Häromdagen var vi på en skola utanför London för att tillsammans genomföra den femte delen i ett EU-finansierat projekt om likabehandling på nätet. På agendan stod bland annat att vi skulle undervisa year 5 i programmering. En intressant och givande möjlighet som ger insikter både om hur lika och hur olika våra elever är.

Jag har varit och föreläst för lärare på skolor där rektorn dagen till ära har festat till det lite. Det brukar handla om små saker som att hen fixar fikabröd eller sätter i nyckeln till kaffeautomaten så att kaffet idag är gratis. Sådana saker. Här har skolan dagen till ära stängt av internetfiltret på skolan. Det ger möjligheten för mig att ta fram Google Maps och visa Sverige, vårt lilla samhälle och vår pittoreska skola.

När eleverna märker det går ett sus genom datorsalen. De har Scratch nerladdat till sina datorer, men jag visar dem ändå webbversionen. Anledningen är simpel: där finns de andra projekten som kan testas och härmas. Eleverna tappar hakan. Jag visar dem den enkla uppgift jag vill att alla sak genomföra under den relativt korta tiden. De sätter igång. Jag märker att läraren är lite nervös. De flesta elever startar med uppgiften jag gett dem. Strax under hälften kan dock inte besinna sig. De har Internet! Vad tror ni de gör? Vilka hemska påhitt tar sig brittiska barn sig till när de får fri tillgång till nätet? De går in på Scratch och testspelar imponerande projekt. Några av dem skapade av mina svenska elever. Stor chock!

Precis så reagerar mina elever också. I alla fall första gångerna vi jobbade med Scratch. Och på samma sätt som med mina svenska elever är det busenkelt att styra tillbaka dem till jobbet helt utan tillsägelser eller förmaningar. Det räcker med ett par frågor om deras kodprojekt.

Jag: How’s your programming coming along?
De: Fine. We made the cat move in all directions and then we changed it to a mouse.
Jag: Great! So how do make this into a game? What do you think would be good fun for a mouse?
Den ena: To have a cat chase her and then, after a while, it stops chasing her and they become friends instead!
Den andra: Brilliant!
Jag: So let’s make that happen.

De slutar spela någon annans spel och jobbar vidare med sitt egna.

Runt omkring i rummet finns en kreativitet som inte alls är unik. De upplever den oftare än vad man med svenska ögon kan tro. Det är lätt att se skolsystemet i England som auktoritärt och förlegat – och det är på många sätt en korrekt beskrivning. Men även här finns det förutsättningar för kreativitet i lärandet. Några elever jobbar på en hinderbana och kollar in mina svenska elevers föregångare, andra planerar en quiz liknande den jag visat. Ytterligare en grupp sitter och skriver av ett massivt Super Mario projekt block för block. (Jag ville säga något men de var så nöjda med den självvalda uppgiften att jag inte kunde med att avbryta dem.) Efter en stund är det någon som undrar om jag inte kan visa deras projekt för mina elever, så som de har fått se och inspireras av deras. Det är en genomslog idé som jag omedelbart presenterar för deras huvudlärare. Han tycker om den.

På väg i taxin tillbaka till hotellet hinner jag fundera över dagen och upplevelsen. Det är alltid lite annorlunda att låna någon annans elever. En ställs inför vägvalet att göra sin egen grej eller härma deras vanliga lärare. Båda har fördelar. På samma sätt som att variation driver utveckling så kräver lärande trygghet. Många timmar har jag oroat mig för det här passet av rädsla för att det vägvalet ska vara svårare än annars. I efterhand inser jag hur lite fog för oro som funnits här. Hur överdriven den skillnaden faktiskt är.

