“Det är nog en fördel att du har skaffat lite livserfarenhet först.”

Så sa många runt omkring mig när jag berättade för dem att jag kommit in på lärarutbildningen. Det var 2006. Idag är det nästan på dagen åtta år senare och jag har precis påbörjat min semester. Samtidigt har jag precis bestämt mig för att de där välmenande vännerna runt omkring har fel. Det är ingen stor sak, det bara är så. Ingen skam över dem.

Låt mig förklara:
Tanken på att man behöver se världen innan man blir lärare bygger på ett outtalat antagande att efter man blivit lärare så blir man inget mer. Man ser inget mer, gör inget mer och kan inte ta in något mer. Därför måste man passa på innan. Så är det ju inte…

Kanske är det vetskapen om två månader med allt annat än skola framför mig som gör det så uppenbart tydligt. Även om det här yrket är en stor del av mig så är det fortfarande EN del av mig. Det finns fler.

Det är absolut nyttigt att se annat innan man går in i läraryrket. (Så är det nog med många yrken.) Men framförallt är det nog viktigt att se annat medan man är lärare. Det blir erfarenheter som vi i höst transformerar till lärande för de som står oss nära.

I sommar åker jag på ett volontärprojekt i USA.
I höst ska jag plocka upp ett nytt ämne; engelska.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Hej jag heter Killfröken och det är mitt uppdrag att säga några ord till de elever som nu ska gå vidare mot nya skolor och utmaningar. Men jag vill egentligen börja i andra ändan, när ni började här.

Det var hösten 2008. Jag var lärarstudent och vikarie lite överallt på hela skolan då.
Därför minns jag er första dag här mycket väl. Det finns många historier att berätta.

Jag minns att en av de coola killarnas lillebror skulle börja. Det gick ett rykte “Äntligen börjar hans brorsa också!” viskades det.
Jag minns hur varje gång jag hälsade på en av er så insisterade du på att vi skulle berätta Bellman-historier för varandra. Jag tror det gick så långt att du till sist trodde att jag heter Bellman…
Jag minns när två av er blev hämtade efter första dagen och stolt visade upp er lilla hundvalp. Den hunden är stor nu, precis som alla ni.

Fattar ni hur mycket ni har vuxit sedan dess? Fattar ni hur mycket ni har utvecklats?  Hur mycket ni har lärt er? Fatta vad coolt! Och samtidigt känns det som att tiden bara har flugit iväg. Men det finns något som är ännu coolare…

Jag vill att ni för en stund kommer ihåg hur mycket som har hänt de här sex åren fast att tiden har gått så snabbt, och så vill jag att ni föreställer er hur era liv kommer att vara om sex år till. Antagligen kommer den tiden gå lika fort som tiden här har gjort.

Då kommer ni vara 17-18 år gamla och börja sista året  på gymnasiet. Sista året innan studenten.
Kanske har några av er redan körkort?
Kanske har några av er ett extrajobb?
Fattar ni hur nära ni är att växa upp? Det. är. coolt.

Jag har funderat mycket på vad jag vill säga er så här precis innan ni slutar.
Först tänkte jag säga en grej men det blev inte bra.
Sedan tänkte jag berätta en annan grej men så kom jag på att det kanske inte är sant för alla.
Efter det tänkte jag berätta en sak jag lärde mig i er ålder, men det är antagligen inte likandant för er som är barn idag.

Till sist kom jag på vad det är jag vill säga er;
Mitt bästa knep för att lyckas med att växa upp är att fortsätta vara sig själv.
Så. Lätt som en plätt. Du kanske tror att när man växer upp så blir man någon annan. Någon som är större, mognare, smartare, coolare och bättre. Så är det inte.

På samma sätt som att den där personen med hundvalpen, bellmanhistorierna, den coola storebrorsan eller vad det nu var fortfarande finns kvar inom dig så finns redan den coola 18-åringen med körkort, extrajobb och som snart ska ta studenten.
Du behöver inte bli någon annan för att växa upp.
Där är redan allt du ska bli.

