Killfrökens Blogg

Jag läste på Svenska Dagbladets hemsida om den föreslagna lärarutbildningen. Spontant känns det som en helomvändning, i flera avseenden. Utredaren förespråkade ämneskunskaper med samma fantastiska djup som vilken babypool som helst. Utbildningsdepartementet kräver ett helt års studier av ämnesdidaktik inom såväl matematik som läs- och skriv. Det är bra. För alla lärar - oavsett undervisningsämne och skolform.

Vad jag stör mig på är att man i debatten målar upp grundskollärare med ämnesexpertis (inte samma sak som ämneslärare i traditionell bemärkelse!) som flummiga. Hur går det ihop? Som jag ser det har vi två alternativ:

1. Att utbilda lärare som har sin expertis i ett visst ämne. Låt oss säga matematik. De skulle då bli experter på hur matematik är, hur det används i samhället och framförallt hur det undervisas (didaktik).

2. Att utbilda lärare som har sin expertis i en viss åldersgrupp. Låt oss säga lågstadiet. De skulle då bli experter på hur sju-, åtta- och nioåringar brukar vara och lära.

För mig är det valet glasklart. För matematik är alltid matematik. Men en del åttaåringar är - rent utvecklingsmässigt - närmare ett förskolebarn och samtidigt har han/hon klasskamrater som i vissa avseenden redan når målen för skolår fem. Båda har rätt att utmanas och utvecklas i skolan. Ingen av dem kan få hjälp av en lärare som har sin utbildning inom ett snävt åldersområde. Resultatet blir en tillbakagång till den skolan som inte kunde hantera varesig de som inte förstod direkt eller de som redan kunde.

Snacka om att sänka ribban….

Tidigare idag hamnade jag i ett samtal med en kamrat som arbetar med att ta fram de nya kursplanerna. Vi pratade om hur det nya kommer att skilja sig från både det gamla (d v s det nuvarande) och de jättegamla. Han berättade i en bisats att LGR 69 (tror jag det var) dikterade att barnen skulle läsa rymden i årskurs två. Oavsett var i landet man bodde, vad man redan kunde eller för den delen vad man som åttaåring fascinerades av. Den berättelsen gav mig två tankar:
1. När jag gick i årskurs två läste vi också rymden i tvåan. Det skulle alla göra. Detta var år 1996. En fasligt massa år efter att LGR 69 lagts till handlingarna.
2. Just nu håller jag på att undervisa mina elever (som bl a går i årskurs två) om… just det… rymden.

En kort stund hinner jag skämmas. “Jag som är så nybakad borde verkligen inte falla in i gamla mönster och mossiga vanor.” Sen förstår jag skillnaden. När jag (och generationer före mig) fick lära oss att mars har två månar (Phobos och Deimos) så lär sig dagens unga någonting annat. Något betydligt viktigare. Låt mig demonstrera:

För ett par dagar sedan samlade jag klassens åttaåringar för ett samtal om vad som finns i rymden. Detta var en av flera uppstarter för det kommande temat som kommer att pågå i ett par veckor framöver. En elev, Funderaren (pojke i åttaårsåldern) fastnade för samtalsämnet och redogjorde för en av sina tankar.

Funderaren: Jag har tänkt på det här mycket.
Jag: Vadå?
Funderaren: Jo, alltså… Om rymden är oändligt stor borde allting kunna finnas där.
Jag: Det är en väldigt klok tanke
Funderaren (skiner upp): Och då betyder det att det någonstans i universum finns en planet där det istället för människor lever giraffer som svävar!

Att kunna rabbla meningslös fakta gör ingen människa glad. Numera kan det inte ens göra dig anställd. Istället förväntas man kunna tänka själv. Att närma sig sånt man inte säkert vet. Det kräver tid. Tid som annars hade gått till betydligt mer mätbar kunskap. Jag undrar just om de kommande kursplanerna har vett att lämna utrymme för den typen av undervisning.

Jag sitter och äter lunch med ett par sex- och sjuåringar när vi förr eller senare kommer in på samtalsämnet specialkost. En av oss är glutenintolerant och en annan är vegetarian. Detta leder till att vi båda två har annan mat än övriga vid bordet.