Vi kommer ha ett par dagar till av tweets, blogginlägg och statusuppdateringer om hur annorlunda och märkliga skolorna här är. Läs dem och gilla dem, men minns också att inuti dem finns lärare och elever som i grund och botten jobbar med och strävar efter exakta samma saker som vi gör med våra elever.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 
Idag släpps Horizon Report, enkelt förklarat en grymt gedigen framtidsspaning för skandinaviska skolors Utveckling av It-stött lärande och undervisning gjord av en hög smarta personer som förstår skolan. En del av den är den försvenskade versionen av Learning Analytics: lärandeanalytik. Så här skriver Skolverkets Stefan Pålsson på Omvärldsbloggen:
“Precis som i många andra delar av världen finns ett ökat intresse för att dra pedagogisk nytta av den information som skapas när digitala lärresurser används och när elever kommunicerar och skapar tillsammans på nätet. Redan i Horizon Report 2011 pekades lärandeanalytik ut som ett viktigt område inom de kommande fyra till fem åren. EU-projektet LACE, där Skolverket deltar, syftar till att få igång dialogen mellan olika aktörer och intresseområden, så att såväl praktiska och metodiska problem som mer principiella och integritetsrelaterade frågor kan belysas och diskuteras.” (Källa: http://omvarld.blogg.skolverket.se/2015/01/22/digital-skolutveckling-fran-skandinavisk-horisont/ )
Tanken är att lärandeanalytik kommer påverka skolan inom 3-5 år. Så kan det nog vara, men det är inte något i grunden nytt. Idag var jag på ett skolbesök, som man brukar på BETT. Och som vanligt står en trio av välartade barn redo att visa hela skolans verksamheter. Som vanligt är det superkul att prata med barnen och höra deras barnsliga ärlighet lysa igenom alla regisserade presentationer. Att höra om favoritlärare och vad som gör de bra, att höra om deras syn på skillnaden mellan skola och livet. Till och med att höra dem återge exakt vilka i klassen som räknar matte på vilken level. “I’m at level nine and he’s at level eight but she’s at level fifteen. She’s the second highest in our year.”
Det är spåren av en analog typ av lärandeanalytik som präglar brittiska skolor och som smittar av sig på eleverna. Vi är kanske inte lila extrema, men inte helt annorlunda. Vi vet baserat på tidigare erfarenheter rätt tydligt vart eleverna är. Det vet eleverna också.
Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

“Hur skulle du vilja förändra skolan som fysisk byggnad?”

