Varje år i november arrangerar .se-stiftelsen konferensen Internetdagarna som kort och gott handlar om Internet. Alla delar av Internet. En del av det är specifikt riktat mot oss som arbetar med barn, unga och utbildning. En annan del är generell, och minst lika intressant för oss som arbetar med just barn och unga. Den enkla motiveringen till det är att Internet får en allt större påverkan på alla människors liv och att det inte lär avta i framtiden. Därför är det naturligt att när en myndighet som skolan gör anspråk på att rusta elever för en komplex och okänd framtid också behöver fundera på Internets framtid.

En person som har bättre koll än de flesta på det området är Cory Docotorow - sci-fi författare, Guardin-skribent och seriefigur (1,2). Han var en av årets Keynote-föreläsare och lämnade stora avtryck hos många som var på plats.

IMG_0371.JPG

En av flera budskap Doctorow för fram är att varje gång någon sätter ett lås på något som tillhör dig och inte ger dig nyckeln så är det låset inte för din skull.  (“Anytime someone puts a lock on something that belongs to you and won’t give you the key, it’s not there for your benefit.”)

Det är ett talande argument emot tjänster som i hemlighet låser in dig i deras egna tjänst. Du kan använda tjänsterna sömlöst, men bara om du gör det som företaget vill att du ska göra. De uppmuntrar dig att ange information i form av bland annat dina och andras kontaktuppgifter, men du får inte tillbaka den senare.

Det lär ju vara därför som exempelvis Outlook Web App har fjorton officiella guider om hur du importerar nya kontakter från andra tjänster men inte en enda om hur du exporterar dem. Jag tror inte ens att det är tekniskt genomförbart…

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Måndag morgon och ett alldeles för tidigt tåg mot Stockholm.
Strax efter sju plingar mobilen till. Efter flera intressanta morgonsamtal på Twitter med lärare från hela Sverige så är det inget konstigt.
Men det här är ett lite viktigare pling. Kik-signalen skvallrar om att det är från en av mina elever.

Varför kommer du inte till skolan idag?

Jag minns att jag igår lade upp en bild på mitt Instagram (som jag bara använder med mina elever) där jag presenterade dagens vikarie. Eleverna känner honom sedan tidigare, vilket känns bra.

Jag ska till Stockholm för att prata på en konferens som heter Internetdagarna.
Vadå är det Internets konferens?
Ja, ungefär så. Dens hålls av de som sköter om Sveriges Internet. Alltså de som också har Webbstjärnan.

Eleven minns vårens guldplats i Webbstjärnan och förstår.
Hen frågar om min föreläsning.

Hoppas du får en bra dag i Stockholm!
Hoppas du får en bra dag i skolan!

Jag loggar ut och går tillbaka till föreläsningsförberedelserna nöjd över att även på lite avstånd kunna se och delta.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Fredag morgon och jag har en kort uppstart av dagen där jag tänkt att vi ska sammanfatta veckans lärande på temat Sveriges historia i form av en gemensam tankekarta. Den kommer leda in i dagens första lektion som handlar om att just sammanfatta och fördjupa lärandet från veckans temalektioner om… Sveriges historia.

Jag: Okej, vad minns ni från veckan som har gått då?
Elev 1: Alltså, häromdagen hörde jag någon som retade en av småbarnen för att hen sover med sina föräldrar?
Jag: ?
Elev 2: Va!?
Jag: …
Fler och fler elever: Alltså, det är ju jättekonstigt!
Jag börjar förstå att det här samtalet inte leder dit jag vill och behöver snarare gå in för att motverka att något taskigt sägs om en yngre elev som dessutom inte är här för att försvara sig. Inte okej.
Elev 1: Ja! Visst är det!?
Elev 2: JA!!!! Det gör ju jag nästan varje kväll.
Resten av gruppen stämmer in.
Någon elev: Det är ju jäääääätte myyyyysigt!
Jag biter mig i tungan och tackar min lyckliga stjärna att jag inte hunnit agera på helt feltolkade signaler.

20 minuter senare bryter vi upp för dagens första lektion. Tankekartan stannade vid att vara en tanke. Så behöver det få vara ibland när man jobbar med människor. Skönt då att vi har typ 6664 och två tredjedelars timma till innan grundskolan ska vara klar.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Inte längre ny

Typ av inlägg: Dessa ungar!,

Alldeles nyss skrev jag ett blogginlägg om en uppgift i Matematiklyftet som jag gjorde med mina elever.
Det finns en till berättelse där, som förtjänar ett eget inlägg.