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Lunchtid och sommarväder gör att jag går lite långsammare över skolgården på väg från mat till kaffe. I släptåg finns ett antal elever som alla konverserar med mig. Jag med dem.

Vid dörren stannar de upp. Här är den outtalade signalen att avsluta. En av mina självklarare elever (nio år gammal) utbrister:

“Varför försvinner ni alltid att iväg för att dricka kaffe? Jag får ju aldrig tid att prata med dig!?

Det är svårt att hitta ett bra svar på den. Så jag hämtar mig en kopp och går ut igen för att hitta en bra sittplats. Strax är mitt entourage där också.

Plötsligt har trettio minuter passerat och ingen vet riktigt vart den gick.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Torsdag. Sista rycket innan sommar. Vi passar på att blicka framåt mot ett läsår som på många sätt är svårare att förutse än någonsin förut. För elevernas del handlar det nog främst om den klassfria organisationen.

Delvis därför har vi en schemabrytande dag för att återintroducera eleverna för varandra. Mitt jobb är att leda en samarbetsövning där eleverna ihop ska ta sig från punkt A till punkt B med hjälp av några plattor utan att nudda mark.

Efter första gruppen slår det mig hur förvånad jag är över vilka det är som tar ett steg fram och leder laget till framgång. Av 75 elever är det här de eleverna som jag inte hade väntat skulle ta ledartröjan.

Efter andra gruppen noterar jag att det är de lydiga barnen som vågar släppa loss, för första gången i ett skolsammanhang.

Efter tredje gruppentänker jag att det är märkligt hur positioner som i klassrumssituationer är huggna i sten går att rubba på en konstgräsplan bara hundra meter från sagda klassrum.

Efter sista gruppen inser jag att det är vrålenkelt att skapa nya sociala sammanhang och grupperingar när klimatet i sig är öppet. Det är förbluffande hur naturliga dessa konstellationer känns.

Efter avklarat uppdrag dröjer jag mig kvar vid konstgräset. Planen är att de som vill ska få ägna i alla fall en del av den spontana rasten/håltimman här istället för på den superasfalterade skolgården. Som certifierad rastvakt/riskanalytiker så kan jag bjuda dem på den lekstunden. Så är min plan.

40 minuter senare ligger jag under en hög av barn och knyter upp megaknuten Allan som gör mina skor obrukbara. Samtidigt är mina glasögon på andra sidan planen och ovanpå allt är vi sena till matsalen. Ur öronen rina konstgräspluppar och i skägget växer en mindre trädgård. På vägen hit har jag klarat av typ hälften av det nödvändiga relationsarbetet som behövs för att hösten ska bli bra…

20140605-194608-71168345.jpg 20140605-194608-71168440.jpg

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Förra veckan skrev jag ett inlägg om hur Instagram kan vara ett effektivt arbetsverktyg när man minst anar det. Den gången handlade det om att hitta elever som gått bort i närsamhället. För ett tag sedan upplevde jag i ett helt annat sammanhang att Instagram visade sig vara lika smart, fast på ett helt annat sätt.

Den här gången började det med en spontan rensning i ett av skåpen i klassrummet som slutade med att jag hittade ett par gamla skrivböcker som jag fått i samband med att jag för några år sedan tog emot nya elever. Då gick de i trean och det här var skrivböcker från deras tidiga skrivutveckling (gissningsvis år 1). Snabbt hamnade de i ett skåp och där har de bott fram tills nu, när skribenterna hunnit bli tonåringar och inte längre går kvar hos oss. Faktum är att jag inte sett dem på några år. Därför är det ganska rimligt att min kollega först föreslår att de ska slängas. Men i samband med att jag bläddrar lite i dem och hittar det enorma nostalgiska värdet som de bär på så växer en känsla av att de är för värdefulla för att slänga.

