Det här året går jag och min närmaste ämneskollega matematiklyftet. Det är veckovisa träffar med kollegor från de andra grundskolorna i vårt närområde. Vi har valt problemlösning som grund för hösten utvecklingsarbete. Det är ömsom läsning av artiklar och ömsom provad undervisning med tillhörande reflektion. Allt som allt blir det strax över 50 timmars extra mötestid som antas rymmas inom vår arbetstid.

Förutsättningarna är med andra ord långt ifrån optimala.

Trots det börjar resultaten bli riktigt intressanta. Det beror varken på oss lärare eller våra chefer, utan på elevernas inneboende nyfikenhet.

De börjar se vad ett problem går ut på, och idag fick de kanske för första gången möta riktigt hundraprocentig problemlösning. Vi har kommit så pass långt att vi hunnit till del 3 av modulen, som går ut på att undervisa om de olika faserna i en problemlösningsprocess. Det finns en del skillnader mot hur vi brukar undervisa:

  • Återkopplingsfasen – Den har jag nog slarvat med. Kanske har jag nämnt tidigare lektioner, men det har varit allt. Idag har jag noggrant valt ut en enkel rutinuppgift som jag vet att mina elever enkelt kommer att behärska. Jag ber dem nicka om de kan räkna ut den. De nickar, Ingen ger sitt svar, på min direkta uppmaning. Istället ber jag dem fundera på vilken strategi de använder för att lösa uppgiften. Jag ser på dem att de funderar.
  • Presentationsfasen – Så klart har jag alltid varit noggrann med att presentera problemet så att alla förstår. I alla fall så tror jag det, men den här gången blir det tydligt för mig hur viktigt det är med en rigorös presentation. Men det förstod jag egentligen inte förrän i…
  • Idéfasen – Här lät vi eleverna arbeta enskilt med att lösa problemet vi förberett. Eftersom det är första gången under mina sex år med de här eleverna som de utsätts för problem av den här kalibern så är det många som reagerar med att konstatera att de inte förstår någonting alls. Det hade vi kanske kunnavänta oss, men det finns de som sticker ut. De som förstår problemet. De har mycket lättare att gå vidare.

En dryg timma senare har alla elever kommit igång med sin problemlösning. Några har hunnit klart, andra arbetar fortfarande. Att se dem gå från att inte ha en aning och nästan skrämmas av tanken på matematik som inte automatiskt går att lösa till att komma på, testa och lyckas är coolt. Det syns på deras ansikten att det ger resultat. Både när de ler av lycka när de (ibland) gråter av misstro. Här finns början till något som kan utvecklas till något mycket meningsfullt, och med all säkerhet framgångsrikt för alla – även de som inte lyckats än.

På grund av tidsbrist får vi bryta och fortsätta nästa dag. Hur det blir med jämförelser, reflektion och metakognition får vi se…

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

För några år sedan fick jag förmånen att arbeta relativt nära en klok skolperson som arbetar på nationell nivå med att göra skolan och läraryrket bättre. Hen brukade prata om målet att varje lärare kan få “vara den läraren jag vill vara”. I förbifarten låter det som en ganska klok och ganska viktig sak. Men fundera på det. Det finns egentligen ingenting som är viktigare när vi pratar om villkor och förutsättningar för att läraryrket ska bli attraktivare.

Alla vi som är lärare har en klar bild av vilken lärare vi vill vara. Det är källan till drivkraften som gör lärarna till de mest motiverade på svensk arbetsmarknad. Jag tror att det är viktigt att vi värnar varandras rätt och möjlighet att bli de lärare vi vill vara. Det är en avgörande nyckel till framgång för hela skolan. Alldeles för ofta begränsar vi varandra antingen av missriktad omtanke eller av rädsla för att det ska få negativa konsekvenser för vilka krav som ställs på oss själva. Oavsett vilket är det då vi blir hinder för varandras arbetsglädje.

