Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
En vanlig skoldag i en tematisk lärmiljö. Just idag handlar allt vi gör om experiment. Eller “systematiska undersökningar” som läroplanen kallar det. (Snacka om att det ur det roliga i något vansinnigt coolt!) Eleverna är utspridda lite varstans för att genomföra olika försök i smågrupper. Aktiviteten är hög och eleverna självgående. Med varsitt undersökningsprotokoll och goda kunskaper om saker som hypoteser, vikten av en detaljerad beskrivning av genomförandet eller hur man kommer in i en bra resultatdiskussion är lärandet överallt i rummet. Dessvärre är jag inte det. Trots att vi är två vuxna så hinner vi inte finnas med och höra alla samtal och diskussioner. Det är ett faktum lärare har fått leva med sedan länge. Men jag har, lite grann på slump, börjat upptäcka en väg att komma runt det hindret: Instagram.
Augmented reality, eller “förstärkt verklighet” som svenska Wikipedia envisas med att kalla det, handlar om att en fysisk verklighet som i realtid förstärks med information från en mjukvaruapplikation. I det facket faller inte riktigt mitt exempel in, men nästan. Det som är skillnaden – och på sätt och vis är det fina med det – är att det finns en tidsfördröjning här. Eleverna går hem, distansierar sig från upplevelsen och hinner smälta dagens skola. Det som finns kvar hos dem hamnar förr eller senare i mitt flöde, där vi kan ta samtalet ett steg längre. Vad som börjar som en felstavning (“Vi har gjort experiment som heter flaska och en balkong”) landar snart i ett samtal om hur undersökningen hade kunnat utvecklas och förbättras – helt i linje med kunskapskravet vi tillsammans ska utforska och som min elev ska uppnå.
Det är alltid svårt att vara tvärsäker i efterhand. Faktiskt ska man undvika det. Men jag är hyfsat säker på att ett experimentkaosigt klassrum inte är rätt plats att ha ett sådant samtal. I vår arbetslagsgemensamma lektionsplanering finns det inskrivet ett uppföljande samtal sex dagar efter experimenten. Det är så ett schema fungerar, men det är knappast så elevers intressen föds och utvecklas.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Måndag morgon. Jag kvackar som bildlärare. Lyckligtvis i min egen klass. Men ändå. Vi är en bra bit utanför min bekvämlighetszon kan vi säga. Eleverna är utspridda över två rum på olika våningar och dessutom har jag fyra åttaåringar att hålla ögonen på. jag vill att deras första möte med sin blivande lärmiljö ska bli bra.
Jag kommer upp på övervåningen och upptäcker ett fullkomlgit kaos, med ett par av de nya i centrum. Snällt förklarar jag att det här kanske inte var lätt att förstå men att det finns en viss måtta förtroende i att få jobba själv i ett eget rum. De nickade genuint insiktsfullt och tillsammans hittade vi en bra uppgift för dem. Sedan funkar allt perfekt. Lugn och ro, totalt fokus på allt vi gör. Då har de varit i gruppen i säkert en kvart. Det säger något om hur lätt det är att falla in i ett bra mönster.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Måndag morgon. Sjuk kollega. Ingen vikarie. Fyra extra elever (ett par av de blivande treorna) vilket ger en elevgrupp på 34. Sådär bra förutsättningar.
Snabbspola fram till slutet och den dagliga schemalagda promenaden. Jag går med en av de fyra nya. Bakom oss går tre äldre elever i en parallellklass.
Parallellerna: Vad gör du här? Går du i trean?
Blivande eleven: Nja, alltså…
Parallellerna (i kör, förvånansvärt tyket): Är du på prov eller?
Blivande elev (Blixtrar till): Näpp! MIn blivande lärare är sjuk idag så jag fick hoppa in istället.
Tyst på tykna skolkamrater. Leende på lärarens läppar.
Det kommer att gå bra det här också.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
En kollega visar ett ett klipp om hur skolan dödar kreativitet (inte Sir Ken Robinsons teckade tal utan en kopia) och inom ett par sekunder är samtalet igång. Någon tycker att det är humbug. Någon stör sig på att killen som pratar refererar till dagis och dagisbarn. Någon suckar djupt och jag vet att hen blir påmind om det vidriga i läroplanens centrala innehåll.
Jag tänker likadant. Den här typen av resonemang hålls om hur dagens skola är stöpt ur ett industriellt perspektiv som passade när eleverna var fattiga bonnläppar som behövde lära sig läsa och skriva och sedan återvända till bondgården. Världen är annorlunda och då borde skolan vara det också. Och visst, det är väl rätt. Men samtidigt är högst moderna påfund, så som centrala innehållet i läroplanen, ett sådant exempel. Det skulle jag helst slippa.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Studiedag. Som om. En oavbruten arbetsdag i alla fall. Det känns som att någonting särskilt händer med kollegor när eleverna inte är här. Det är som att vi blir riktiga kollegor, på ett riktigt jobb. På ett sätt är det skönt att få uppleva hur andra vuxna har det på jobbet. Samtidigt är det inte utan att man saknar sina elever.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
“Om du slapp alla styrdokument, skollagen och andra nationella pålagor. Vad skulle du göra annorlunda?”
Det frågar vi oss i den här veckans upplaga av #skolchatt. Chansen finns att det blir ett engagerat samtal, särskilt så här i slutet på ett läsår när överlämningar ska förberedas, betyg sättas, nya barngrupper inskolas, lägerskolor arrangeras, verksamheter utvärderas och framtid planeras. Om man ibland kan tycka att elever tacklar av framåt slutet av ett läsår så är det inget som finns i Sveriges lärarrum, den saken är säker.