Den frågan ställer Malin Frykman på Twitter och taggar ett par personer. En av dem är jag, av någon anledning. Två sekunder efter att jag ser frågan vet jag mitt svar: tiden.
Det är kulmen av en tanke som grott under dagen. Jag och mina kollegor är på ett skolbesök vid Booker Hill Primary School som en del av ett flerårigt EU-projekt om Internet och likabehandling. Under dagen besöker vi alla verksamheter från förskola till år sex samt det unika samarbetet som de lokala skolorna har med den lokala division två klubben Wycombe Wanderers. Wycombe är inte på något sätt en lysande fotbollsklubb även om de ligger i toppen av sin liga. De vill inte ens flytta upp. Däremot är det på sätt och vis främst i Storbritannien när det kommer till socialt engagemang, med ett tiotal pedagoger anställda för att driva ett utbildningsprojekt som kompletterar de lokala skolorna och som riktar sig mot de som behöver särskild uppmärksamhet i en miljö som inte är så “skolig”. En dag i veckan under sex veckor får en elevgrupp om typ 12 elever komma till utbildningsannexet jämte klubbens huvudarena. Varje gång är de där i tre timmar och får träna läs-, skriv- och räkneförmågor samtidigt som de får stöd i social utveckling. Allt som allt är det en bra utbildningsinsats. Den är brittisk, vilket kan vara skrämmande gör svenska lärarögon. Men det är väldigt ointressant. Vi måste se bortom den kulturella barriären. Då finns kvar en instans som på sex veckor ger behövande elever 18 timmars särskilt stöd. Själv har jag en lista på elever som jag skulle vilja träffa enskilt då och då. Det blir kanske tjugo minuter varannan vecka. Det behövs inget geni för att förstå hur lång tid det tar att jobba upp 18 timmars stöd med den takten.
Då tänker jag att vi behöver se över hur vi utmanar och möter elever som inte får det stöd de behöver. Egentligen behöver vi se över hur vi möter elever överhuvudtaget. Hade vi infört exakt samma program på vår skola hade eleverna sett det som ett straff. Här har vi elever som rusar ut till minibussen för att få åka hit. Med andra ord går det inte att flytta över projektet utan anpassning. Egentligen är det inte alls säkert att vi behöver något av den här typen.
Däremot är jag övertygad om att vi måste se över hur skolan hanterar tiden. Dels för att skapa möjligheter att på kort tid ge enormt mycket effektivt stöd och dels för att skapa en skola som klarar av dagens krav på lärande och utveckling. En del av det är att omförhandla gränsdragningen mellan lärande i skolan och lärande utanför skolan. Det handlar delvis om läxor. Det handlar också om att komma på varför elever som är framgångsrika på musiklektionerna i skolan fortsätter efter skoldagen på kulturskolan, när elever som är framgångsrika i andra ämnen inte har samma möjlighet. Vi behöver motsvarigheter till Kulturskolan i många fler sammanhang. DET är nog en svensk motsvarighet till den brittiska utbildningsinsats som jag idag har besökt. Antagligen behöver vi ställa andra krav på hur våra skolhus är fysiskt arrangerade om vi ska kunna erbjuda ett lärande som håller över en större del av dagen.
När det kommer till det strikt fysiska arrangemanget av skolan så funderar jag mycket på vart elever ska förvara sina skolgrejer. Den som löser den frågan har hittat nyckeln till bra skolmiljöer. Bänkar, hurtsar och skåp känns suboptimalt.
Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Första gången jag hörde talas om begreppet “Learning Analytics” var i en bisats i slutet på ett kafémeny med Gunnell Thydell och Sara Mörtsell. Sara nämnde något om att det verkade intressant.

Snabbspolning tre månader framåt. Ett par dagar innan BETT kollar jag igenom twitterflödets olika BETT-taggar och hittar en brittisk framtidsspanare nämna att det nog kan vara en stor grej inom ett par års tid. Jag väljer att kolla upp det.

Till att börja med har Skolverket en bra sammanställning som är intressant för den som vill ha en ytlig översiktsbild. Enkelt förklarat verkar det handla om att samla in data om elevers prestationer för att utifrån det dra slutsatser kring lärande. Det är enkelt att föreställa sig hur det kan kombineras med digitala verktyg och en exploderande IT-användning.

Exempel: Glosor.eu
Ett ganska konkret exempel som jag tror åtminstone tangerar Learning Analytics är den tjänst som glosträningstjänsten glosor.eu nyligen infört. Kort och gott innebär det att du som lärare får information om vilka övningar dina elever jobbar med och hur det går för dem. Det är lätt att göra i digitala tjänster. Ut får du en enkel lista som på sätt och vis ger dig en bedömning av vad eleverna behöver vidare undervisning om. Men det finns följdfrågor som inte nödvändigtvis behöver fälla hela idéen men som ändå måste ställas: vilka andra får ta del av datan? Vart lagras den? Eftersom eleverna alla loggar in på samma konto så är det på gruppnivå som datan samlas.
Exempel från Storbritannien
Vid ett skolbesök utanför London möter jag ett annat exempel. Här är det en speciallärare som samlar in varenda elevgrupps resultat på motsvarande nationella proven och jämför med de grupper hon inte arbetar med. På det sättet kan hon skriva rapporter som innehåller rena siffror om hur effektiv hennes undervisning är. Eller i alla fall är det så hon resonerar.

För mig är det rätt uppenbart att datainsamling kan användas på bra och dåliga sätt i skolan och lärandet. Nyckeln är hur väl elevernas integritet behandlas.

