Påskhälsningar på Instagram.
För ett tag sedan avföljde jag en amerikansk lärare på twitter som har gjort sig ett namn genom att vara en ledande profil inom användning av mobiltelefoner som lärverktyg. Bakgrunden till att jag slutade följa henne var en artikel som hon skrivit om faran med elevers närvaro på nätet. Det kanske är så att allt hon skrev om elever som ljuger, mobbar, textar och håller på på nätet. Hennes elever kanske är sådana. Men jag är rätt säker på att det inte är den inställningen jag vill ha som normalläge när jag möter mina elever. Så jag avföljde henne.

Idag är det påskafton och så klart fylls flödet på Instagram och på andra ställen där flödet är publiket, av påskägg, kycklingar, vårbilder och allmänna påskhälsningar. Ett par yngre killar har hamnat i en tråd där de skickar kärleksfulla påskhälsningar till varandra med massa hjärtan. Några har börjat filma tricks på studsmattan. Andra plockar vitsippor. På alla sätt och vis är det kommunikation som sker på samma sätt och efter samma premisser som de flesta andra interagerar på nätet. Kanske beror det på att den här sfären av barn och unga har ett antal föräldrar, släktingar, lärare och andra vuxna som aktiva deltagare. Eller så beror det på atrt folk är folk även på nätet. Surprise!

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)

För några veckor sedan publicerade två matematikdidaktiker en debattartikel in DN med budskapet att gymnasister inte har koll på mellanstadiets matematik. Till deras bevisföring gav de gymnasisterna talet  7 x 8 + 5 och bad dem lösa det. En förbluffande andel elever visade sig ha fel.

 

Först funderade jag mycket kring vilka dessa elever var. I en grupp, går de att urskilja? är det samma grupp som i mitt mellanstadieklassrum tycker sig ha svårt/verkligen har svårt för matematik? Jag började fundera på vilka lärare de haft på vägen från mellanstadiet till gymnasiet och så funderade jag på vilken läroplan de mött på vägen och hur dess tänktaprogression har sett ut. Sedan gick det ett par dagar och jag hann glömma hela grejen.

 

När jag en dag satt med en av mina starkaste femteklassare och skulle hitta ett lämpligt sätt att träna hens IUP-mål; algebraiska. Plötsligt finner jag mig i en sits där jag undervisar om de där talen som gymnasieeleverna inte behärskar. Det här är en elev. Kanske min starkaste elev. Hen ska få lära sig det (och lär sig det efter 15-20 minuter av egen tid med mig). Men är det rimligt att alla elever ska lära sig det? Ja, förr eller senare. Men jag är inte riktigt säker på vad det är som gör att de måste ha lärt sig det nu och inte senare.

 

I en skola där undervisningen vilar på kursplanernas förmågor så utvecklas kunskaper i en betydligt mer organisk takt. Det är min fasta övertygelse. Jag tror om tio år spelar någon roll vilken av mina nio femteklassare som förstod hur man räknar  7 x 8 + 5 på våren i femman och vilka som förstod senare. Det viktiga är att alla kommer framåt och att lärarna de möter har förstånd att möta sina elever där de är. Jag är inte så säker på att det alltid är så….

20140419-175029.jpg

 

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Idag byter jag klassrummet mot Framtidens Lärande och ett panelsamtal på rubriken “Bilder av ungas Internet”. Det är ett ämne som är viktigt nog att ta ledigt från klassrummet för att delta i. En växande skara skolor har kommit riktigt långt i att satsa på teknik och allt fler börjar inse betydelsen av Internet som lärresurs. Ett av det tydligaste exemplen på det är den kilometerlånga listan på kvalificerade bidrag i årets upplaga av Webbstjärnan. (Själv är jag stolt som en tupp över mitt och mina kollegors och våra elevers bidrag, tidningen Stjärnan.) Bakom varje länk döljer sig en lärare eller ett arbetslag som ser Internet som potentiellt läromedel.

Men vad gör det för synen på ungas Internet? Det lär ju knappast vara samma sak. Efter fyra år i Googles allomfattande utbildningsplattform är det ett stående skämt mellan mig och mina elever att de använda Google på fritiden. De gör inte det. I alla fall inte särskilt ofta om man jämför med hur frekventa tjänster som KIK, Snapchat, Instagram och VideofyMe. Det är som om skolans digitalisering leder till en situation där eleverna har två sorters internet: skol-internet och livet-internet. De är lite lika, men långt ifrån samma, och trots deras olika kulturella hemmavister är båda relevanta för det goda lärandet. Därför är det också relevant för lärare att ha kolla på sina elevers hela uppfattning och vistelse på Internet. Det handlar inte (bara) om att hålla koll på att saker och ting går schysst till och att eleverna lär sig en bra nätkultur. Det är en direkt avgörande pusselbit för att förstå eleverna och hur de är, vilket i förlängningen är hur de lär.

