Fredag morgon och jag kommer till klassrummet, där ett par elever huserar.

“Titta! Vi har gjort fint!”

De har lagt ut de små lättrullade mattorna som jag använder i mitt klassrum så att de bildar en gång fram till den plats framför tavlan som vi använder som central plats. Dessutom har de flyttat runt alla bord och stolar.

Jag: Ja, alltså det här var ju verkligen kreativt.
De: Ja!!!!
Jag: Har det att göra med den nya projektorn? (Som vi fått monterad i ena hörnet av klassrummet.)
De: Precis! Det syns inte så bra i den delen av klassrummet så vi tänkte att vi får ha något annat där och så får vi försöka ha våra arbetsplatser här borta.

Det låter smart.

En dryg halvtimma senare börjar första lektionen och de har tre förslag på placering som tre elever presenterar och argumenterar för. Sen vill de rösta om vilket som är bäst. Och jag som har elever mitt i ett projekt om val, demokrati och beslutsprocesser. Perfa!

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

.

Typ av inlägg: Dessa ungar!,

Jag har så himla spännande elever.

Nog så.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

I somras bestämde jag mig för att börja prata framtidsdrömmar med mina elever. Den insikten gjorde jag på en läktare jämte ett fält ämnat för amerikansk fotboll. Det var jag och fyra elvåringar som jag släpat med mig till andra sidan jordklotet. De lärde mig värdet av att prata framtidsdrömmar.

Egentligen är det lite pinsamt att jag inte tänkt på det tidigare. Jag tror det beror på att jag, fast att jag förskte att låta bli, kom ut i yrkeslivet med en förutfattad bild av vad det är lärare och skolor handlar om. Det är lätt att i strävan efter att bli bra på sitt ämne glömma bort vilka det är vi arbetar med. För några år sedan hade jag en VFU-elev som drömde om att bli sjökapten. Han är vuxen nu, och antagligen inte sjökapten. Om sanningen ska fram som vet jag nog inte vad någon elev jag haft sedan dess har drömt om för framtiden. I alla fall är det ingen elevs framtidsdrömmar som har präglat mig lika djupt. Det är egentligen rätt oroväckande. Med vilken rätt gör jag anspråk på att göra dem till bättre människor om jag inte ens vet vart åt de vill utvecklas? Med vilken rätt tar jag tid från deras värdefulla barndom?

Skolan kan av tradition antingen vara en plats som får drömma att förverkligas eller så kan det vara en plats som får drömma att förtvina, likt muskler som inte tränas ordentligt. Skillnaden ligger i hur vi väljer att möta våra elever.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Sedan en tid tillbaka upplever jag en ny typ av lärarliv. Det här året är nytt på många sätt. I allt från fysisk miljö till organisation och till nygamla kollegor och elever. Allt det är bra och väntat. Men det finns en till nyhet som kanske präglar min tillvaro allra mest. En som existerar på det personliga tankeplanet: Jag kan inte längre skapa förutsättningar för bra lärande.

Utan att gå in på detaljer så finner jag mig själv vid ett tillstånd där jag för första gången i mitt yrkesliv längtar till helgen. Så har det varit inför varje helg det här läsåret. Jag har alltid haft mycket att göra på jobbet och det har jag sett som en del av tjusningen. Det är inte arbetsbelastningen som ändrats nu utan snarare själva tjusningen. Den har nog fått sig en törn. Då blir det svårt att inte fråga sig om det i slutändan är värt allt arbete.

Jag tror att alla lärare finner någon typ av tjusning i mötet med eleverna. Det är trots allt därför som vi valde det här yrket och de allra flesta av oss verkar ha kontakt med de känslorna fast att åren går. (för mig blir de bara starkare.) Allt det är fint och bra. Det är en fråga som är värd många många blogginlägg. Men det finns också en dimension av lärarlivets tjusningar som kommer ur den kontext vi skapar i. På ett sätt är lärare intellektuella konstnärer och det spelar stor roll vilka andra som finns i närheten och som kanske rent av är medskapare. Antingen jobbar vi i egen studio eller i ett kollektiv. Förhoppningsvis är det det sistnämnda. Då kan vi se de som på sitt eget sätt skapar sina mästerverk och då blir de en källa till inspiration och lärande även för oss.

