Killfrökens Blogg

Min inre hindu

Kategori: Dessa ungar!

Att den här torsdagen också är Indiens nationaldag var ett faktum som nästan var på väg att gå mig obemärkt förbi. Hade det inte varit för tre elever och en fråga (‘Hur blir man en hindu?‘) så hade jag nog inte tänkt på det alls.

Men så gick det som det gick. Frågor jag inte kan svara på lockar mig som inget annat (inte för att jag har för vana att servera svar på silverfat, men ändå…). Därför blev min planerade lektionsstart istället ett improviserat hypotesbildande och sedan en kollektiv googling.

‘Vadå “man kan inte konvertera till hinduism, det är något man föds till”!? Hur vet man om man har fötts till hindu!?’

Senare, när jag åt lunch med samma elever, visade det sig att de skulle fira nationaldagen med meditation, mat och ytterligare någon ceremoni som de läst sig till. Det skvallrar om ett lärande som är vida mäktigare/riktigare. Det går inte att överträffa i ett klassrum.

‘Istället borde jag bjuda in elevernas fria lärande i klassrummet‘, tänker jag och sätter mig på bussen till närmaste indiska resturang.

Deciduous – del I

Kategori: Dessa ungar!

När jag växte upp (i USA) så var det Sesame Street en avgörande källa till kunskap. Det har präglat mig på många sätt, och det händer ofta att jag återvänder still Sesame Street när jag och mina elever får en paus på ett par minuter, lagom lång för ett YouTube-klipp eller två.

I går kväll hittade jag det här klippet som förklarar Deciduous (lövfällning). På något sätt sammanfattar det vad jag gillar med en mer amerikansk approach till det här med utbildning.

Vad jag menar, mer specifikt, är att man vågar ha höga förväntningar utan att för den delen lägga enormt ap-mycket ansvar på barnen/eleverna. För ett tag sedan såg jag en pekbok på Designtorget, med bara svåra och krångliga grönsaker. (Typ aubergine.) Principen “Saker är inte svårt om man bara lär sig tidigt och lär sig rätt” har aldrig varit mer sann.

Tankar om auskultering

Kategori: Killfröken funderar

(Av någon anledning så funkade det inte att publicera det här inlägget igår, så jag gör det igen idag.)

Idag har jag varit med om något nytt. En auskultation. (Min auskultant påstår att alla lärare automatiskt vet vad det ordet betyder. För er andra hänvisar jag hit.) Under större delen av dagen har jag haft två personer, en lärare och en tjänsteman, med mig på mina lektioner. Här är ett par spontana tankar så här i efterhand:

Det var inte alls så läskigt som jag trodde det skulle vara.
Att få höra vad andra tycker (oavsett om de är lärare eller inte) ger mig mycket tillbaka.
Elever verkar tycka det är kul med auskultanter.
Med auskultanter i rummet så anstränger man sig automatiskt lite extra för att göra ett bra jobb, vilket alltid är bra…
När “andra” besöker mig på mitt arbete så förundras de över hur stressad och pressad min arbetsdag är. “Sådant är lärarlivet” tänker jag.
Man borde ha fler auskultanter. (Det enda sättet att få folk att fatta vikten av välutbildade lärare är att visa dem.)
Man borde auskultera oftare, särskilt hos nära kollegor. (Varför ingår inte det i jobbet?)

Den pedagogiska rotfyllan

Kategori: Dessa ungar!

Idag har jag spenderat eftermiddagen på att inte vara på mitt jobb, utan istället pendla till och från min tillfälligt utflyttade tandläkare. Jag gillar min tandläkare, om inte annat för att hon lär mig om hur jag gör mitt jobb. På ett bra sätt. Även om mycket är olika så jobbar vi båda med offentlig verksamhet inom en ramen för en offentlig huvudman.

Så när det visar sig att jag antagligen behöver en rotfyllning för att laga en inte alls särskilt gammal lagning som gått sönder (på grund av dåligt hantverk?) blir jag sur på ett sätt som jag ibland ser i en del föräldrar. Offentlig verksamhet ska fungera för varje enskild person, oavsett vad som händer med andra patienter/elever och vad de har för behov.

Jag hade aldrig accepterat att min tandläkare skulle informera mig om att jag inte kommer får rotfyllningen jag behöver, för att det inte finns pengar. Samtidigt är liknande besked inget ovanligt i skolor i Sverige. Alldeles för ofta får elever utan åtgärdsprogram stå tillbaka för att skolans budget bara räcker till att stötta de som inte når målen. (Det här är ett stort politiskt problem!)