Samtidigt tror jag att vi behöver se på det här som något föränderligt. Den läraren jag ville vara när jag för ganska exakt fem år sedan satt på bussen mot min slutpraktik är inte nödvändigtvis samma lärare som jag idag vill vara. Vi ser, tolkar och tänker en föränderlig värld och anpassar våra drömmar därefter. Det är mänskligt, och nyttigt så länge som vi håller ett öga på den utvecklingen. Det är inte alltid det blir bättre och det behöver inte vara avsiktligt.

Förra hösten hade jag en period när jag upplevde att jag blev onödigt sträng. Parallellt med det upplevde jag att en ökad arbetsbelastning gjorde att jag prioriterade bort de undervisningsrelationer som jag behöver för att kunna göra ett bra jobb. (Jag vet att inte alla lärare tycker sig behöva undervisningsrelationer, men jag funkar så.) Jag kan inte säga riktigt hur jag tog mig ur den perioden, men idag är det annorlunda. Trots en på flera sätt högre arbetsbelastning den här gösen så känner jag inte av samma sak. Jag tycker att jag är bättre på att se mina elever. Jag tycker faktiskt det.

Som idag, när jag hade en lektion uppdelad i en lärarledd del och en elevaktiv del. Den senare började så stimmigt som en kan förvänta sig när en lärare själv ska hantera 30+ elever. Efter ett par tillsägelser blev det betydligt bättre, vilket jag inte har särskilt stor del i. Däremot att jag lyckades ha sinnesnärvaron att ta tid från slutet på lektionen till att uppmärksamma eleverna på vilken uppryckning de tillsammans presterade. Det är jag ganska nöjd med. Lägg därtill alla privata samtal som jag haft med enskilda elever så känns det rätt gött.

När det kommer till strängheten så har jag nog inte blivit slappare. Efter förra veckans Bokmässa började jag veckan med att höra med eleverna om hur de uppfattat vikarierna som tagit min plats under torsdag och fredag. “De var asbra! För de kunde inte alla reglerna!”. Så låter det nog rätt ofta när mellanstadieelever får nya vikarier, men det skvallrar också om vilken roll jag fyller och tar i klassrummet när saker och ting är som vanligt. Kanske har jag många regler? Eller så är jag bara väldigt noga med att hålla dem? Jag tror egentligen inte det. Helt ärligt tror jag att jag ger mina elever friare tyglar än de flesta andra lärare. Min plan är att de ska få precis pytteliiiiite för fria tyglar. Då har de alltid en chans att levla upp och visa att de kan klara det. Så tänkte jag nog förra hösten också. Skillnaden är nog att jag blivit noggrannare på att basera mina klassrumsregler på min egen lärarroll. Att ta någon annans regler är som att försöka ta någon annans personlighet. Det blir bara fejk.

Jag vet egentligen inte vad jag vill få sagt med det här inlägget. Från början var det här en blogg utan mottagare. Det var för min skull. För att tvinga mig själv att reflektera. Med tiden har den kanske blivit något annat också. Det är inget fel, men jag är mån om att behålla en del av det den en gång var. 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

De senaste tre åren har jag haft något med Bokmässan att göra. Ofta brukar det bli en snabbvisit mellan en lektion och en konferens.

I år gör jag tvärtom och slår på stort. 9-16 varje dag med många olika händelser inbokade. Främst är jag här med några elever för att visa hur programmering kan vara ett komplement till läsning.
Hör mer här: http://korta.nu/jonseredradio.

Det är något speciellt att jobba med elever på en lördag. Det blir en annorlunda kemi oss emellan. Vi blir mer än lärare och elever. Det är både vackert och väldigt meningsfullt.

Samtidigt är det något särskilt att se andra som normalt sett inte arbetar med barn och unga men som har den naturliga fallenheten för det. De har ofta ett annat perspektiv kring detaljer. De är helt enkelt inte som lärare. Foucault menade i sitt installationstal vid Sorbonne att makten ligger i detaljerna. Det är något av det sannaste jag vet. I det här fallet är det makten att förändra. På andra sidan bordet sitter två personer och kollar igenom en kod i jakten på en eller flera buggar. Barnet börjar prata på fejkad skånska. Den vuxna ger igen med samma mynt. Knappt tio minuter senare fortsätter de ännu, fast nu med goda skratt ihop.