Eller så arbetar vi i en bullrig miljö där andra mest är i vägen, fast att de stänger in sig i sin egen vrå och vägrar avslöja vad det är för hemligheter som sker därinne. Ibland behöver man göra så för att överleva. Men inte alltid. Det beror på vad man är för person egentligen. Jag funkar inte så. Snarare är jag en sån person som blir knäpp av folk som låser in sig. Då blir jag ensam och hela min skaparlust tynar bort till en grå paus-ton. En didaktisk testbild som kan vara nog så underhållande för unga sinnen men som faktiskt inte ger särskilt mycket lärande.

Jag började den här terminen med att i slutet av varje dag fråga mina elever vad de har lärt sig eller blivit bättre på den här dagen. Det är en intressant och viktigt fråga som ger mig mycket som lärare. Rätt snart blev jag tvungen att sluta fråga. Jag visste redan svaret. Tystnad och frågande blickar. Så behöver det få vara ibland. Chefen predikar om sänkta ribbor och en liten bit av mig dör inombords. Som om den här skiten skulle vara ett accepterat normaltillstånd. Jag kan inte gå med på det.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

I torsdags handlade #skolchatt om skolans kompensatoriska uppdrag. Det samtalet har suttit kvar som en törn hos mig sedan dess. Det känns som att vi viftar undan det här för enkelt. Det blir en av alla andra uppgifter, istället för att vara en överordnad ledstjärna i allting vi gör.

Imorse såg jag en artikel om Emerich Roth på Aftonbladet som fick mig att förstå vad det är.
Det är uppdraget att göra våra elever till bättre människor som vi pratar om.
Det är när vi misslyckas med det som utanförskapet ökar och exempelvis nazisterna blir fler.

Skolan är bara en liten del av livet. (Det kan man som lärare ibland behöva påminna sig själv om.) Det är omöjligt att se skolan utan att se livet. Det som ibland saknas är ödmjukheten att förstå att eftersom liv är väldigt olika så behöver också skolgångar vara det. När vi glömmer det så blir vårt arbete med det kompensatoriska uppdraget en mission att hjälpa de underbemedlade och utsatta, vilket visserligen är nobelt i sig men som inte svarar mot hela komplexiteten i det uppdraget.

Kort och gott behöver alla elever möta en skola som kompenserar för deras bakgrund och framtidsdrömmar.

Skolchatt är ett samtal på twitter som pågår mellan 20.00 och 21.00 varje torsdag. Det är öppet för alla att föreslå ämnen och att delta. Mer information finns på skolchatt.wikispaces.org.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)

Lite för länge har vi pratat om läsning som något hotat av modern teknik och andra livsvanor. Det här är en historia om hur Fantasybarnet (10 år gammal) fick en bättre läsupplevelse tack vare min mobil och ett antal ovärderliga twittervänner.

Det är onsdag eftermiddag och en tuff lektion är snart över. Jag och kollegan skickade eleverna till biblioteket och tänkte komma efter ett par minuter. Det var tillräckligt för att kaos skulle bryta ut.

Ett par minuter av uppstyrande lärare är lugnet återetablerat och en efter en droppar elever ut med varsin bok. Kvar finns Fantasybarnet som letar efter en viss bok som hen inte riktigt kan förklara. En spontan tanke senare lägger vi ut en gemensam förfrågan i mitt twitterflöde.
IMG_2031.JPG

Innan vi hinner lämna biblioteket börjar retweets, gissningar och glada hejarop trilla in. Jag visar förslagen för Fantasybarnet som förundras över vilka det är som hjälper till samtidigt som hen börjar bli frustrerad över att inte hitta rätt bok.