Jag vet att alla studier som görs på framgångsrika PISA-länder visar att det ur ett samhällsperspektiv är mest värt att satsa på de svagaste. Men ur ett individperspektiv faller den typen av argument så klart platt. Därför tillhör jag den (förvånansvärt lilla!) gruppen lärare som uppskattar när föräldrar, och allra helst elever, säger ifrån.

Förra veckan hade jag en elev som mejlade mig och KRÄVDE att få lära sig skriftliga metoder för att beräkna division. Idag har jag haft elever som med samma emfas hävdat sin rätt till personligt stöd i… något som jag inte minns vad…. Hur som helst känns det bra, det var allt jag hade att säga.

Didaktiskt dilemma

Kategori: Killfröken funderar

Kära bloggläsare/fellow moralpoliser!
Jag funderar på att visa det här klippet som en del av en presentation om Island/isländska på jobbet. Men jag behöver er hjälp innan jag bestämmer mig. (Jag ska hålla lektionen på onsdag, så tisdag kväll är väl typ deadline för input.)

Jag ser två potentiella problem: 1. Det är en reklamfilm framtagen av någon turistbyrå 2. Den innehåller viss nakenhet och är därför flaggad av YouTube som olämplig för minderåriga.

Kan man visa? Borde man avstå? Är det fånigt att bryta efter typ en minut eller så?

Fakta om bedömning – Del I

Kategori: Dessa ungar!

I förmiddags hörde jag ett påstående (ett faktum?) som fastnat hos mig:

Varje gång vi gör en bedömning så finns det alltid en risk att vi snarare mäter dagsformen än den faktiska kunskapsnivån. Men detta går att komma bort ifrån, men det kräver enligt undersökningar att man mäter varje kunskapsobjekt 5-6 gånger. För en grundskollärare på högstadiet innebär det att ett vanligt nationellt prov skulle ta ungefär 30 timmar att genomföra. För varje delprov.

Det påstår professor Christian Lundahl, som får anses vara en av Sveriges främsta forskare inom bedömning.

Om så är fallet så känns et här med prov lite bortkastat, och lite orättvist. Eller? Vad tror ni?

Tankar om digitala läromedel

Kategori: Dessa ungar!

För bara ett par timmar sedan höll Apple ett globalt utbildningsevent i New York för att annonsera hur de tänker ge sig in på läromedelsarenan. (Inte som producent utan snarare som distributör.) Som den Apple Fanboy jag är har jag så klart redan kollat in keynoten och börjat leka med programmen. Här finns en fantastiskt fin film som visar hur det funkar (och som visar upp läraryrket från den fina sidan):

Det är klart att man kan ha synpunkter på hela upplägget. (En synpunkt är fokuset på det föreläsningsbaserade lärandet.) Samtidigt tror jag att den här typen av initiativ kan ge skolan den revolutionen som vi så mycket behöver. Det funkar inte att läromedelsförlagen ska få leda skolans utveckling. Särskilt inte då de ligger pinsamt långt efter i digitalisering.

Då är det skönt att lärare nu får en möjlighet att själva konstruera egna digitala läromedel utan att först skaffa sig en examen i programmering. Det är ett genombrott värt att fira så gott som något.

Taggad med: apple • ibooks 2 • Ibooks Author • IKT

Barnet mitt i BETT

Kategori: Killfröken funderar

Precis när jag packar ihop väskan och påminner migsjälv att kolla badrummet för kvarglömda grejer inser jag det; vad som är mitt största minne av årets BETT-mässa. Det är inte mitt samtal med Ruben Puentadura. Eller middagen på Harrods festvåning.

Nä, istället är det en spontan upplevelse i Googles mässmonter:

För att promota Google Apps bjöd de in en lokal lärare som pratade om hur han använder gratistjänsten i sin undervisning. För att verkligen visa på effekterna avbröt han sin presentation efter ett tag för att låta två elever (nio år gamla) göra en Google Site inför publik.

Det här i sig är inget konstigt (mina elever gör det hela tiden), men stämningen som uppstår när två nioåringsr utbildar IT-pedagoger från hela världen, det är något särskilt det!

