Häromdagen träffade jag en förälder som kom till skolan för att ta reda på vilka förhållningssätt vi har, främst kring hur vi ser på våra elever och deras perspektiv. Så här i text kan det framstå som en konfliktorienterad fråga men det var det inte. Den var nyfiken och ärlig. Jag fick tänka en stund innan jag kunde ge ett bra svar. Det betyder inte nödvändigtvis att vi saknar förhållningssätt. Mest tänker jag att det står för att vi är en skola utan ett mantra som är lätt att rapa upp. Det gör mig inte så mycket.

Däremot var det en tanke som jag bar med mig hem efter jobbet någonstans i huvudet. Den fanns med mig när jag senare på kvällen kom till Hackerklubben och avslutningen av den tioveckorskurs som jag varit med om på ett hörn. En superintressant upplevelse från dag ett som har präglat mig som lärare på flera sätt. Att komma dit med frågan om skolans seende och hörande i bakhuvudet gjorde det bara bättre. Här finns barn som på ett par veckor har gått från en grupp okunniga främlingar till hackerexperter med både relationer och samarbeten sinsemellan. Det är inte alla som är bästa polare, men det går att se hur de flesta har hittat någon som de funkar ihop med. Kanske är det den höga lärartätheten (3-4 handledare på 15-20 barn) som gör att det superintressanta klimatet av direkt vägledning genom lärande samtal uppstår så snabbt. Eller så är det för att vårt upplägg baseras på att vi finns nära och ställer många frågor. Så hade jag velat ha det i min vanliga undervisning. men det är så klart svårare när man är själv och de är uppemot 34. Det är svårare, men inte omöjligt. I den här miljö så råder ett inofficiellt klimat som gör det lättare att se och höra barnen på riktigt. Samma sak händer inte lika naturligt i mitt klassrum. Det är en insikt som jag gör på bussen på väg hemåt efter att vi sagt farväl. Det säger något om hur vi lärare förhåller oss till våra elever. Det är i stora drag en framtvingad kompromiss med hur vi skulle vilja se och höra våra elever.

Efter tio veckor vet jag nästan lika mycket om de flesta barnen på Hackerklubben som jag vet en del elever i mer avlägsna undervisningsgrupper. Det lägger grunden för vilka verktyg jag kan använda i min undervisning och hur jag kan använda dem.

Det är lite som att sitta på en avancerad borrmaskin men bara ha tillgång till slitna bits.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Lite oväntat slog det ner som en bomb imorse vid niotiden. Vi är nominerade till Webbstjärnan vilket innebär att jag och mina elever är inbjudna. Till prisutdelningen av ett superfint pris som ingen av oss haft i åtanke. Jag har inte ens berättat för mina kollegor om själva tävlingsbiten förrän för drygt två veckor sedan, när vi passerade andra gallringen och fanns kvar bland drygt 700 grymt bra lärprojekt. Eleverna fick veta strax innan påsk, när vi kommit ett steg längre och placerat oss bland de hundra bästa.

I mina ögon är det verkliga priset att kunna satsa ordentligt på ett publikt lärprojekt som tidningen Stjärnan med allt vad det innebär i termer av upphovsrätt, Creative Commons, webbpublicering och digitala förmågor (MIK). Det här är tredje året jag anmäler ett lag och tidigare har det saknats förutsättningar för oss att komma hit i vårt kollektiva lärande. Hela tiden har vi kunnat se det runt hörnet men inte lyckats få in det som ett naturligt inslag på det sättet som vi hade önskat för att satsa ordentligt. Det gör inget att det har tagit sådan tid, för det har varit en lärorik resa hit.

För drygt tre år sedan satt Kristina Alexandersson längst bak i mitt klassrum för att askultera. På något sätt var det under den dagen, eller i alla fall under det projektet som vi samarbetade i, som jag fick upp ögonen för betydelsen av Internet i skolan. Den insikten betyder mer än alla prissummor i världen.

Sen råkar det vara så att jag har sylvassa elever som förtjänar varenda uns av uppmärksamhet som den här nomineringen medför. Just därför tänker jag att vi satsar järnet och tar hem den här pokalen.

Samtidigt vill jag passa på att slänga en shout out till våra mednominerade:
http://klasskamraterna.se/
http://slojdstafetten.se/
http://idrottsjakten.blogspot.se/
http://houseofalvik.blogspot.se/

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

För lite drygt ett år sedan skrev jag ett inlägg med rubriken “Efter tre års förarbete” som handlade om en elev som jag i tre år mött på skolgården och som då var på väg att bli min. Nu har vi varit vi i snart ett år och idag kom den berättelsen tillbaka till mig idag.