45 minuter senare är dagens sista lektion slut. Jag kollar flödet och upptäcker att fler twittervänner har identifierat boken baserat på Fantasybarnets beskrivning.

Jubel utbröt.
Läsjubel.
För det är jag er djupt tacksam.
IMG_2025.JPG />

Det visar sig att boken redan är utlånad, men ett besök på biblioteket senare ligger två extra exemplar på mitt hallgolv. Imorgon är de i händerna på någon som slukar varenda fantasybok vi har på skolan…

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

In January of 2014 I and a colleague got the opportunity to visit the annual BETT conference in London, England. This is the biggest conference in Europe dedicated to ICT and modern learning. As part of that experience we participated in a workshop about the future of learning hosted by Johan Unosson and Per Falk at lin education. At one point in that workshop they presented us with a task based upon the model of Hexagonal Thinking.

IMG_2020.JPG

The workshop itself and the natural creativity of the model stuck with me and in hindsight became one of the top 5 most valuable experiences of our BETT trip this year. I’ve used the model in various contexts ever since, solely on adults. So this week, when I was planning the first hands on workshop on mathematics for the school year I decided to take it one step further and try it on my students.

Now this might be a good time for a brief introduction of me and my pedagogical context. I work as a primary school teacher in the small community of Jonsered outside of Göteborg, Sweden. With a thousand or so citizens and more or less all the buildings dating back to the 1830s (and since long preserved by a long list of national conservation laws) the local history is ever present in Jonsered. Some of our students are the seventh generation to attend our school. In the same time we were amongst the first primary schools in Sweden with a fully developed program for giving one laptop/iPad per student and has since 2009 been devoted to implementing new ways of achieving the learning goals specified in our national curriculum LGR 11. We have all in all about 200 students and 20 teachers where I am in charge of teaching maths to our oldest students (aged 10 and 11).

So it’s the beginning of the year and the first hands on workshops since the summer break. Normally we would be to teachers and groups of 15-20 students in four consecutive groups. We are in the midst of starting a project about mathematical terminology and other communication skills related to math. I want to spend the first lesson my students preconceived ideas and what they already know. That’s why I decided to go with the model Hexagonal Thinking.

I adapted the model to younger students by placing them in three groups of 5-6 students per group and by simplifying the three steps of the model.

Step 1. Writing the hexagons
I prepared a 20 paper hexagons in order to make this part kind of short. The objective is to write one word connected to maths on each piece of paper. I suggested to the students to co-ordinate within the group in order to avoid duplicates. They were very keen to do this since the number of available hexagons was clearly limited. This part of the activity demands the participation of the entire group.

Step 2. Sorting out a pattern
The really interesting part for me as a teacher trying to understand what my students know about mathematical terminology is to see how they connect different terms and concepts. That’s what I had them do in this part of the activity. I asked them to select one student within the group to make a pattern of choice where similar words are closer to each other and words that aren’t similar are further apart.

The students immediately asked about the shape of the pattern so the second time I introduced the activity I made a point of explaining that it might be a long line, or a number of islands or whatever pattern they could imagine. The main objective is to gather words that are similar. In some groups the students decided by themselves to make it two students in charge of sorting. I let that slide in the name of always encouraging my students to think by themselves and solve problems collectivly.

Step 3. Reaching group consensus.
Once the one selected student is finished sorting out the hexagons and is fairly content with the pattern the group transcends to step three, where the objective is to reach a group consensus. I made a point of explaining to the students that they by know have on group members unfiltered idea of how mathematical terminology is structured – and that is something very interesting in itself. But it isn’t representative for the entire group. That is why we need the rest of the group to get involved by asking questions of why certain hexagons are close to each other or by suggesting changes that could make the pattern even better.