En elev (utan specialkost): Min pappa får också särskild mat.
Jag: Jaha, är han allergisk eller så?
Eleven: Nej, han är laktos.
Jag: Jaha, så han tål inte laktos?
Eleven (irriterad): Nej. Han ÄR Laktos. Suckar ljudligt och skakar på huvudet.

För ett par år sedan hamnade jag av en slump på en visning av filmen Nos Enfants Nous Accuseront. Säga vad man vill om landet som gav os EU-finansierat jordbruksstöd men nog har de koll på det här med skolmat.

Jag minns att jag genom hela visningen funderade på det där som mannen på podiet säger alldeles i början: Forskning visar att dagens unga är den första generationen i modern historia med kortare beräknad livslängd än sina föräldrar. Det säger en del.

Jag läste för ett tag sedan att en vanlig skollunch ska utgöra 25% av det dagliga kostintaget. Jag vet inte exakt vad det innebär om man räknar köttbullar och fiskpanetter. Men det känns snålt. De flesta eleverna kan säkert fylla ut de övriga 75% med en rejäl frukost på morgonen och en nyttig middag när de kommer hem. Ett rimligt grundkrav för att vilken unge som helst ska kunna fungera i skolan och växa som människa, både fysiskt och psykiskt. För de flesta eleverna är detta verklighet. Men inte för alla.

Hur gör man med de elever som av en eller annan anledning inte får ut sina 75% av det dagliga kostintaget av den mat de får hemma? Jag som jobbar i en vanlig mellansvensk medelklasskommun kan se en hel del elever som inte äter bra. Det kan handla om allt från stora och allvarliga missförhållanden till en så simpel sak som morgontrötthet. Resultatet är detsamma: Hungriga ungar som inte har förutsättningar att prestera sitt bästa när de kommer till skolan.

En ordentligt finansierad skollunch tillagad av kompetenta kockar skulle inte vara en barmhärtighetsåtgärd. Det skulle vara en riktigt bra investering. Inte bara i elevernas resultat utan även i den generella folkhälsan. I Kalifornien har man sedan länge sett samband mellan barnfetma och vad som serveras till lunch i delstatens skolor.

Att sätta mat på bordet är i alla lägen ett föräldraansvar och inte en del av skolans kärnverksamhet. Samtidigt är det ett orimligt argument när man står där med hungriga elever som inte klarar av att prestera på topp i sitt skolarbete. För att utvecklas behöver vi ha någon som har höga förväntningar på oss. Men dessa är fullkomligt meningslösa om vi inte i samma stund får förutsättningarna att lyckas.

Därför är det mycket märkligt när mina lärarkollegor i Lärarnas Riksförbund släpper en rapport om en semiförstatligad skola där “tramset” gott kan vara kvar i kommunernas fumliga händer. Hit räknar de elevassistenter, fritidshem och… just det… skolmaten.

Det är morgonsamling och min kollega har börjat övergången till det sista passet om veckodagar, månader och årstider som vi lämpligt nog planerat in så här i början av ett nytt decennium.

Kollegan: Är det någon som vet varför vi har skottår vart fjärde år då?
Elev (sju år gammal): För att bli av med all snö!

Den här annars förträffliga arbetsmåndagen slutade i total besvikelse. Men inte för mig. Och inte på riktigt.

Jag: Hejdå ungar! Vi ses imorgon!
Barn (i kör): Hejdå Killfröken! De som sitter nära klämmer in en spontankram.
Jag: Åh, vad mysigt….
En av eleverna: Är det någon annan fröken inne nu när du går?
Jag: Ja, så klart. Kollegan kom just in (efter att ha rastvaktat).
Eleven: Meh! Typisss…. Annars hade vi kunnat göra vad vi vill.
Kompis på platsen bredvid (som lägger undan sin stickning och ser Eleven djupt i ögonen): Och vad menar du med det?
Eleven (med teatralisk dramatik i rösten): Fattar du inte? Precis VAD vi vill…
Kompisen (besviket): Jaa haa!

Ett av de allra starkaste minnena jag har från min egen skolgång är hur innerligt otrevliga jag tyckte att de äldsta eleverna var. Jag var kanske nio år gammal när detta inträffade. De var kring tolv. Snabbspolning fram till min egna lärargärning och en incident som inträffade tidigare i förmiddags.