Idag publiceras en debattartikel i DN där två framstående matematikdidaktiker konstaterar att gymnasister har svårt att förstå matematik som de borde ha lärt sig på mellanstadiet. Min undran som mellanstadielärare i matematik är om det är samma elever som när de var yngre hade samma svårigheter. Varför har inget hänt på flera år? Har ingen sett eller är det att ingen vet hur man löser? Hur har deras lärare närmat sig sina elevers och deras kunnande?

En del av lösningen till att fler och fler elever presterar sämre och sämre är nog sammankopplat till det ofta bortglömda PISA-resultatet från 2013; att en växande grupp svenska niondeklassare tycker att skolan är irrelevant och bortkastad tid. För att komma till rätta med det måste vi som institution se och lära av det som eleverna samtidigt uppfattar som relevant. Det innebär inte att varje lärare måste lägga energi på att finnas aktivt i varje forum där eleverna finns. Men det behöver vara tillräckligt många för att skolan och lärargruppen som eleverna möter har en förståelse. Antagligen börjar det med att de som själva använder Internet privat leder vägen. De behöver få mandat att utveckla skolans närvaro på nätet. Då blir det lättare för kollegor att med tiden haka på.

 

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)

Onsdag lunch och jag går över skolgården påväg  mot en kopp kaffe och ett enormt påskägg. På vägen hittar jag tre elever som har tänkt på en grej.

De: Killfröken! Vi har tänkt på en grej!
Jag: Jaha, vad har ni tänkt på?
De: Det borde odlas något här borta… De pekar mot en inhägnad rabatt i en del av skolgården. 
Jag: Ja det kanske ni har rätt i.
De: Japp! Det borde vara bär och hallon och björnbär och krusbär och morötter…
En av dem: Och rööööö-bätttor!
Jag: Va?
De andra av dem: Rödbetor. Hen menar rödbetor.
Jag: Jaha. Smart! Gör en ritning och visa mig.

Direkt for de iväg och kom faktiskt aldrig tillbaka, men jag antar att det åtminstone var ingången till en bra rastaktivitet. Förhoppningsvis visar det sig senare om det blir något mer….
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Det här är ett inlägg om betydelsen av visitkort som är riktigt jäkla professionella. För ska man lyckas med någonting här i livet så handlar det om att ta det man gör på allvar och se professionell ut när man gör det. (Fast egentligen handlar det här inlägget mest om att leks medan man lär, som värsta amatören.)

Det är tisdag eftermiddag och Projektledaren skickar ett meddelande från läromedelsmässan där ett par av mina elever demonstrera hur programmering i Scratch egentligen är smartare än traditionella läromedel. Ett modigt budskap. Fast nu handlar det snarare om detaljer. Projektledaren skriver: “Hej! Folk frågar efter era kontaktuppgifter. Kan ni göra någon form av visitkort till imorgon?” Självklart löser jag det.

Ett par timmar senare sitter jag med färdigdesignade visitkort som är individuella och mycket stiliga.

20140408-193905.jpg

20140408-193941.jpg

Jag lägger ut dem på Instagram för att peppa upp den skaran lottade elever som imorgon tar sin lediga tid för att representera skolan, lärandet och vårt gemensamma lek/lärandeprojekt. Inom några minuter har de sett och kommenterat:
“Åh vad söt du är Killfröken!” utbrister en av dem.

Jag kan inte låta bli att le, både åt den lite yxiga formuleringen och åt stoltheten mellan raderna. Foucault sa i sitt installationstal vid Sorbonne (om jag minns rätt) att makten ligger i detaljerna. Det är så otroligt sant. Små saker och gester är det kraftfullaste sättet att lyfta andra.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

“Men ska vi sjunga ‘ja må han leva’ eller ‘ja må hon leva’ eller ‘ha må han hon leva’ eller vad!?”

Frågan är kulmen på ett ivrigt samtal mellan tre nioåringar i hallen intill matsalen.

Så fort hela klassen är samlad ska det göras. Alla ställer sig på bänkarna och sjunger för jubilaren. Hen får två frågor av läraren:
1. Hur har du firat?
2. Vad fick du?

Jag vägrar ställa andra frågan med tanke på att alla kommer från olika socio-ekonomisk bakgrund. Någon klasskamrat ställer den istället. Det är en kompromiss i ett territorium där mina elever är än mer traditionella än vanligt: födelsedagstraditioner.

På vår lilla skola med sex elevgrupper är det likadant och väl varit så i de flesta av våra 175 år som skola. I alla fall gör de äldre på ett sätt och de yngre på ett.