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Så är den här. Veckan när hundratals hotellrumsbilder dränker diverse flöden. Det är den nätverkade upplevelsen. Samtidigt sker viktiga möten och stora insikter som är värdefulla.

I år gör jag resan med hela mitt arbetslag. Vi ska börja rund av ett flerårigt EU-projekt, hinna med BETT och framförallt bli ett mycket starkare arbetslag. Det blir en vecka utanför de stora arrangörernas lika inrutade som högkvalitativa program. Både gott och ont.

Jag har valt ut ett par saker jag vill spåna mer på:
- ‘Learning analytics’ verkar vara en grej som är på gång. Det vill jag veta mer om.

- Jag vill hitta ett långvarigt och ekologiskt sätt för mig och mina elever att medskapa öppet innehåll för Internet. Efter snart sex år med en pryl per elev är vi redo för nästa medvetna steg framåt.

- Jag vill hitta sätt att prata om IT-driven skolutveckling även med kollegor som inte varit med hela resan sedan 2009. Annars blir digitaliseringen en grej vi förlorar med nya kollegor. Så kan vi inte ha det.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Tillbaka till jobbet sen flera veckor.
Har hunnit tänka så väldigt många tankar sedan dess och även tänkt dela dem med er.
Har inte hunnit.

Nu gör vi ändring på det.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Mellandag och jag anstränger mig rätt hårt på att inte läsa nyheter, twitter, Facebook eller annat. Jobbmejlen kollar jag var tredje dag eller så, mest för att inte missa något jag kan få skit för sen. Samtidigt pillar jag med lite olika roliga projekt och förbereder ett storkok. Idag blir det chili con carne. Samtidigt går filmen om Håkan Hellströms konsert på Ullevi i bakgrunden. En bra söndagskväll helt enkelt.

I en parentes tar jag upp mobilen för att kolla receptet och hittar då den senast öppnade appen: Instagram. Högst upp i flödet finns en bild som en tioårig elev har lagt ut. (Jag har bara elever på Instragram.) Den handlar om julplaner som hon ser fram emot. I kommentarsfältet finns en halv konversation som inte verkar helt välkommen. Jag fotar av den och skickar ett privat meddelande till min elev.

Det blir starten på ett samtal under resten av långkoket som jag gärna vill dela med er, eftersom den så tydligt visar varför det behövs vuxna i de sociala medier som våra elever använder.

Jag: Hej! Hoppas du har ett bra lov. Jag såg vad XXXXX skrev. Vet du vem det är? Hade jag fått en sådan kommentar så hade jag anmält hens konto.
Eleven: Jag vill inte säga något om det.
Jag (anar ett övertramp): Du behöver inte säga något. Ville bara säga att jag såg det och att jag är på din sida. Ha ett bra lov! :)
Eleven (fem minuter senare): Jag blev så ledsen.
Jag: Jag förstår det. Det hade jag också blivit. *kramande smiley*
Eleven: Han skrev att jag skulle säga var jag bor. Men jag känner inte han.
Jag: Bra att du inte sa mer än att du bor i Sverige. Man ska inte berätta för mycket sånt.
Eleven: Nej.
Eleven: Nu ska jag stänga mitt konto så att det blir privat.
Jag: Bra tänkt. Då slipper man följare som man inte känner.
Eleven: Men då lär man inte känna så många nya. Det är trist.
Jag (imponerad av det perspektivet): Det är ju sant.

Det slutar i att eleven för ett tag låser sitt konto för utomstående och att vi båda (plus flera av elevens vänner) anmäler kontot. Det hindrar inte personen i fråga från att skaffa sig ett nytt konto men det blir ändå en markering som också visar andra elever i den här elevens närhet hur en gör för att tackla ovälkomna närmanden på nätet. Man kan ha olika åsikter om vem som är ansvarig för att barn lär sig sådant här. Det är lätt att skjuta över ansvaret till hemmet. Men det finns en lättare väg: att alla som har med barn och unga att göra tar en del av ansvaret.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Typ av inlägg: Killfröken funderar,

Julledighet och jag koncentrerar mig på att göra så lite som möjligt.
I bakgrunden står en TV med bronsmatchen i handbolls-EM. Allt som allt är det julfrid som intar sin plats. En efter en parkerar sig jobbtankar i mitt bakhuvud. Det är ett par mejl som behöver skickas för att några saker ska hinna landa rätt innan början på januari.