Den dagen för ett år sedan åt vi lunch ihop och vi delade vårt första riktiga samtal. Det var om den tveksamma lunchen. Idag åt vi lunch igen och än en gång var det om den fortfarande tveksamma lunchen. Hen levererade en lång harrang om det orimliga i att när en del av den planerade lunchen tagit slut ersätta den med en komponent som inte alls passar in. (“Jag såg fram emot pasta och köttfärssås. Nu fick jag potatismos. Vem gör något sånt!?”) Hen hade en poäng idag, precis som när vi hade samma samtal för ett år sedan.

Tagen av att plötsligt vara tillbaka avbröt jag med att fråga om hen kunde minnas samtalet förra året. Tyst ett par sekunder och sedan en nick.

“Det var första gången vi pratade. Innan dess visste jag bara att du brukade komma in i vårt klassrum på eftermiddagarna och fixa med någon dator. Alla vi tyckte du var så cool då.”

Resten av måltiden handlade inte om varken pasta eller potatismos. Istället blev det en nostalgisk tillbakablick. Jag berättade om första gången jag hade en lektion med dem (eleverna i samma årskurs, som jag hade till bordet). Då var de sex år gamla och gick i förskoleklassen. Ingen av dem kunde minnas att vi kände varandra då och njöt till fullo av historier om den korta tiden vi delade då. De delade en reflektion om hur de då kände sig stora men nu ser på förskoleklassbarnen och har svårt att föreställa sig så unga. Den kortaste av alla frågar om hen var liten då. Jag låter bli att svara och räddas av kompisar som avslöjar att det är ett skämt på egen bekostnad. Jag drar en lättnadens suck. Vi pratar om våra olika minnen från deras första gång på besök i vårt klassrum inför deras klassbyte. Fast att det bara var ett år sedan minns vi den väldigt olika. Frågan är om vi inte helt enkelt uppfattade tillfället olika där och då.

På väg över skolgården tillbaka till en kopp kaffe och sedan eftermiddagslektioner hinner jag tänka att det är coolt hur en undervisningsrelation kan utvecklas över tid. Från att ha varit sporadiska hälsningsfraser (mest från min sida) till att vara början på något som nu är en väldigt påtaglig vardag. På något sätt gör den insikten det ännu rimligare att ta väl hand om sina blivande elever. För snart står de där i ditt klassrum och då är det lika bra att ha en gemensam historia att minnas och dela.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Eleven: Euhm…. Killfröken…. Kan bananer rinna vatten?
Jag: Va?
Eleven: ja, alltså. Bananer. Är de rinniga?
Jag: jaha. Ja, det är de väl. Bananer innehåller ju alltid en viss mängd vatten så på ett sätt kan de väl rinna vatten. Det är ju därför som de är lite kladdiga om man mosar dem.

Längre än så hinner jag inte innan min kollega avbryter:

Kollegan: MEN OJ! Varför rinner det på väggen bakom er?

Vi är i hallen, påväg in till en lektion. Min elev har upptäckt att det bakom oss finns en ryggsäck som det rinner ifrån och vet av någon anledning att eleven som äger den har med sig en banan idag. Så mycket för att jobba med elever som är naturligt vetgiriga… Däremot var hen märkbart imponerad att jag visste svaret.

Eleven: Men alltså hur vet du sånt? Kan du allt eller?
Jag: Nej, alltså. Jag är ju biologilärare. Det är lite min grej.
Eleven: Va? Är du biologilärare?
Jag: Ja. Det är därför det är jag som har den lektionen om natur och miljö som vi ska ha nu…
Eleven: Jaha. Jag visste inte att du var biologilärare. Eller att det var biologilärarna som visste allt om bananer. Hur länge har du vetat det?

Den sista frågan blev kvar i mitt huvud resten av dagen.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Jag funderar vidare på det här med vilken betydelse lärare har för hur det blir i klassrummet. Det allra värsta som en lärare kan överföra till sin miljö och sina elever lär väl vara stress, eller? Jag vet fler stressade lärare än vad jag vet ostressade lärare. Det är nog så för de flesta av oss. Inget personligt utan mest ett resultat av en dålig situation för lärare både på det nationella och lokala plan. Förutom att det är dåligt för lärarna som får ett sugigt yrke fast att det egentligen är det bästa så är det också dåligt för eleverna. Det är supersvårt att vara stressad utan att överföra det på personer i ens närhet, särskilt om de står i en beroendeställning till dig.