Samtidigt finns det någonting väldigt kreativt i tanken på att få skapa sig ett eget skolsystem. För det är faktiskt vad den här veckans skolchatt handlar om. Hur mycket skulle vi ändra om vi fick göra som vi ville? Vad skulle få vara som det är? Vad skulle bli bättre? Finns det något som skulle bli sämre?
När jag låter hjärnan gå loss på den här veckans samtalsämne så landar jag i min planeringsprocess som en för mig naturlig utgångspunkt.
- Jag har rätt svårt för det centrala innehållet i läroplanen. Antagligen skulle mycket av min undervisning fortsätta vara som den är nu, men jag skulle tillåta mig själv fullkomlig frihet att följa mina elever i deras sökande efter passion och intressen. Jag har de professionella verktygen att på vägen se till att de når kunskapskraven och utvecklar förmågorna, men det är inte alltid lätt att förena med det centrala innehållet. Därför skulle jag skippa det. Bara riva ut de sidorna och vika någon origami-groda av dem.
- Sen skulle jag lägga ner rektorsutbildningen, eller i alla fall göra det möjligt för skolledare som uppenbarligen redan når målen att få tenta av den snabbare. Istället skulle jag inrätta ett alternativ som inte gör att nya skolledare tvingas lägga en stor del av sin tid någon annanstans än i den verksamheten de ska lära sig att leda.
- Efter det skulle jag avskaffa kraven på skriftliga omdömen, IUP och åtgärdsprogram och istället införa ett krav på att varje skola måste kunna visa vad elever har lärt sig och vad skolan har gjort för att främja elevernas lärande. Med andra ord är det ungefär samma kravnivå som idag fast med total professionell frihet för varje skola att själv välja både vilka bedömningsverktyg och hur ofta de används. Detta skulle kompletteras med en rejäl satsning på Skolverkets arbete med att ständigt ta fram bra bedömningsstöd.
- Avslutningsvis skulle jag avskaffa betygen för år 6 (men behålla dem från år 7) eftersom det är orimligt att man får sina betyg i slutet av en kravperiod. Efter år 6 börjar man sikta mot målen i år 9 och då är det naturligare att börja med betyg. Som det är nu känns det som att våra politiker försöker hitta ett sätt att bedöma sjuåringar och nittonåringar på samma sätt, vilket känns lite konstigt eftersom lärandet och undervisningen skiljer sig åt på så många sätt. Här behövs en dynamik i bedömningsarbetet som följer lärandet, istället för tvärtom.
Det är början på mina tankar runt ämnet för den här veckans upplaga av #skolchatt. Förhoppningsvis kommer många nya kloka idéer under samtalet. Väl mött!
Varje morgon står hen där, oavsett om jag kommer tidigt eller sent, och vinkar god morgon. Sedan går vi åt varsitt håll. Det har pågått i ungefär tre veckor nu. Det är ingen stor sak, men väldigt fint. Det började med att vi en gång råkade komma samtidigt. Sedan dess har hen tydligen blivit lämnad före mig och valt att dröja kvar utomhus i väntan på vår morgonrutin. Lite märkligt för mig men antagligen helt normalt i en sexårings liv.
Det får mig att tänka på hur vi för ett år sedan var helt okända för varandra. Nu, ett år av att vistas i klassrummen intill varandra och därmed mötas i hallen och på skolgården, har vi en rutin ihop. En undervisningsrelation med mycket förtroende. Jag vet att alla lärare är olika både i sin utövning och i sin passion. Vi valde det här yrket av olika skäl. Men någonstans kan jag tänka mig att det här är grejer som alla lärare då och då upplever, och varje gång går igång på.
Därför förundras jag lite när jag under någon paus kollar mitt twitterflöde och ser ett samtal bland vanligtvis kloka vänner som ondgör sig över någon som i något sammanhang konstaterat att lärare borde ha en digital närvaro bland elever. Jag är fullt medveten om den höga arbetsbelastningen som lärarkåren utsätts för och jag kan tänka mig att det är synnerligen tufft så här i slutet på året. Men skulle det vara skäl för mig att en dag skippa att vinka tillbaka till min morgonkompis för att kunna komma fram till min arbetsplats några sekunder tidigare? Så klart inte! Det vore tjänstefel. Därför känns det märkligt att relationsbyggande är något som vissa lärare nedprioriterar. Det är allvarligt. Orden och kontexten är annorlunda, men mötet och erkännandet är exakt samma – på skolgården eller på nätet.
Att skita lite grann i dokumentationskrav är ett grepp som pendlar mellan civil olydnad och överlevnadsstrategi. Att börja skita i elever är något helt annat. Då ska man kliva av banan. Faktiskt.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Tisdag morgon och jag kommer med bussen till Pittoreska samhället. Jag tänker på att det bara är en handfull timmar sedan jag åkte exakt samma sträcka. Då med taxi och huvudet full av tankar och intryck. En timma senare har jag gjort klart min morgonplanering, kokat första koppen kaffe och begett mig ner till klassrummen för att ta emot elever som kommer till skolan.
Knappt har Kommissionärsbarnet satt foten i klassrummet innan hon ropar åt mig över rummet:
Kommissionärsbarnet: Killfröken! Jag har några förslag.
Jag: Hej! Vad kul att se dig. Hur mår du idag?
Kommissionärsbarnet: Ja ja, jag mår bra. Kolla här! Jag vet hur vi ska göra….
Tretton timmar efter att jag släppt av henne, mer eller mindre som en sömnberövat vrak, är hon tillbaka med flera klockrena förslag på hur vi ska implementera allting klokt och viktigt i vår egen hemmajord. Jag tänker att det faller på mig som assistent att hänga med och inte bli en kraft som bromsar. Hundra kloka idéer ska kläckas och förverkligas innan det här tar slut, det är jag säker på.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