Taggad med: barnsyn • BETT • Google • Google Apps for education • Google sites

Mitt sociala dilemma – Del I

Kategori: Killfröken funderar

Jag har två konton på facebook, ett privat och ett för mina elever. Idag när jag loggade in på mitt elevkonto hittade jag en statusuppdatering från en av mina elever (flicka, elva år gammal) som kommit att ställa till det för mig.

“Om 200 gillar så ska jag säga något förolämpande till en lärare. <3″

Jag funderade två sekunder innan jag kommenterade. Då uppstod följande konversation:

Jag: Vadå? Jag skulle inte förolämpa dig.
Eleven (två minuter senare): Men jag skulle inte välja dig Killfröken!

Så klart spelar det absolut ingen roll om jag slipper undan. Det är fortfarande fel att med flit planera att förolämpa en annan person, oavsett vem det är. Men hur tar man den här situationen vidare.

Eller mer konkret:
- Ska jag blanda in föräldrar/kollegor (jag är inte hennes klassföreståndare) eller ska jag hantera dt själv?
- Ska jag ta det ansi kte mot ansikte eller är det bättre att fortsätta via facebook?

Vad tycker ni?

Taggad med: facebook • IT i skolan • lärares yrkesetik

Samtal med Ruben Puentadura

Kategori: Genier Spekulerar

Har precis avslutat en middag med Datorn i Utbildningen som föregicks av ett föreläsningsmingel där Ruben Puentadura (världsledande forskare på skolutveckling genom IT). Efteråt pratade vi en stund och han berättade en historia om en av sina kollega.

Jag frågade honom om hur han såg på fenomenet att fler och fler verkar mena att vägen framåt är att tillåta, eller rent av kräva, att elever ska ta med sig egen teknisk utrustning. Han svarade mig så här:

“Vet du, jag har en kollega i Maine (nordöstra USA) som undervisar i ett område med många nyanlända. Min kollega berättade om en sådan elev, som nyligen kommit till USA från Colombia och som haft det tufft att hitta sin plats i både gruppen och samhället. Eleven var mycket tyst och deltog egentligen inte i undervisningen (varför läraren börjat oroa sig för om eleven skulle komma att nå målen). Trots detta hade läraren insett att samma elev bar på en enorm förkärlek för baseball och samtidigt visste läraren att han hade en extra iPod Touch över som han bestämde sig för att ge till eleven. Efter en kort demonstration om hur den fungerar och hur man kom ut på Internet började eleven i fråga ladda ner bilder och söka efter fakta om alla de stora baseballspelarna i USA. Det blev elevens skoluppgift. Inom loppet av ett par veckor förändrades den här eleven av att vara en i periferin till en elev som står i centrum och deltar i alla möjliga lektioner. Jag tror att du kan gissa att den här eleven inte hade haft råd att köpa den här tekniken själv, och då blir det istället en insats som läraren göra inte av välvilja utan för att teknik öppnar för lärande på ett helt nytt sätt.”

För mig är det en klockren historia som visar på hur tillgång till teknik kan förändra utbildningsresultat i grunden. Kan man då låta sociala faktorer som huruvida man har råd att köpa dyra prylar vara avgörande? Bidrar inte det till att elever från fattiga familjer (en grupp som växer som aldrig förr!) inte har samma rätt till bra lärande? Kan man med ett likvärdighetsargument förbjuda elever att ta med egna prylar till skolan, även om skolan i sig inte har råd med dyra en-till-en satsningar? till att elever från fattiga familjer (en grupp som växer som aldrig förr!) inte har samma rätt till bra lärande? Kan man med ett likvärdighetsargument förbjuda elever att ta med egna prylar till skolan, även om skolan i sig inte har råd med dyra en-till-en satsningar?

Taggad med: BETT • DiU • En till en • IKT • Puentadura

Killfrökens Blogg

För att skolan är mer än mobbning, maktmissbruk och missförhållanden

Min inre hindu

Deciduous – del I

Tankar om auskultering

Den pedagogiska rotfyllan

Didaktiskt dilemma

Fakta om bedömning – Del I

Tankar om digitala läromedel

Barnet mitt i BETT

Mitt sociala dilemma – Del I

Samtal med Ruben Puentadura

Sagan om Killfröken

De senaste inlägg

Barnsliga länkar

Övriga länkar

Skoliga länkar

Gå till inlägg som tar upp:

Killfrökens flöde