Efter att jag har skickat mina mejl och landslaget har säkrat sitt brons fångas mitt intresse av en intervju med Isabelle Gulldén. Frågorna hon får handlar om hur en lyckas sätta tjugosju på varandra följande straffar. Frågan i sig är rätt märklig, men svaret är intressant. Hon berättar om en tuff höst som fått henne att söka upp en idrottspsykolog för att komma till en plats där hon kan prestera på topp. Direkt hittar jag en koppling till mig själv och till skolan. (Nu passar det bra att ödmjukt inflika att Isabelle Gulldén är en av världens främsta inom sin profession och på det sättet gör jag inga anspråk på likheter.)

Efter en tuff höst är det lätt att känna igen mig. Det är inget individuellt och inget som varken jag eller mina genomsköna elever rår för. Det har bara varit tufft. Vilket har gjort det svårt att prestera på topp. Och liknelsen som finns att göra här är att likt en elitidrottare använder vi lärare oss själva som vårt främsta verktyg. Det ställer både fysiska och framförallt psykiska krav. För Gulldén är det självklart hur både sammanhanget hon verkar i (laget, tränarna, staben, etc) och den mentala vägledning hon fått har lett henne fram till ett mästerskap i världsklass. Hennes svar kommer nästan innan reportern ställt färdigt frågan.

Tänk om nyheterna skulle intervjua lärare som avslutar en termin med undervisning i världsklass. Vilka frågor skulle läraren få? Vilka svar skulle läraren lika tvärsäkert avge? På ett sätt är det fullt rimligt att tänka sig ett likadant svar. Åtminstone att prestationen är en delad insats tillsammans med lagmedlemmar, ledare och assistenter. Den mentala biten, det som gulldén får av en idrottspsykolog, är mindre trolig att en lärare skulle ha tillgång till. Självklart är det naturligt att handbollsförbundet investerar i sådant stöd för en av sina största talanger. Inget ont i det.

Visst känns det som om skolans huvudmän borde ta sina lärare på lika stort allvar? Inte för att vi kommer att leverera lektioner som följs av miljonpublik över hela Europa utan för att vi då skulle kunna leverera lärande som är relevant ner på varje enmanspublik. För varje elev.

Det är verkligen vad det är. Som allting annat går det över. För om det är en aspekt där den här liknelsen haltar så är det att i skolan är det aldrig riktigt över. Det kommer alltid fler chanser till medalj.

Det ska bli gött med ledighet. Det behövs. För att återhämta mig och för att på egen hand hitta tillbaka till den mentala zon där jag kan prestera bra igen. Så är det för väldigt många av Sveriges typ 300 000 lärare. På ett sätt är det en bra modell för att få lärare som orkar och håller i längden. Samtidigt ökar ohälsotalen bland lärare och då kan det vara intressant att se hur andra grupper under hög stress hanterar sin psyko-sociala arbetsmiljö. Kanske är elitidrotten en bra källa till inspiration då?

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Häromdagen började jag nästan gråta på jobbet. No lie. Helt ärligt.

Egentligen började det här för några månader sedan, när ett par elever som är mitt i en långvarig konflikt valde bort mig tillförmån för en kollega när kom till en punkt där de behövde vuxenhjälp för att medla. Det är en larvig sak att hänga upp sig vid. Kanske var det en ren tillfällighet, fast egentligen tror jag mer att det var ett medvetet val. Kollegan är bättre på att lyssna. Det måste man bara acceptera. Det är en fråga om att svälja personlig stolthet och se styrkan i det kollegiala.