Avslutningsvis är det spännande att ta med sig elever till verkliga ställen, som inte funkar som i skolan. Det hände häromdagen när jag tog med eleverna till lunchrestaurangen på andra våningen. De gick in, såg miljön och frågade sedan i kör “Får man ta så mycket man vill!?”. Det är en fråga som bara är naturlig när man har en vanlig lunchrestaurang där portioner är begränsade, bemötande en bristvara och där barn antas vara lägre stående varelser. Det är tydligt för mig först när jag kommer iväg från skolan och till en lunchmatsal som för de allra flesta andra i rummet inte är särskilt märkvärdig. Då ska du veta att varenda unge jag haft med mig dit, oavsett mässa, har beskrivit maten som lyx.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

De senaste tre åren har jag haft något med Bokmässan att göra. Ofta brukar det bli en snabbvisit mellan en lektion och en konferens.

I år gör jag tvärtom och slår på stort. 9-16 varje dag med många olika händelser inbokade. Främst är jag här med några elever för att visa hur programmering kan vara ett komplement till läsning.
Hör mer här: http://korta.nu/jonseredradio.

Idag är jag oerhört utmattad efter en lång dag och sömntimmar som går att räkna på en hand. Snabbt blir det ett minne blott när jag halvåtta entrar skolan och möter dagens gäng elever som ska med. Ett missförstånd från min sida gör att det blir en lite sned könsfördelning. “Det blir vad det blir” tänker jag när vi rusar till bussen.

Väl ombord pustar vi ut och direkt kommer det.
Den enda flickan i sällskapet: “Puh! Så fort har jag inte sprungit sedan vi var på Monster Jam!”
De andra: !?
Jag (tänker snabbt): Det måste varit coolt?
Flickan: Ja, min favorit är en kvinnlig förare som heter Medusa.

Det blir starten på ett samtal om Monster Jam-förare som pågått resten av dagen. Dagens absoluta höjdpunkt är att se elever som på egen hand tar sig utanför de snäva normer – könsrelaterade och andra – som skolan dras med.

Min andra höjdpunkt för dagen är releasepartyt kring Partille Stories. Den här eftermiddagen samlar fokus på ett antal unga elever som har gemensamt att de bär på en otrolig talang kopplat till film och digitalt berättande. Att kommunen svarar upp med att skicka alla från förvaltningschefer till lärare trots att det är fredag kväll – det säger något om hur viktigt de ungas röster tas.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

De senaste tre åren har jag haft något med Bokmässan att göra. Ofta brukar det bli en snabbvisit mellan en lektion och en konferens.

I år gör jag tvärtom och slår på stort. 9-16 varje dag med många olika händelser inbokade. Främst är jag här med några elever för att visa hur programmering kan vara ett komplement till läsning.
Hör mer här: http://korta.nu/jonseredradio.

Efter första dagen är det många tankar som snurrar när barnen blivit hämtade och jag sitter kvar i montern. Det är för mycket folk och för mycket surr. Jag flyr till utställarloungen. Där går det att tänka.

Jag tänker på eleven som i klassrummet krisar. Hen funkar utmärkt på mässan. Så är det med vissa barn. Utanför skolmiljön är de kungar och drottningar.
Det borde vi veta.
Det borde vi minnas.

Jag tänker på den vuxna som blir erbjuden att få en personlig demonstration av en av mina elever, men som avböjer eftersom “Sånt där är inte skola!”. Tvärsäkerhet är den fulaste egenskapen vuxna tycks ha rätt att utveckla.

Jag tänker på eleven som i slutet på dagen föreslår en lokal makerspace för unga eftersom ‘det verkar finnas så många barn som inte kan sånt här’.