När jag gjorde den här uppgiften med några av mina elever så var det en elev som plötsligt försvann iväg. Det är inget superkonstigt i mitt klassrum men det här är ett barn som relativt nyligen blivit min elev och som ibland klagat på hög ljudvolym förut och nu var det en rätt pratsam situation. Så jag ville kolla att hen var okej liksom. Jag gick efter i hallen och vidare till ett grupprum.

Jag: är allt okej, eller?
Hen: Ja…
Jag: För du gick ut väldigt fort?
Hen: Ja, alltså det funkar ju inte med det där materialet du tagit med (centimeterstora kuber som ska gå att sätta ihop men som egentligen bara faller sönder hela tiden) så jag gick iväg för att hämta något bättre. Jag undrar om inte tärningar är smartare…
Jag (tyst för mig själv): Du är inte ny här längre.
Hen: Va?
Jag: Inget…

 

IMG_0125

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Det här läsåret läser jag och min närmaste kollega statliga Matematiklyftet vars syfte är att höja måluppfyllelsen i matematik genom att lyfta de lärare som undervisar i matematik. Arbetet är varierat mellan att å ena sidan läsa akademiska texter och å andra sidan planera, genomföra och utvärdera undervisning tillsammans med kollegor. Eftersom vi är en liten skola i en liten kommun så blir det att vi är lärare från tre skolor som arbetar tillsammans. Överlag är det en mycket intressant upplevelse som jag varmt rekommenderar.

Den här veckan genomför vi en serie undervisning kopplat till ett förutbetstämt problem som kallas “Målade kuber” som vi hämtat från Problembanken.

Lotta har limmat ihop 27 likadana små kuber till en stor kub.
Sedan målar hon den stora kuben runt om på alla sidytor.
Hur många av de små kuberna har sedan
a) Tre sidor målade?
b) Två sidor målade?
c) En sida målad?
d) Ingen målad sida?

Vidare får elever i uppgift att jämföra hur det skulle förhålla sig om en byggde kuber som var större.

Under inläsningsfasen av det här momentet så får vi ta del av någon lärare som med videokamera filmat två elever som på papper löser problemet. Det är intressant, men känns suboptimalt eftersom det inte går att genomföra med 36 elever samtidigt. Så när uppgiften blir att försöka dokumentera elevernas parvisa arbete så landar jag i att byta videokamera och papper mot lärpaltta och appen Educreations. Det är en app som gör lärplattan till en inspelningsbar whiteboard, i princip. Direkt kan eleverna två och två både dokumentera och “filma” sitt eget arbete utan att jag behöver finnas med för det tekniska. Istället blir mitt fokus undervisning och observation av lärande.

För att stärka upp har jag med mig en drös centimeterstora palstkuber som är gjorda för att sättas ihop, men som i ärlighetens namn är rätt pilliga. Så efter ett tag försvinner en ny elev iväg. Strax tillbaka har hen 27 tärningar som blir till en kub – allt för att visualisera själva problemet. Det är en smart och användbar lösning. Men att hålla sig till praktiskt material har flera stora begränsningar. Att bara rita gör det också onödigt svårt. Allt som allt är det nästan som om det är utmaningen med materialen som gör den här uppgiften till ett problem istälelt för en rutinuppgift. 

IMG_0125

 

Så när lektionen är slut och jag sitter med 18 elevpars inspelade lösningar så börjar mitt arbete att analysera. Snabbt blir det klart för mig att jag nästa dag borde följa upp och förklara. På det viset kan jag kompensera för faktumet att en del par lyckades knäcka nöten medans andra fastnade någonstans på vägen. Teknikvalet faller på iOS-versionen av Minecraft.

I det här sammanhanget väljer jag Minecraft eftersom det är ett enkelt verktyg för att simulera saker i 3D och eftersom jag har det nära till hands på skolans lärplattor.

IMG_0008

IMG_0011

Jag kopplar upp mot projektorn och tar runt eleverna på en flygtur runt kuben jag byggt, för att räkna sidor och kolla på kuberna/blocken. Det är lätt att hacka bort, lägga till och byta ut. Det är också lätt att flyga en bit längre bort och kolla in de tre kuber i olika storlekar som jag byggt för att ge eleverna en chans att se hur vissa delar (de med två, en och noll sidor målade) ökar i takt med att kuben blir större medan hörnen fortfarande är lika många. Alla nickar och hänger med.

IMG_0004

 

När vi nästa vecka återses i vår lilla lärargrupp för att utvärdera och dela erfarenheter så visar det sig att resultaten skiljer sig mer än någonsin förr. Det finns flera grupper där uppgiften har varit svår och där slutklämmen, att jämföra med större kuber, till och med uppfattas som löjeväckande svår. “Den gör jag inte för det går ju inte att lösa” skrattar de.  Men inte mina elever. De ser och förstår.