Kanske är det för att det är dagen efter lovet och stressnivåerna är rekordlåga på alla håll och kanter eller så har jag bara tur. För helt plötsligt har jag tid att se och lyssna på alla elever runt omkring mig. Vi ser varandra och hinner i detalj prata om allt som behöver pratas om. Det är ett bra tillstånd som inte borde vara en exklusiv lyx. Det är så skola ska vara jämt.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Den enskilt viktigaste faktorn för kvaliteten på lärandet är läraren. Det finns ingen viktigare faktor. I alla fall brukar det sägas så, och det är väl ingen vild gissning egentligen… På många sätt är det skönt att tänka på det sättet. Det blir ett sätt att få professionellt erkännande på en organisatorisk nivå. Det blir liksom värt att lägga ner det där lilla extra. Samtidigt insåg jag idag att det kan vara en läskig och rätt obekväm tanke.

På väg hem från jobbet delade jag bussen med en kollega som är relativt nyutbildad. Hen och jag började prata i allmänna termer om hur det känns i klassrummet och hur en kan göra för att lyckas. Mest kretsade samtalet runt hypoteser och teorier. efter ett tag konstaterade kollegan just det läskiga i att vara så där jäklig viktig som alla säger att vi är. Det var nog faktiskt första gången jag såg på det faktumet från den sidan. Jag blev tyst en sekund. När vi strax senare sa hejdå började jag fundera och kom fram till tre saker:

1. Borde nya lärare vara lika ansvariga som mer erfarna?
Jag tror inte på provåret som infördes med lärarlegitimationen. Inte ett dugg. Det är felkonstruerat och underfinansierat på ett sätt som bara statliga reformer kan vara. Med det sagt är jag inte säker på att det bästa sättet att ta sig in i ett lärarliv är att gå från 0 till 100. Läkarna har sin AT-tjänst och det är väl för att täcka upp för en sämre praktik under utbildningens gång, men kanske borde vi snegla på dem? Det känns inte riktigt rätt att nyexade lärare ska förväntas vara den där betydelsefulla läraren från dag ett eftersom de flesta lär kunna se att det tar ett tag att lära sig läraryrket. 8 år var det någons om nämnde under #skolchatt innan påsk. Kanske är det så. Efter fyra år känner jag mig fortfarande inte good enough inom alla viktiga områden, för att inte nämna alla mindre viktiga områden…..

2. Hur gör man betydelsen av lärare till en genombra sak?
Jag står inte riktigt ut med tanken på att den betydelsefulla läraren inte är en enbart positiv sak. Det kan inte vara ett lotteri, som någon skrev på twitter. Skolan är för viktig för det. Att vi är olika är en bra sak, men när olikheten blir en fråga om att vissa inte kan leverera sådant som varje elev har rätt till så blir det pannkaka. Hur löser vi det?

3. Skulle det vara möjligt att organisera skolan och lärarna så att samarbetet var så pass högt att en lärare med en dålig dag slapp smitta sina elever?
Jag gillar inte tanken på vissa lärare som bra och andra som dåliga. Den bilden är för onyanserad. Det handlar om att vara bra på olika saker och vid olika tidpunkter. På samma sätt som man i ett arbetslag påverkar och smittar varandra med bra eller dålig energi så lär det fungera likadant i ett klassrum. Det känns svårt att anta att lärare alltid ska vara på topp, eftersom vi ändå bara är människor. Frågan är om det finns något sätt att komma omkring faktumet att vi alla har dagar när vi inte är helt hundra. Hur skulle den lösningen kunna se ut?

 

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

”Det som inte blir gjort innan påsk”
En av mina första handledare när jag gick lärarutbildningen berättade för mig att det finns en gammal sanning från det äldre gardet lärare som säger att det som inte blir gjort innan påsklovet blir inte gjort alls. Det kan vara ett uttryck för den gamla skolan där läraren var den enda som initierade lärandesituationer och där innehållet styrdes på en större detaljnivå. Fast samtidigt är det lite sant numera också. Det här är mitt femte påsklov som lärare och så gott som alla vårterminer har jag någon gång efter påsk fastnat i en situation av att ha alldeles för mycket planer i förhållande till hur mycket tid jag har. Jag minns inte riktigt första terminen eftersom allt var så nytt då. Men allt sedan dess brukar bli så.