Men på senare år har något hänt. Något coolt. Eleverna har hittat på en egen, ytterligare tradition; Om personen i fråga vill så sjunger man för den i matsalen under lunchen. Det är helt elevinitierat och rätt coolt när man tänker efter. De gör varandra mer engagerade i firandet även när det är någon i en annan klass. Rätt självklart egentligen…

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Varje fredag får mina elever möjlighet att anonymt berätta om saker som hänt under veckan som de vill ta upp men kanske inte vill eller vågar säga ansikte mot ansikte. De får varsin liten lapp och är fria att skriva vad de vill. Enkelt och förvånsvärt effektivt. Senare på dagen tar vi upp några av dem, efter att jag och min närmaste kollega gjort ett urval. Den här veckan, inspirerad av det EU-projekt om likabehandling på nätet som vi genomför med vår lokala fotbollsförening och motsvarigheter i England, så lade jag till ett moment: Veckan på Internet.

Så istället för en lapp fick de två. En för att berätta om hur det varit i skolan och en för att berätta om hur det var på Internet. Här är några av dem:

Det är intressant hur mycket man får veta om man bara frågar. Jag tror det är viktigt ATT vi frågar. Det sänder ett budskap att vi bryr oss och att vi tycker att det är en skolsak. Flera utav de historier de berättar hade självklart blivit en stor sak om det hade hänt på skolgården under rasten. Då hade vi antagligen planerat om lektionen så att en av oss lärare hade fått tid att prata enskilt med de inblandade och sett till att problemet fått en bra lösning. Men när det istället händer på Internet så får vi kanske inte ens reda på det. För att vi aldrig frågade den enklaste av frågor:

Hur har din vecka på Internet varit?

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

20140403-170159.jpg

Torsdag och matematik med några elever. Inspirerad av Fibonacci gav jag elevgrupper varsin post-it med uppgiften att komma på de två efterföljande talen i en talserie som jag skrev upp på tavlan:

3 4 6 9 13 ___ ___

De flesta börjar ivrigt att tänka. I ögonvrån ser jag eleven som istället drar sig lite snabbt tillbaka och lika snabbt lämnar in i hopp om att inte bli sedd. Misstaget hen gör är att ge mig uppmaningen: “Du får inte öppna förrän efter lektionen.”

På ett mycket respektfullt sätt struntar jag i den uppmaningen eftersom jag känner på mig att det är så hen egentligen vill att vi ska göra. Inga protester.

20140403-170250.jpg

“Så här kan vi inte ha det! Kom, så ska du få en ledtråd…”

Trettio sekunder av egentid är allt som behövs investeras för att hen ska knäcka nöten och ändra sin matematiska självbild. Jag säger hejdå och vänder min uppmärksamhet till en annan. Snart avbryts jag av en liten hand som sticker fram en ny lapp.

20140403-170333.jpg

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

“Vi är ju trots allt här för eleverna.”
Så slutar många samtal, både goda samtal och mindre goda sådana. Ofta brukar folk nicka och hålla med. Det är ju sant.

Samtidigt har man dagar där det som påverkar en allra mest är ens kollegor, i alla fall om man arbetar i en miljö där kollegialt lärande är självklart och där jobbet är en lagsport. I skolor där läraren stannar kvar i klassrummet för sin eftermiddagsplanering och där lärare kommer och går lite som de känner så blir det en helt annan sak. Men om man jobbar tillsammans så lever man också tillsammans. Det är ofrånkomligt och lika sant som att vi är här för eleverna. Då och då kommer man ha dagar som eleverna uppfattar som vardagliga men som bakom kulisserna är allt annat. Det är rätt coolt när man får vara med om det.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Tisdag och lite rörigt. Dels beroende på frånvarande kollegor och dels beroende på att var och varenda elev försöker sig på aprilskämt. Mitt i röran har jag en matematiklektion som går ut på lärarledd räkning i läroboken. En elev har kommit till en uppgift där hen ska konstruera och följa talmönster. De påbörjade mönstren bygger på enkla dubbleringar. Eleven klagar över den låga nivån. Jag improviserar en ersättningsuppgift:

1 1 2 3 5

I tron om att det köper mig lite tid så häpnar jag när samma elev tre minuter senare har knäckt koden. Istället för en stunds betänketid blir det till att improvisera ihop en annan lösning och på sikt fler talmönster för eleven att knäcka. Trots att gruppen är liten så är det inte många som ägnar sig åt samma uppgifter. Den här är den enda som får Fibonaccis talföljd. Det är inget viktigt egentligen utan bara ett sätt att utmana nyfikenheten bakom varje matematisk passion.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)