Sist av allt påminns jag av hur mycket mer man ser av sina elever när man är åtta timmar tillsammans i liten grupp. Det är en nyttig påminnelse. De är himla bra, på många sätt.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Idag blir det offentligt att jag har gått till final i Guldäpplet 2014 tillsammans med Karin Nygårds från Stockholm och Ulrika Jonson från Södertälje. För det är jag så klart väldigt lycklig. Läraryrket bär på många tillfällen där elever, föräldrar och nära kollegor gör en lycklig – samtidigt är det lite speciellt när man får ett sådant här erkännande.

För ett par veckor sedan skrev Karin Bråneback en text om Guldäpplet och känslan av att vara nominerad. (Sedan skrev hon en till text som hade lite med det att göra.) Båda två trycker på hur viktigt det är att vi lärare ser och bekräftar varandra i ett professionellt landskap som annars dras med kraftig, snålblåst – särskilt i media. Vill vi ha ett uppvärderat yrke, fler framtida kollegor och i förlängningen ett hållbart lärarliv så behöver statusen höjas. Då är priser som Guldäpplet ett verktyg i den kampen som är svårt att riktigt förstå värdet av. Det har spridning.

Allt det där låter vettigt. Men samtidigt har det också en personlig betydelse som kanske rent av är större. Alla vi hundratalet lärare som blivit nominerade i år vet hur det känns. Alla som varit nominerade förut vet också. Vi vet vilken kick det ger. Samma sak är det med att vara i final. Det finns en kraft som man inte ska underskatta. Jag ska vara helt ärlig; Den här hösten kunde ha börjat bättre. Vi behöver inte gå in på detaljer utan kan bara konstatera att det har varit rätt tuffa veckor sedan semestern. I den kontexten är det här en ovärderlig energiboost. Oavsett hur det går i slutet på oktober så har det gett mig en kick som jag behövde för att kunna vara den läraren jag vill vara. För den sakens skull vill jag från botten av mitt lärarhjärta tacka Datorn i Utbildningen.

Det är så himla gött att vara nominerad ihop med Karin Nygårds och Ulrika Jonson. Båda två har jag haft förmånen att följa ett tag och båda två är väl värda att vinna ett pris som detta. Det finns helt enkelt ingen dålig utgång av den här finalen. Karin har tagit en nationell ledarposition inom processen att hacka läroplanen. I andra länder är det breda överenskommelser mellan nationella skolpolitiker och massiva lobbyorganisationer som driver den kampen. I Sverige är det i princip Karin. Det säger något om vilken betydelse hon har för sin och alla andra skolor i Sverige. För bara några veckor sedan tog jag hjälp av Karin för att komma vidare i ett programmeringsprojekt som jag och mina kollegor driver ihop med våra elever. En kvarts Hangout med Karin gav mer utveckling än vad jag själv kunnat åstadkomma på en månad. På ett liknande sätt har Ulrika blivit en föregångare inom inkludering av alla elever med hjälp av digitala verktyg. Med skolans och samhällets digitalisering pågående i en rasande takt, överallt omkring oss är det livsviktigt att hålla fokuset på en minst lika spännande skolutveckling. Annars blir det bara samma gamla skola med nyare, coolare prylar. En nyckelkomponent där är att göra framtidens lärande tillgängligt för alla, oavsett var och ens specifika utgångspunkt. Det funkar inte att en del elever hamnar efter i att utveckla digitala förmågor. Förlusterna som både individen och samhället gör kommer att öka i takt med att att digitala kompetenser blir en allt större del av skolans allmänbildning. Inom det fältet är Ulrika Jonson en nationell profil som betytt mycket för Södertälje (inom “Write to read”) och för andra specialpedagoger runt om i Sverige. Så sent som för en vecka sedan gav jag hennes blogg till min speciallärarkollega med uppmaningen att se och lära.  