Då och då engagerar jag mig i en NGO som sammanför barn och unga från hela världen i olika lägerbaserade fredsutbildningar. Ofta är det tjugoettåringar utan pedagogisk utbildning som står för den mesta verksamhetesplaneringen. En suboptimal men i alla fall intressant erfarenhet. Ofta blir det under de utbildningarna på samma sätt som det blir för mig någon gång efter påsk. Tiden tar slut men idéerna finns kvar. Ofta brukar det i dessa fall sammanfalla med en period av tre veckor där man kanske sovit ett par timmar per natt och jobbat närmare 20. Med andra ord är risken för konflikt rätt hög. Därför brukar jag lösa problemet genom att göra en stor väggkalender med den tid som är kvar och tvinga dem att innan det är för sent grovplanera all kvarvarande tid. Då hamnar man inte i den situationen. Just nu går jag och lurar på om det funkar likadant för en lärare i grundskolan. Det finns bara ett sätt att ta reda på det…..

 

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Det finns fler uppenbara nackdelar med att elever uppfattar skolan som en sak och resten av livet som helt annan, i alla fall om de inte tycks hänga ihop. En ibland rätt bortglömd del av det senaste PISA-resultatet är att en växande andel svenska niondeklassare upplever skolan som bortkastad tid. Det tål att fundera över. Kanske beror det på att de helt enkelt inte ser kopplingarna mellan skolan och allt det där andra, fast att de finns där.

Jag har funderat ett tag på hur det går till när vi överbryggar skarvar mellan skoltid och fritid. Vad betyder det som just hänt? Är allt som hänt sedan sist lika viktigt? På ett sätt är det en konkret representation av hur vi i skolan skapar kopplingar mellan skolan och världen utanför. En elevnära sådan som är värd att kika närmare på.

Jag hade en lärarstudent som varje gång hen fick i uppgift att starta skoldagen började med att fråga eleverna om de hade sovit gott. En personlig och lite ovanlig fråga som jag inte vet om hen ställde medvetet eller på ren reflex. Oavsett vilket så noterade jag då att eleverna reagerade väldigt starkt (på ett bra sätt) på den och det blev liksom deras grej. Någon gång har jag försökt att imitera studenten, men det går inte lika bra. Kanske är det en personlighetsgrej. Kanske är det en fråga om att enträget sätta en vana. Jag vet inte….

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

(Jag försökte döpa det här inlägget till ‘effekten av lov’ men min mobil ändrade till ‘liv’. Det är nog lika bra.)

Annandag och ledig måndag. Efter en veckas lov med riktigt ledighet känns det okej att vara tillbaka på jobbet för komprimerat lovjobb. Ett par timmar på skolan i ensamhet slår liksom ett lov av jobbtankar i bakhuvudet. Dessutom är det gött att vara ensam på jobbet för en gångs skull.

I alla fall tror jag att jag är ensam. Men när jag ska till att plocka ihop hör jag två gälla barnröster framföra “An den schöne blaue Donau” utanför. Jag kikar ut och hittar två cyklar slängda i en sandlåda och två av mina yngre elever på snurrgrejerna intill. De verkar dansa balett.

På väg hem stannar jag förbi och får höra allt om påsklov, cykelutflykter, jobbiga uppförsbackar och en hel del annat. Mellan raderna anar jag en otrolig stolthet över att få cykla själv. Över att kunna. Det är stort. Riktigt stort.

En stund senare har vi sagt hejdå men intrycket efter mötet dröjer kvar. På ett sätt var de som de annorlunda än sist vi sågs. Det beror nog på lovet/livet.

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Påskhälsningar på Instagram.
För ett tag sedan avföljde jag en amerikansk lärare på twitter som har gjort sig ett namn genom att vara en ledande profil inom användning av mobiltelefoner som lärverktyg. Bakgrunden till att jag slutade följa henne var en artikel som hon skrivit om faran med elevers närvaro på nätet. Det kanske är så att allt hon skrev om elever som ljuger, mobbar, textar och håller på på nätet. Hennes elever kanske är sådana. Men jag är rätt säker på att det inte är den inställningen jag vill ha som normalläge när jag möter mina elever. Så jag avföljde henne.

Idag är det påskafton och så klart fylls flödet på Instagram och på andra ställen där flödet är publiket, av påskägg, kycklingar, vårbilder och allmänna påskhälsningar. Ett par yngre killar har hamnat i en tråd där de skickar kärleksfulla påskhälsningar till varandra med massa hjärtan. Några har börjat filma tricks på studsmattan. Andra plockar vitsippor. På alla sätt och vis är det kommunikation som sker på samma sätt och efter samma premisser som de flesta andra interagerar på nätet. Kanske beror det på att den här sfären av barn och unga har ett antal föräldrar, släktingar, lärare och andra vuxna som aktiva deltagare. Eller så beror det på atrt folk är folk även på nätet. Surprise!

Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)