stor vän av sociala medier så måste jag erkänna att det är rätt gött att slippa allt sånt då och då.
Under terminerna försöker jag under en del av de veckolånga loven även ta en paus från facebook och twitter som är de jag använder mest. Det brukar föregås av att jag går till mig själv ett par dagar innan lovet börjar för att känna efter om det är nödvändigt. Ibland blir svaret ja och ibland nej. Det, precis som allt annat i livet, beror på. Dessutom brukar jag också försöka ta ett längre uppehåll under sommaren, dels för att vila upp mig och dels för att jag är i en sådan situation att en portion av mina somrar spenderas på diverse skolor runt om i världen som allt som oftast är utrustade med internet-filtret Allan. Det är alltså inte möjligt att komma åt facebook och twitter. Rätt skönt när det är självvalt och under en begränsad period.

Dock händer det att man missar saker. Så klart. Som i år, när jag missade en explosiv debatt i facebook-gruppen “en läsande klass” som började med en lärares som ”blir stressad över att se hur många det är som inte njuter av sin ledighet”. Det är ett inlägg som är välmenat och som går vidare i en uppmuntran att koppla av och ta det lugnt. Det är bra att komma ihåg. Men visst är det så att hur vi kopplar är precis lika varierat som sätten vi arbetar på? På samma sätt som att varje lärare når sina elever, förmedlar sitt kunnande och sin passion, skapar en lärmiljö och gör alltihop till riktigt bra lärande genom att gå till sig själv och göra på sitt sätt så måste väl avkopplingen funka så också?

Jag ska inte gå in mer på den diskussionen här, eftersom det mesta redan är sagt i kommenterarna till det inlägget. (Ett riktigt bra inlägg i samtalet kommer från Edward.) Istället vill jag dela en berättelse som är lite på samma ämne.

Varje sommar ägnar jag fyra veckor på att ta en knippe elvaåringar till någon avlägsen plats på Jorden där de får möjlighet att uppleva ett världsunikt kulturutbyte. Vissa år har det varit en sömnig förort till Malmö. Andra år har det varit en urfattig by en timma utanför São Paulo. I år blev det en perfekt villa-förort i Cleveland, Ohio där gräsmattorna är onaturligt gröna, varje vägkorsning har åtminstone tre amerikanska flaggor och där alla sorters föda dryper av kemikalier (inklusive kranvattnet). Fast att jag varje år kommer hem med de mest fantastiska berättelserna om platser jag besökt eller människor jag fått förmånen att möta så är det alltid samma sak som personer i min närhet frågar om. Och det här är särskilt vanligt bland lärare;

“Men, varför lägger du din semester på att jobba med barn? Borde du inte koppla av istället?”

Det är en fråga som är ställd i all välmening, även om den inte sällan blir både klumpig och oförskämd. Som om någon annan hade rätt att bestämma vad jag gör med min semester. Jag väljer att se den välmenande tanken och brukar ge något innehållslöst svar. Men samtidigt har den frågan blivit så vanlig och långdragen att den börjat krypa in under skinnet på mig. Jag har börjat göra den till min egen. Som ett resultat har jag börjat svara att “Jo, jag borde nog lägga av med det där. Det var kul förut men nu börjar det bli en vana. Jag kan det där nu.” Folk runt omkring nickar ofta instämmande, särskilt de som ställt samma fråga i flera år nu.

Därför for jag till USA med tanken att det här är nog mitt sista uppdrag jag tar för CISVs räkning. Kanske att jag återkommer en dag längre fram i framtiden. Kanske att jag en dag är förälder till en elvaåring som vill. Kanske då.

En månad har gått sedan dess. En månad som bestått av mer än 450 arbetade timmar. Ingentingen under ett helt läsår som lärare kan jämföra med längden på de arbetsdagarna, det höga tempot eller för den delen utväxlingen det ger. Under den tiden har jag som grädden på moset hunnit tänka om. Det här kan inte vara sista gången. Det finns, utifrån mig själv och mina högst personliga behov för att kunna slappna av, absolut ingenting som pekar på att jag skulle vara med avkopplad, tillfredsställd eller utvilad av att byta en sådan här tillvaro mot sju veckors oplanerad tillvaro hemma i kärret där jag bor. Ingenting alls. För fast att det är många timmar, långa dagar och en väldig massa arbetsuppgifter som på sätt och vis liknar de jag under resten av året gör mot betalning så är det också fyra veckor utan en enda tanke på jobbet och skolan. När en förälder MMS:ar bilder på byggbarackerna som numera pryder skolgården så är det som att jag behöver ett par sekunder för att känna igen att det är min arbetsplats. Den nivån av avkoppling från et ständiga ekorrhjulet som är ett arbetsliv hade jag aldrig kunnat uppnå hemma.