Efter ett par minuters betänketid kommer jag på att fotografera dem och skicka via Instagram till de berörda eleverna. (Eftersom jag bara använder Instagram för nuvarande och före detta elever så vet jag var i sfären de finns, även om de inte ingår i mitt närmaste nätverk.) ett kort meddelande om att de finns och att de kan hämta dem eller så kan jag skicka dem på posten. Sedan hamnar de på en hög och jag återgår till mitt arbete.

En dryg kvart senare plingar det till med besked om att de kommer förbi senare idag. Sagt och gjort.

Det slutar med ett supertrevligt möte och en bra uppföljning så här ett par år senare. Egentligen är de gamla skrivböckerna bara grunden. De är en bortförklaring. Samtalet handlar om gamla minnen, vad som hänt sedan dess och framtiden. Det är ett värdefullt möte som MSN borde ha med fler elever.det vill jag utveckla. Så länge nöjer jag mig med att glädjas över detta mötet och hur det via Instagram går att vara (tillräckligt) nära de som man annars har sagt tack och hej till sedan länge. Supersmart!

20140602-181511-65711529.jpg

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Jag jobbar i ett litet Bullerbysamhälle där inget någonsin händer och där barnen springer fria i sitt naturliga tillstånd, både på fritiden och i skolan. Därför tar det ett par minuter innan någon registrerar allvaret i att två elever har kommit bort mellan en språklektion vid skolan och en idrottslektion vid byns lokala idrottshall (som ligger ett par hundra meters promenad bort). Det är först när de inte återfinns på skolgården som det triggar igång en process.

Tio minuter senare är vi fyra vuxna med en plan för att söka av rimliga platser. Jag har huvudet kallt men börjar förbereda mig på att involvera skolledningen. Precis då slår det mig att jag har båda elever på Instagram. En möjlig ledtråd kanske?

Nummer två i mitt flöde är en femtonsekundersfilm om tricks som man kan göra med en fotboll på konstgräset jämte idrottshallen.

Innan sökandet ens hunnit börja så har jag hittat dem vid konstgräset. Alla nöjda, alla glada. Perfekt!

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Jag tror att de flesta lärare är med på tåget när det kommer till vilket kraftfullt verktyg beröm kan vara för att forma en attityd, en inställning eller ett beteende. (Jag menar inte att man ska larva sig med att negligera dåliga saker, bara att det är smart att uppmärksamma bra grejer.) Däremot undrar jag hur bra vi är på att ta oss den tiden.

I ett vanligt klassrum är det ofta hektiskt och väldigt praktiskt, varesig man vill eller inte. Samtidigt är rummet och kontexten begränsande i vilken sorts kommunikation som kan försiggå där. Därför kom jag på en grej. Det var strax efter att jag blivit klar med mitt 120 minuters rejs för att rapportera in mina treors resultat från de nationella proven i kommunens databas. Då slog det mig vilken enorm prestation de gemensamt står för och hur lite cred de egentligen fått för det. Visst har jag berättat för dem att de gjort väldigt bra ifrån sig när de har frågat (samtidigt som jag har börjat prata med de föräldrar vars barn ska få ett åtgärdsprogram till hösten). Men är det verkligen tydligt nog? Fattar de hur stolt jag är?

Jag utgår från att de inte riktigt gör det. Därför satte jag mig ner och knåpade ihop ett fotocollage till det 15-talet elever av totalt 34 som jag följer på Instagram. Ihop med en hyllningstext la jag ut den i mitt flöde som ett sätt att befästa hur grymma de är. Förhoppningsvis blir det en hyllning på deras nivå och på en för dem bekant arena som får dem att förstå lite mer. Det är säkert bra för deras framtida språksjälvförtroende eller för deras matematiska förmåga.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Det är måndag och en bitvis rätt stökig dag börjar närma sig sitt slut. Bara en lektion kvar. En liten grupp elever i tioårsåldern som ska få lära sig om bråk och procent. Det är ingen vråltung genomgång de har framför sig och det mesta är praktiskt arbete. Därför är det utan tvekan som jag svarar ja när en grupp sjuåriga killar dyker förbi och frågar om de får vara med på lektionen. Jag tänker att det är mitt sätt att modella hur jag vill att mina elever ska vara på rasterna; inbjudande och omhändertagande. Samtidigt är det ett sätt att peppa dem inför vad som komma skall och lägga en grund till en kommande undervisningsrelation.