In advance I expected this step to be somewhat of a problem for at least one or two of the groups since critiquing the pattern might be perceived as critiquing the group member. That was, surprisingly enough, never the case.

After doing this activity with four different groups and slightly altering the framework between each time I’m very satisfied with both with the reaction from the students and for how well the activity delivered the collaborative and explorative environment that I want to establish in my classroom for the upcoming year.

IMG_2018.JPG

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Det är måndag och magin av att börja skolan igen verkar ha börjat släppa lite. Det är fortfarande mycket nytt, men också mycket som är vardag.

Framåt tidig eftermiddag får jag nog av en elev som under dagen blivit allt mer upptrissad av sig själv på något vis.

Jag tar med eleven ut för att samtala enskilt. Vi hinner avverka gränsöverskridningen, möjliga bakomliggande faktorer och tänkbara lösningar innan jag landar i det mest uppenbara:
Hur vill du ha det i skolan egentligen? Är det här bra för dig?
Svaret jag får överträffar alla nivåer av självinsikt som jag hade väntat mig. Med råge.

En stund senare sitter ett par elever och arbetar i ett grupprum. Genom fönstret ser jag lugnet. Det blir en halvtimma som väger upp för övriga dagen.

På bussen mot eftermiddagens första möte hinner jag påminna mig själv om något rätt självklart:

Vissa söker felen i eleverna, andra söker runt omkring dem.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Återseende

Typ av inlägg: Allvarligt En Stund,

Måndag förmiddag.

Efter ett par timmars arbete öppnar fritidsklubben vilket innebär att barnen börjar droppa in. Början på en ny vecka och ett par dagar till terminsstarten gör att det är några fler återseenden än förra veckan.

På fikarasten lämnar jag kontoret ett tag för en stunds häng på fritidsklubben som idag gör premiär i våra nya barracker. Det är halvtomma lokaler som om ett par dagar kommer vara fyllda av både möbler och liv. “Det är lite svårt att föreställa sig det”, hinner jag tänka när jag öppnar dörren och tar kliven upp till övervåningen. In till vänster och ett rum där jag hör min kollegas röst. Jag hinner fråga hur läget är, men innan svaret kommer så hör jag två röster bakom mig. Det är två av mina elever, varav den ena har jag haft en alldeles särskild resa med.

De: HEEEEEJ KILLFRÖKEN!
Jag: Hej! Har ni haft en bra sommar?
De: Jaaaaa, fast vi har glömt att träna så mycket som vi borde!

Jag minns inte över huvud taget vad det är för något som de skulle ha tränat på.

Jag: ?!
De: Du utmanade oss att kunna prata som Gollum. Det är ganska likt men inte helt.

Sedan vidtar en av de bästa Goolum-imitationerna jag sett. Precis då minns jag att jag sett den förut, någon gång i början på juni. Som ett skämt i en bisats i en mening minns jag att jag utmanade dem båda att bli ännu bättre över sommaren. Det var ett ögonblick vi delade och inte mycket mer. Eller i alla fall var det var jag trodde. Men tydligen inte.

Än en gång har jag blivit överbevisad av det där magiska som finns i en undervisningsrelation. Det är så otroligt lätt att underskatta det som händer i en skola och i ett klassrum. Efter en lång sommar är det skönt att återse den sanningen.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Undervisningsrelationer, den spänning som finns mellan lärare och elever, är oerhört intressanta. Det sätter fingret på vår förmåga att nå fram och på hur vi kan bli bättre lärare.

Förra veckan kom jag tillbaka till jobbet och gjorde en stor insikt om undervisningsrelationer när jag såg två krukor från ett flyttande klassrum.

IMG_1885.JPG

Undervisningsrelationer är lite som klassrumsväxter. De blir sköra av ett långt lov när ingen är där och vårdar dem. Det funkar inte att komma tillbaka och bara ta vid där vi slutade. Vi behöver ägna lite tid att vårda dem tillbaka till sitt starka, friska normaltillstånd först.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)