Jag diskuterade detta med en av de många superintressanta personerna som jag fått förmånen att lära känna den här sommaren, 39-åriga Ró från Costa Rica. Han har nu gjort 25 sådana här projekt för CISV och möter liknande reaktioner från sin omgivning. Det här med att medmänniskor inte kopplar av verkar vara en universell oro som passerar landsgränser. Vad Ró lärde mig, och som är en av typ 700 saker jag tar med mig från den här upplevelsen tillbaka till mitt vardagsliv är ett par enkla men viktiga ord:

Att ägna en tid åt att odla sin nyfikenhet kan vara den största sortens avkoppling. Oavsett om det är genom att läsa en bok eller resa till andra sidan världen så ger det mycket kraft och energi att förbruka i ditt vardagsliv. 

Ro

 Det är viktiga saker som vi inte får misslyckas med. Att vi tar hand om varandra och vill varandra väl är bra. Samtidigt måste vi förstå att alla kopplar av på sitt sätt. Några behöver en hängmatta, andra behöver ett äventyr.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

I somras genomförde jag ett högst ovetenskapligt experiment. En sorts empirisk fallstudie. Eller egentligen inte. Det var mest att jag tog ett ledaruppdrag åt CISV som innebar att jag och fyra elvaåringar for till USA i en månad för att möta barn från 10 andra länder. Tanken är att barn som får möta jämnåriga barn från andra länder får en annan förståelse för saker som mångkultur, mänskliga rättigheter, konflikthantering och andra värdegrundsfrågor. Kanske är det sådana barn som växer upp och löser hållbar utveckling åt hela mänskligheten? Eller så växer de upp och blir som vilka barn som helst, fast lite mer medvetna.

Hur som helst kommer det här inlägget inte handla om vad barnen jag tog med mig till USA har lärt sig utan snarare vad jag har lärt mig av att leva med de här barnen från hela världen. Visst lär jag mig mycket av att arbeta med mina elever, men i skolan bär vi alla en roll som ibland är i vägen. På samma sätt antar jag att föräldraskapet ibland hindrar föräldrar från att se sina barns hela personligheter. Därför uppskattar jag ett ledaruppdrag som detta eftersom det ger en unik möjlighet att under en månads tid leva med och lära av barn som jag inte har några tidigare erfarenheter av.

Att se allt de är
Det fina med att umgås med någon en längre tid är att de till sist inte orkar hålla fasader uppe. Jag har haft barn berätta om, fundera över och fråga om de mest intima sakerna som finns i deras värld. Det är ett väldigt värdefullt förtroende att dela med någon. Från de situationerna tar jag med mig en förståelse för att alla, inklusive elever, är så ofantligt mycket mer komplexa än vad man kan tro.

Se även när man är stressad
Det finns många orsaker att som lärare må illa av stressen som skolan kan innebära. En av dem är att vi nästan omedelbart blir sämre på att se våra elever. I ett CISV-sammanhang kan det vara att jag gör misstaget att prioritera en timmas planering framför att umgås med något av ‘mina’ barn. Kommer det ge hen en bättre lägerupplevelse och ett bättre lärande? Kanske, men inte nödvändigtvis. När jag är med CISV försöker jag sköta all planering efter att barnen gått och lagt sig. Kanske borde jag försöka tänka likadant om planeringen på jobbet?

Om att veta

Lagom cool
I CISV jobbar jag ofta med nya, unga ledare. Ofta är de runt 21 år gamla och saknar tidigare ledarerfarenheter. Därför blir det ofta så att en del misslyckas med att balansera mellan att vara en cool förebild och en gränssättande vuxen. För mig har det varit en källa till frustration som jag ibland upplever även i skolan, fast då om andra ämnen. Vad barnen har lärt mig är en djupare förståelse för hur det går till när de uppskattar en vuxen som vågar vara vuxen. Det är inte alltid sant. Man behöver sätta rätt gränser lagom ofta och samtidigt ta ansvar för att de som misslyckas följa dem ändå lyckas och känner sig bra.

En del av de oerfarna ledarna sätter för hårda gränser och använder skam som ett fostringsverktyg. (En kulturell grej.) De ledarna blir aldrig lika framgångsrika. Vad jag brukar göra är att ha ett samtal med barnen jag behövt säga till och be om ursäkt för att jag behövde säga till och sedan förklara varför.

Det ger en känsla av värde och respekt som en del av de här barnen aldrig har upplevt förut, helt enkelt eftersom det inte är en del av den kulturella kontext de kommer ifrån.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)