Två-tre minuter senare knör sig en fritidspedagog in på lektionen för att bekräfta det som eleverna nyss har berättat för dem: att de får vara med. Det är som om de inte tror på det. Jag bekräftar och kollegan tittar suspekt på mig innan hen påminner mig om när sista tiden för mellanmål är och att eleverna måste vara där då. Jag svarar att jag vet.

En dryg halvtimma passerar när eleverna får svara på ett par enkla frågor, mina vanliga elever får möjligheten att förklara bråk för sina yngre vänner (samtidigt som jag får en blick av deras förståelse) och samtidigt bryter vi ner en norm om hur det är att vara äldre/yngre. En bra stund. När det blir dags för besökarna att gå gormar de något ivrigt om att de gärna kommer tillbaka redan nästa dag. Jag skrattar och märker att mina elever gör det med. Strax därefter kan vi tillsammans växla upp en nivå och lektionen får en annan dimension. På ett sätt kan man tänka att lärandet hade varit högre om vi fått jobba ifred från början men då ser man inte vad en lektion verkligen är. En timma. Ett ämne. Ett stoff. Men också ett tillfälle att lära sig något som är större än allt centralt innehåll staplat på hög.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Det är förmiddag och jag handleder mina elever i en process som går ut på att konvertera veckans nyheter genom ett barnfilter för att få deras perspektiv på grejer så att vi sedan kan publicera unika nyheter på vår webbplats. Det börjar bli en rätt stabil process som de har bra koll på nu. Så det borde vara lugnt. Men icke.

På något sätt hamnar jag i en situation där jag sitter med Grunge-barnet och pratar om Kurt Cobain och hur han tog livet av sig. Hen berättar för sina vänner om hur han enligt legenden gick ut på ett tågspår och inväntade ett tåg. jag, som mest går förbi, bryr mig för mycket för att inte rätta dem. Det var inte alls så han dog. Plötsligt befinner jag mig i en situation där de självklart vill veta  hur han egentligen dog. Men får man prata om självmordstekniker med nioåringar? Även om mitt mantra är att möta mina elever där de finns så kanske det här är något som jag inte har rätt att beröra i egenskap av lärare?

Med de frågorna på näthinnan trippar jag på tåspetsarna in på minerad mark. Jag berättar väldigt detaljfattigt om gevärsskottet och hur läkarna efteråt hittade knark i hans blod. De har miljoner följdfrågor om allt från varför någon vill dö till varför någon skulle kolla på döda personers blod. Allihop relevanta. Till sist övergår samtalet till en ännu märkligare lek av att hitta på allt fånigare/larvigare sätt att ta livet av sig. Jag tar en passiv roll och låter eleverna vädra sina tankar på ämnet med vetskapen att det inte lär vara superofta som de får det tillfället.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Idoler och idolkultur är en vanlig del av ungas liv och väl varit det sedan den kulturen föddes. Det är något vi alltid fått förhålla oss till men som vi närmat oss på olika sätt över tid. Det är en utmaning att hänga med när subkulturerna blir fler och fler samtidigt som halveringstiden i ett idolskap rasar. Samtidigt verkar det bli vanligare med lokala/regionala idoler.

Häromdagen hade jag en crash course i att förstå The Fooo och deras fanbase med ett par kollegor som nu är down with the kids. Idag hittade jag den här användaren på en av våra iPads. Som kommande från vår kommun så är det klart att kidsen ser upp till honom. Samtidigt är det få vuxna som ens vet om hans existens. Man kan ju fundera på vad det betyder…

20140516-070919.jpg

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)