Avslutningsvis vill jag runda av den här texten med några tankar kopplade till det hundratal lärare som blivit nominerade till Guldäpplet i år:

Tänk vad galet mycket kompetens vi tillsammans besitter. Jag tvivlar på att det finns någon utmaning kopplad till skolutveckling som vi inte skulle kunna lösa ihop. Själv har jag många outforskade fläckar på min karta. Där har ni betydligt bättre koll än jag. Men tillsammans, då har vi en överblick i totalt världsklass. Den i särsklass största behållningen jag har av att finnas med i den kontext vi ibland kallar det utvidgade kollegiet är inte i närheten av priser, nomineringar och gyllene frukter. Tvärtom är det att få lära av andra som tagit sig tid att lära sig saker som jag ännu inte kan. Där hoppas jag att vi tillsammans kan fortsätta se, utmana och lyfta varandra inom våra respektiva områden.

Bill Nye, The Science Guy (USAs motsvarighet till Hjärkontoret-Beppe) sa i ett tal vid Boston University något otroligt smart som nästan gör sådana här tävlingar lite fåniga; “Everyone you will ever meet knows something that you don’t.”

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Idag hade jag mitt första riktiga möte med min nya lärarstudent (som egentligen kommit halvvägs men som inte har varit min förut).

Det är så otroligt imponerande att se någon som kommer in i ens klassrum och bara briljerar. Jag tror inte att läraryrket behöver vara ett gudagivet kall som vi behöver besvara för att bli fullkomliga som människor. Det är ett jobb. Ett jäkligt viktigt sådant, men det är faktiskt allt. Med det sagt finns det de som har en naturlig talang för att leda och lära. Det är riktigt coolt att se sådan talang i en person som kanske själv inte riktigt vet om det. Där finns behov av en handledare, tänker jag.

En kul grej:

I ett tidigt skede av den noggrant förberedda genomgången av olika mossor och lavar utspelar sig följande:
Studenten: Vet ni vad som är skillnaden på mossa och lavar?
Elev (10 år gammal, lyssnar inte helt noga): Va!?
Studenten (tålmodigt): Ja, alltså. Mossa och lavar. Vet du vad som kan vara skillnaden?
Eleven: Meh! Det är ju JÄTTESTOR skillnad på mossa och lava!

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Måndag eftermiddag.

Det enda som återstår av dagen är egentligen att planera det som behöver fixas inför nästa dag.
Allting annat funkar och flyter. På väg över skolgården letar jag efter någon kollega från förskoleklassen som kan svara på om skolskogen är dubbelbokad till nästa dag eller inte.

Samtidigt verkar någon ha hittat mig.
Syskonet kommer fram med frågan “Är du fröken på den här skolan?”

Jag påminner om att vi har träffats, vad jag heter och med vilka elever jag arbetar. Hen nickar ihågkommande. Ett ögonblick senare spänner hen ögonen i mig och säger allvarligt:

“Bra! Kan du hjälpa mig med en sak? För vet du? Hjärnan är faktiskt VIKTIG!”

Har fortfarande inte kommit på vad Syskonet ville säga mig.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Fredag morgon och jag kommer till klassrummet, där ett par elever huserar.

“Titta! Vi har gjort fint!”

De har lagt ut de små lättrullade mattorna som jag använder i mitt klassrum så att de bildar en gång fram till den plats framför tavlan som vi använder som central plats. Dessutom har de flyttat runt alla bord och stolar.

Jag: Ja, alltså det här var ju verkligen kreativt.
De: Ja!!!!
Jag: Har det att göra med den nya projektorn? (Som vi fått monterad i ena hörnet av klassrummet.)
De: Precis! Det syns inte så bra i den delen av klassrummet så vi tänkte att vi får ha något annat där och så får vi försöka ha våra arbetsplatser här borta.

Det låter smart.

En dryg halvtimma senare börjar första lektionen och de har tre förslag på placering som tre elever presenterar och argumenterar för. Sen vill de rösta om vilket som är bäst. Och jag som har elever mitt i ett projekt om val, demokrati och beslutsprocesser. Perfa!

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

.

Typ av inlägg: Dessa ungar!,

Jag har så himla spännande elever.

Nog så.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)