Och det här är inget speciellt. Det finns gott om forskning som ger stöd åt att elever skapar en annan förståelse av tredimensionella objekt när de får studera just tredimensionella modeller av dem. På ett sätt borde det vara en av de didaktiska frågor vi ställer oss inför undervisningen vi utsätter våra elever för.

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Onsdag eftermiddag och det börjar närma sig slutet på arbetsveckan. Höstlovet hägrar vilket märks i kollegiet. Det är nästan bara praktiskt arbete som går att arbeta med nu. Det blir klassrumsfix som ändå behöver göras. Placeringar och matteböcker och liknande.

På väg över skolgården till byggnaden där vi har våra klassrum hittar jag två yngre elever som nästa höst kommer att bli mina. Redan nu får de lov att på eftermiddagarna besöka de äldre elevernas fritidsverksamhet, Fritidsklubben. Egentligen är det en praktisk nödvändighet som ett resultat av bemanningen på de olika avdelningarna, men det hade verkligen inte kunnat vara mindre intressant för barnen. Snarare är det för dem en möjlighet att få glimta in i framtiden.

Framtidsbarnen (flickor, nio år gamla): Du, Killfröken. Får vi vara på Fritidsklubben nu?
Jag kastar en blick in i de nästan tomma lokalerna och formulerar det bästa svaret jag kan komma på.
Jag: Det bestämmer Fritidsledaren, men jag är helt säker på att det går bra. Kom!
De kommer med, och våra vägar skiljs åt.

Jag går iväg och löser ett par praktiska saker i den delen av byggnaden där fritidsverksamheten inte är. Efter en stund behöver jag hämta något ur ett av rummen som också är fritids. Där finns Framtidsbarnen.

Jag: har ni kul?
Framtidsbarnen: Ja! Vi ska pyssla!
Jag: Coolt! Har ni några idéer på mönster?
Det har de. 

Tillbaka till jobbet och allmänt stök. Den här gången handlar det om att samla in matematikböcker som under terminens första halva har flyttats runt till olika skrymslen. Än en gång är jag i de lokaler som inte används av fritids. Och än en gång blir det att jag förr eller senare kommer tillbaka till klassrummen som också är fritidslokaler. Med ett par matematikböcker i näven hittar jag Framtidsbarnen igen. Den här gången är de mitt uppe i ett samtal:

Framtidsbarn #1: … Alltså, jag är inte riktigt expert på någonting alls.
Framtidsbarn #2: Kan man inte vara expert på något alls!?
Framtidsbarn #1: Mjo, alltså…. Jag brukar inte kalla mig expert i alla fall.
Framtidsbarn #2: Jag brukar kalla mig datornörd.
Jag: Jag med!
Framtidsbarn #2 (tittar på mig ett par sekunder): Det här blir nog bra…

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Nu när allt är över vill jag säga något som jag tänkt på ett par veckor: Det är rätt fånigt att tävla i skola. Det är fånigt på PISA-nivå och lika fånigt på Guldäpple-nivå.

Vi är ju trots allt aldrig starkare än vårt sammanhang.

Med det sagt är jag oändligt tacksam att få dela sammanhanget Guldäpplet 2014 med Karin, Ulrika och Ylva och de 112 övriga nominerade.

Jag är också tacksam över det vardagliga sammanhang som jag verkar i. När jag kom till Partille 2007 som lärarstudent visste jag inget om digitala förmågor och lärverktyg. Idsg är jag här, med ett guldäpple och en andra plats. Det finns många orsaker till det. Allt från utbildningsnämndens och utbildningsförvaltningens strategiska satsning på digitala lärresurser till mina närmaste kollegors och elevers tålamod och nyfikenhet att testa nya saker, även när det inte är helt klart hur det ska sluta.

Allt som allt är jag överlycklig över att gå finnas och verka i sammanhang som gör det lätt att vara den bästa lärare jag kan vara.

image

image

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Måndag eftermiddag och jag är på Grannskolan för veckans arbete med Matematiklyftet. Mitt i delningen av erfarenheter från den senaste veckans arbete upptäcker jag ett mönster. Vi är många som önskar att vi hann. “Det här var riktigt spännande, jag önskar vi hade tid att…” och “Nu när jag hör hur ni har gjort så skulle jag nästan vilja gå tillbaka och…”

Det är lätt att göra analysen att det är värt att ta sig tid att gå tillbaka och fördjupa. Men vad är det som gör att det blir så här? Var kommer den starka viljan att gå vidare?