Men ändå. Det är så jävla svårt. När det handlar om att misslyckas inom ett av de områden där en allra helst vill lyckas så är det svårt att inte ge vika för det fula och det självupptagna. Men det gjorde jag. Höll tyst om det och bet ihop. Lovade mig själv att vända det mot en ingång till professionell utveckling.

I torsdags hade vi #skolchatt om professionella relationer. Det är ett område som jag är särskilt intresserad av, både ur ett teoretiskt och ett praktiskt perspektiv. Det är där jag allra helst vill lyckas. Så klart är känslan efter en riktigt lärorik lektion med många aha-stunder svårslagen. Men för mig är det relationella ändå ett strå vassare.

Så i fredags, när samma elever hamnade i samma konflikt var det av en slump jag som fick förtroendet att medla. Mest handlade det nog om att jag var först på plats och upptäckte de gråtande eleverna. Med en samundervisande kollega kunde jag släppa gruppen i hens händer och sätta mig med de bråkande barnen. Nästan hela lektionen pratade vi. Efteråt bad de att få samla en större grupp för att reda ut saker som hänt på sista tiden. Efter ett tag är det en som vill säga något, men tvekar. En annan uppmuntrar med orden “Jo, han blir inte arg. Jag lovar.”

“Okej, Såhär Killfröken. Ibland känns det som att du blivit trött på oss och allt vårt bråkande och inte orkar lyssna längre.”
“Oj, ja. Jag har märkt att ni tror det. Men det är inte så. Jag kommer aldrig tröttna på er. Jag tror mer det handlar om stress. Att när man har mycket att göra så hinner man inte lyssna fast att det är viktigt.”
Eleverna funderade efter ett tag och nickade eftertänksamt.
“Ja, så är det nog. Men hur som helst så ville jag säga att du blivit bättre på att lyssna. Så som vi har pratat idag vill vi prata med dig oftare.”

Där och då.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Lunch tid och jag är rastvärd. Det är lite blött och lite kallt, men helt okej för att vara november.

Efter drygt halva mitt pass går jag förbi ett par elever i förskoleklassen, ettan och tvåan som tillsammans bygger med stora plastblock. Ett särskilt barn i förskoleklassen får syn på mig och skiner upp.

Hen: Killfröken! Kolla vår fina bilbana som snart är klar!
Jag: Häftig! Funkar den bra?
Hen (med världens självklarhet): Alltså, vi har inte provat den än…
Jag: Ja… Jo…
Hen (ivrigt): Men här är bilen vi ska testa med! När dom andra bygger så testar jag på andra banor.
Jag: Okej, vilk har du testat på då?
Hen (ointresserad av min fråga): Mmmm… Ditt huvud ser ut som en bra bana. Får jag testa?
Jag: Så klart!
Hen testar och bekräftar sin teori. Jag anmärker på att det känns som huvudmassage, vilket får Hen att testa på sitt eget huvud.
Hen: Och ditt öra! DET ser VERKLIGEN ut som en bra bilbana. Får jag testa?
Sagt och gjort.
Hen (nöjd): Ditt ära är en ganska bra bilbana faktiskt!

IMG_0423.JPG

Förutom att det blir en bra bild som fångar det vardagligt märkliga i läraryrket så blir det inte mer än så. Snart är mitt pass som rastvärd över och jag går vidare men kan inte riktigt släppa det ögonblicket när jag får ett bildäck inkört i örat. Det har något att göra med att se en ung person utforska sin omvärld, HELA sin omvärld.

Senare på kvällen kommer jag över ett klipp med min stora idol Niel DeGrasse Tyson som förklarar varför ögonblicket med det utforskande barnet. Det är från en storföreläsning som övergått till en frågestund. En sexåring får möjligheten att ställa frågan hur förstaklassare kan hjälpa Jorden.

Han har något väldigt viktigt på gång där. Något som fler lärare behöver ta till sig.

 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)