En av mina elever (som är en av skolans yngsta) står ute på skolgården - alldeles intill grässlänten som blivit supersnabb iskana - och storgråter. Jag går fram för att trösta när jag får veta att det är någon av de äldre eleverna som har knuffat ner honom för backen. Jag ser mitt nioåriga själv i den situationen. Samtidigt ser jag mina fd VFU-elever längst upp i backen. De leker och har kul på ett sånt där innerligt sätt som gör att man faktiskt vet att de inte vill någon illa.

Jag går upp och får mitt i högen av sprattlande ben, luftburna mössor och yrande snö tag i en killes uppmärksamhet.
Jag: Du, ni får ta det försiktigt med småbarnen.
Han (elva år gammal): Jo, men det är ju så här att vi leker en lek där man ska knuffa ner varandra…
Jag: Jag ser det. Och jag ser verkligen att ni har kul. Men försök att komma ihåg hur det själv var när man var liten.
Han (eftertänksamt): Jo… Han vänder sig till sina kompisar. Kan vi inte ta det försiktigt med dom små då?
Hon (en jämnårig klasskamrat som just har kravlat sig upp för backen): HAALLLÅÅÅ! LYSSNA UPP EN STUND!
Han (nu med hög röst): VAR LITE SOLIDARISKA DÅ! DOM SMÅ BARNEN KANSKE VILL VARA MED MEN INTE SÅ MYCKET! VI KAN BROTTAS MED VARANDRA ISTÄLLET!

Förutom att mitt lärarhjärta brister över hur socialt kompetenta elever kan vara när man bara låter dom så kan jag inte låta bli att tänka när jag så småningom får stämpla ut och pendlar hemåt. Har killen i isbacken samma läskiga upplevelser av äldre skolkamrater som jag? Finns det någon som inte har det? Är det ett krav för att kunna förstå hur det är att vara den svagare parten i en påtvingad kontext? Vad är det som gör att mina elever vid så ung ålder förstår det som mina skolkamrater inte hade en susning om?

Det är förmiddag och alldeles snart dags för rast (som på grund av den drygt tjugogradiga kylan förlängts så att alla elever ska hinna få på sig lämplig klädsel och ändå få ut en vettig mängd lektid innan rasten är slut) när Charmören kommer fram till mig.

Charmören: Duuuuu. Killfröken.
Jag: Mmm.
Charmören: Min mamma läste i veckomejlet att du har börjat hos oss så när jag skulle sova kom hon in och sa “Jag läste att du har fått en ny fröken”.
Jag: Jaha…
Charmören (allvarligt): Så då fick jag faktiskt sätta mig upp och prata allvar med henne!
Jag (nyfiken): Varför då?
Charmören: För att du inte är en fröken eftersom du är kille. Så då sa jag: “Mamma, han är min nya minister!”

Trevlig helg!

Det är tisdag och vad som förra veckan var två små (nåja…) ensamma elever i den stora (nåja….) och i övrigt lovstängda skolan har åtminstone blivit tio till antalet. En av dem är Eleven i garderoben. Efter ett par timmar utomhus har de sprillans nya vinterkängorna gett henne en fotsvett som enligt utsago “gör fötterna alldeles klibbiga”. Snart är uppfinningsrikedomen framme och en ny talang är upptäckt.

Klätterapan (med lugnt och vardagligt tonfall): Kolla Killfröken.
Jag (som kollar på något annat): Mm…
Klätterapan: Men kolla då. Snart slår jag huvudet i taket!
Jag (som nu ser en anledning att kolla): Hoppsan!
Där hittar jag en elev som istället för att gömma sig i garderoben har hittat en dörrpost att ta spjärn emot. På något vis har hon för egen maskin klättrat upp och hänger nu i det övre hörnet av dörrkarmen.
Klätterapan: Euhm… Kan du hjälpa mig ner tror du?
Jag (som med lätthet lyfter ner barnet): Hur hamnade du ända där uppe?
Klätterapan (strålande glad): Äsch man använder sig av fötternas spott bara!

Under resten av dagen har jag vid flera tillfällen fått avbryta det jag hållit på med för att lyfta ner Klätterapan från både det ena och det andra stället.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka två saker:
1. Det är precis det här jag menar när jag säger att jag vill se mina elever nå nya höjder
2. Hon har flera hundra timmar av obligatorisk No-undervisning kvar innan hon en dag ska ta studenten. Vi ska nog hinna med att klämma in några lektioner om anatomi och skillnaden mellan olika kroppsvätskor…