Lektioner tar slut. Så är det ibland.  Men måste aktiviteter göra det? Ibland undrar jag om matematiken av tradition har den simplaste undervisningsmoddelen. Stoffet är komplext, men inte alltid lektionsdesignen. Om det är så så är det rimligtvis ett hinder. För någonting.

Den senaste tiden har jag funderat på vilka uttrycksformer som matematikundervisningen både tillåter och bjuder in till. (Det är också en tanke som kommer från Matematiklyftet.) Vi dras åt att låta unga elever färdigställa ritningar och att äldre elever mest ska hålla sig till formella beräkningar med korrekta symboler. Allt det är bra, men borde vi inte kunna bättre? Läroplanens syfte med matematikundervisningen är storartad, och ofta väldigt olik det som händer i klassrummet. Ovanpå det säger vi att det är svårt och ineffektivt att undervisa om strategier och uttrycksformer.

Till viss del är det nog sant men det handlar nog också om att vi helt enkelt inte har rätt lektionsdesign för att kunna undervisa om sådana frågor

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Ett av många sidouppdrag som jag bär är att vara assistent åt Kommissionärsbarnet, en elev med ett regeringsuppdrag genom Digitaliseringskommissionen. En gång per termin än vi i Stockholm för att hon ska framtidsspana om IT, digitalisering och framtidsfrågor.

Varje gång får hon ett uppdrag att jobba vidare med. Denna gång är det att besvara frågan “Vilka 25 IT-saker borde man göra innan man blir vuxen?”

Det fick mig att börja fundera.
Vad skulle jag sätta på min lista?

Man kan förstå uppdraget som en inspirerande omskrivning av frågan “Vad borde ingå i digital allmänbildning i framtidens samhälle?”. Man kan också förstå det som “Vad borde alla människor testa på för att finna sig själv i en digital värld?”
Ur de båda bottnarna landar jag i följande:

1.  Starta en YouTube-kanal.

2. Börja en mikroblogg dedikerad åt något smalt.

3. Starta ett upprop.

4. Göra en podcast
(Skriv, spela in, mixa, publicera)

5. Koda ett spel eller en animerad berättelse.

6. Gå ur ett socialt medium

7. Sätta upp en server för förvaring av personliga filer.

8. Skaffa en egen domän.

9. Lära sig hantera WordPress.

10. Fundera över sina digitala fotavtryck och vilken bild folk får av det.

11. Möta någon från ett annat land.

12. Klura ut hur man förvarar bilder som man vill spara hela livet.

13. Anmäla någon som lagt ut kränkande bilder på en själv/någon annan.

14. För första gången möter Internet-vänner AFK.

15. Google sig själv.

16. Lära sig enkel bildredigering.

17. Göra en egen film om något en verkligen brinner för.

18. Träffa någon från ett annat land.

19. Säga ifrån när någon kränker någon annan på nätet.

20. Ta ställning till hur en vill licensierad sin digitala produktion.

22. Komma på och odla ett alter ego.

23. Skriv till en makthavare.

24.

25. Ta sig en rejäl funderar över hur mycket Internet en konsumerar och hur mycket Internet en skapar. Är jag nöjd med proportionerna?

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

10.50-11.30
Jag har en av veckans kortaste lektioner, som idag handlar om vårt nuvarande tema om val och demokrati. Det är dags för examination och jag har designat en muntlig examination som eleverna ska få göra i samtal med en eller två kamrater. Fast att jag bara har 16 elever så sprider jag ut dem i klassrummet och våra två grupprum. För dokumentationen står ett gäng iPads laddade med appen Educreations. Eleverna lägger in bilder från en presentation som jag just presenterat. Nu ska de få resonera om samhällsstrukturer, demokrati och vad som möjliggör/omöjliggör inflytande.
Aktiviteten är hög från start.

11.32-11.47
Lektionen är slut och jag har formellt rast. Idag ägnar jag den till att röja i klassrummet samtidigt som jag lyssnar igenom elevernas inspelningar. I ena näven har jag en enkel matris för att checka av resultatet. Det blir en bra och snabb bedömning som ger mig en bild över vilka som kan och vilka som snart kan. Till min förvåning upptäcker jag att en grupps arbete helt har fallerat. En försöker och två tramsar sig.

11.52
Jag går över skolgården och hittar Eleven Som Försökte. Vi pratar en stund och jag bekräftar att jag ser och förstår hens kunskaper. Hen ler. Jag tar ett par minuters paus.

12.00
Dags för lunch. Bedömningarna är arkiverade i Unikum och jag sätter mig till lunch med Eleven Som Försökte och ett par av hens vänner.

Allting gott.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with: