Onsdag eftermiddag och det börjar närma sig slutet på arbetsveckan. Höstlovet hägrar vilket märks i kollegiet. Det är nästan bara praktiskt arbete som går att arbeta med nu. Det blir klassrumsfix som ändå behöver göras. Placeringar och matteböcker och liknande.

På väg över skolgården till byggnaden där vi har våra klassrum hittar jag två yngre elever som nästa höst kommer att bli mina. Redan nu får de lov att på eftermiddagarna besöka de äldre elevernas fritidsverksamhet, Fritidsklubben. Egentligen är det en praktisk nödvändighet som ett resultat av bemanningen på de olika avdelningarna, men det hade verkligen inte kunnat vara mindre intressant för barnen. Snarare är det för dem en möjlighet att få glimta in i framtiden.

Framtidsbarnen (flickor, nio år gamla): Du, Killfröken. Får vi vara på Fritidsklubben nu?
Jag kastar en blick in i de nästan tomma lokalerna och formulerar det bästa svaret jag kan komma på.
Jag: Det bestämmer Fritidsledaren, men jag är helt säker på att det går bra. Kom!
De kommer med, och våra vägar skiljs åt.

Jag går iväg och löser ett par praktiska saker i den delen av byggnaden där fritidsverksamheten inte är. Efter en stund behöver jag hämta något ur ett av rummen som också är fritids. Där finns Framtidsbarnen.

Jag: har ni kul?
Framtidsbarnen: Ja! Vi ska pyssla!
Jag: Coolt! Har ni några idéer på mönster?
Det har de. 

Tillbaka till jobbet och allmänt stök. Den här gången handlar det om att samla in matematikböcker som under terminens första halva har flyttats runt till olika skrymslen. Än en gång är jag i de lokaler som inte används av fritids. Och än en gång blir det att jag förr eller senare kommer tillbaka till klassrummen som också är fritidslokaler. Med ett par matematikböcker i näven hittar jag Framtidsbarnen igen. Den här gången är de mitt uppe i ett samtal:

Framtidsbarn #1: … Alltså, jag är inte riktigt expert på någonting alls.
Framtidsbarn #2: Kan man inte vara expert på något alls!?
Framtidsbarn #1: Mjo, alltså…. Jag brukar inte kalla mig expert i alla fall.
Framtidsbarn #2: Jag brukar kalla mig datornörd.
Jag: Jag med!
Framtidsbarn #2 (tittar på mig ett par sekunder): Det här blir nog bra…

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Nu när allt är över vill jag säga något som jag tänkt på ett par veckor: Det är rätt fånigt att tävla i skola. Det är fånigt på PISA-nivå och lika fånigt på Guldäpple-nivå.

Vi är ju trots allt aldrig starkare än vårt sammanhang.

Med det sagt är jag oändligt tacksam att få dela sammanhanget Guldäpplet 2014 med Karin, Ulrika och Ylva och de 112 övriga nominerade.

Jag är också tacksam över det vardagliga sammanhang som jag verkar i. När jag kom till Partille 2007 som lärarstudent visste jag inget om digitala förmågor och lärverktyg. Idsg är jag här, med ett guldäpple och en andra plats. Det finns många orsaker till det. Allt från utbildningsnämndens och utbildningsförvaltningens strategiska satsning på digitala lärresurser till mina närmaste kollegors och elevers tålamod och nyfikenhet att testa nya saker, även när det inte är helt klart hur det ska sluta.

Allt som allt är jag överlycklig över att gå finnas och verka i sammanhang som gör det lätt att vara den bästa lärare jag kan vara.

image

image

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Måndag eftermiddag och jag är på Grannskolan för veckans arbete med Matematiklyftet. Mitt i delningen av erfarenheter från den senaste veckans arbete upptäcker jag ett mönster. Vi är många som önskar att vi hann. “Det här var riktigt spännande, jag önskar vi hade tid att…” och “Nu när jag hör hur ni har gjort så skulle jag nästan vilja gå tillbaka och…”

Det är lätt att göra analysen att det är värt att ta sig tid att gå tillbaka och fördjupa. Men vad är det som gör att det blir så här? Var kommer den starka viljan att gå vidare?

Lektioner tar slut. Så är det ibland.  Men måste aktiviteter göra det? Ibland undrar jag om matematiken av tradition har den simplaste undervisningsmoddelen. Stoffet är komplext, men inte alltid lektionsdesignen. Om det är så så är det rimligtvis ett hinder. För någonting.

Den senaste tiden har jag funderat på vilka uttrycksformer som matematikundervisningen både tillåter och bjuder in till. (Det är också en tanke som kommer från Matematiklyftet.) Vi dras åt att låta unga elever färdigställa ritningar och att äldre elever mest ska hålla sig till formella beräkningar med korrekta symboler. Allt det är bra, men borde vi inte kunna bättre? Läroplanens syfte med matematikundervisningen är storartad, och ofta väldigt olik det som händer i klassrummet. Ovanpå det säger vi att det är svårt och ineffektivt att undervisa om strategier och uttrycksformer.

Till viss del är det nog sant men det handlar nog också om att vi helt enkelt inte har rätt lektionsdesign för att kunna undervisa om sådana frågor

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

Ett av många sidouppdrag som jag bär är att vara assistent åt Kommissionärsbarnet, en elev med ett regeringsuppdrag genom Digitaliseringskommissionen. En gång per termin än vi i Stockholm för att hon ska framtidsspana om IT, digitalisering och framtidsfrågor.

Varje gång får hon ett uppdrag att jobba vidare med. Denna gång är det att besvara frågan “Vilka 25 IT-saker borde man göra innan man blir vuxen?”

Det fick mig att börja fundera.
Vad skulle jag sätta på min lista?

Man kan förstå uppdraget som en inspirerande omskrivning av frågan “Vad borde ingå i digital allmänbildning i framtidens samhälle?”. Man kan också förstå det som “Vad borde alla människor testa på för att finna sig själv i en digital värld?”
Ur de båda bottnarna landar jag i följande:

1.  Starta en YouTube-kanal.

2. Börja en mikroblogg dedikerad åt något smalt.

3. Starta ett upprop.

4. Göra en podcast
(Skriv, spela in, mixa, publicera)

5. Koda ett spel eller en animerad berättelse.

6. Gå ur ett socialt medium

7. Sätta upp en server för förvaring av personliga filer.

8. Skaffa en egen domän.

9. Lära sig hantera WordPress.

10. Fundera över sina digitala fotavtryck och vilken bild folk får av det.

11. Möta någon från ett annat land.

12. Klura ut hur man förvarar bilder som man vill spara hela livet.

13. Anmäla någon som lagt ut kränkande bilder på en själv/någon annan.

14. För första gången möter Internet-vänner AFK.

15. Google sig själv.

16. Lära sig enkel bildredigering.

17. Göra en egen film om något en verkligen brinner för.

18. Träffa någon från ett annat land.

19. Säga ifrån när någon kränker någon annan på nätet.

20. Ta ställning till hur en vill licensierad sin digitala produktion.

22. Komma på och odla ett alter ego.

23. Skriv till en makthavare.

24.

25. Ta sig en rejäl funderar över hur mycket Internet en konsumerar och hur mycket Internet en skapar. Är jag nöjd med proportionerna?

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

10.50-11.30
Jag har en av veckans kortaste lektioner, som idag handlar om vårt nuvarande tema om val och demokrati. Det är dags för examination och jag har designat en muntlig examination som eleverna ska få göra i samtal med en eller två kamrater. Fast att jag bara har 16 elever så sprider jag ut dem i klassrummet och våra två grupprum. För dokumentationen står ett gäng iPads laddade med appen Educreations. Eleverna lägger in bilder från en presentation som jag just presenterat. Nu ska de få resonera om samhällsstrukturer, demokrati och vad som möjliggör/omöjliggör inflytande.
Aktiviteten är hög från start.

11.32-11.47
Lektionen är slut och jag har formellt rast. Idag ägnar jag den till att röja i klassrummet samtidigt som jag lyssnar igenom elevernas inspelningar. I ena näven har jag en enkel matris för att checka av resultatet. Det blir en bra och snabb bedömning som ger mig en bild över vilka som kan och vilka som snart kan. Till min förvåning upptäcker jag att en grupps arbete helt har fallerat. En försöker och två tramsar sig.

11.52
Jag går över skolgården och hittar Eleven Som Försökte. Vi pratar en stund och jag bekräftar att jag ser och förstår hens kunskaper. Hen ler. Jag tar ett par minuters paus.

12.00
Dags för lunch. Bedömningarna är arkiverade i Unikum och jag sätter mig till lunch med Eleven Som Försökte och ett par av hens vänner.

Allting gott.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Lite på måfå valde jag idag lunch med ett par elever som jag inte ätit med på länge. Känns bra att hoppa runt och få lunchtid tillsammans med dem alla. Det betyder mycket.

Idag hamnade samtalet av någon anledning i skillnaden på en väg och en gata. Eleverna fastnade först i den hittills otänkta tanken men fann sig snabbt och började gissa.

En: “En väg är en väg men en gata är en väg som har hus?”
Jag: Men du bor ju på en väg. Detta vet jag eftersom hennes storasyster, Kommissionärsbarnet, och jag delar flygplanstaxi med jämna mellanrum.
En: Juste….
En annan: Är det att vägar alltid ligger ihop med ett torg?
En tredje: Näe, för min gata ligger i slutet på ett torg.

Samtalet pågår ett tag till utan att vi kommer något närmare en lösning. När de vänder sig till mig för facit så minns jag en avhandling jag läst åt Skolporten som handlade om hur förskolebarns intresse för naturvetenskap hindras av pedagoger som i ivern att samtala om barns olika hypoteser tappar bort att ge svaret, vilket faktiskt är en viktig del av att undervisa barn som vetgirigt ställer frågor.

Därför tar jag ögonblicksbeslutet att bryta mot den heliga matsalsregeln och fiskar upp mobilen. Svaren vi hittar verkar peka på att det spelar roll om det är i stadstrafik eller inte samt att vägar tydligen har mer blandade trafiktyper. Eleverna nickar instämmande och vi myser tillsammans över vetskapen att vi även idag blivit smartare.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)

Igår skrev jag ett inlägg om en lektion jag och min kollega genomförde inom ramen för Matematiklyftet. Eftersom vi inte hann färdigt kommer här upplösningen.

För att hålla elevernas uppmärksamhet från en dag till en annan gjorde vi en hemlig pakt om att inte prata om den här problemlösningsprocessen med NÅGON utanför rummet. Egentligen helt meningslöst, men samtidigt en kul och harmlös grej som en kan ägna sig åt för att bygga en brygga mellan olika lektionstillfällen. SÅ naturligtvis började jag lektionen med ett kort brandtal ackompanjerat till intromusiken från Stjärnornas krig som återkoppling från gårdagen.

En kort period om ca 10-15 minuter där elever som inte hunnit klart får en chans att lösa problemet på egen hand. I vissa fall bestämmer jag mig för att ge kanske en liten ledtråd för mycket. Det är de elever som behöver få lyckas. Jag vet att det gör problemlösningsuppgifter till rutinuppgifter men det kan inte vara allt. Det gör också att elever med svagt matematiskt självförtroende känner att de lyckas även med “svåra” uppgifter.

En stund får eleverna jämföra med bänkgrannarnas uträkningar. Det här är inget konstigt för våra elever, snarare tvärtom. Det är svårt att få dem att inte samarbeta ibland. I livet kommer de här barnen att gå långt av just den anledningen, men vid vissa examinationstillfällen är det ett hinder. I det här fallet har de kämpat mot muskelminnet att fråga en kompis och belöningen är en rikare flora av uträkningar och strategier. De häpnar.

När vi kommit en bit i att gemensamt reda ut likheter och olikheter så ber vi några elever komma fram och visa sina uträkningar på tavlan. För att snabbt göra en bedömning av vilka elever som ska få visa så gör jag en snabb undersökning av vilka svar eleverna har kommit fram till. Några har fått 9, andra 14. Någon har fått 4. Två elever har kommit fram till 8 men bär på ansiktsuttryck som nästan kan få en att tro att de aldrig hört talas om talet åtta förut. Det är en superskön stämning av oliktänkande som råder.

Egentligen började hela den här veckans fokus på problemlösning i en praktisk workshop som eleverna fick göra i onsdags, när de  fick bedöma gamla elevsvar från ett prov vi haft. Först hade jag en genomgång kring bedömningsanvisningar följt av att eleverna i par fick sätta mellan 0 och 3 poäng per lösning och sedan motivera. Allt det arbetet kommer tillbaka nu. Eleverna förstår verkligen att den som fått fel svar inte behöver ha särskilt fel. På samma sätt förstår de hur det inte funkar att gissa sig fram till rätt svar, även om man får rätt.

Ett exempel på det kommer strax efter lektionen, när de flesta är på väg ut men när en elvaåring insisterar på att jag ska kolla hennes strategi. Det blir ett samtal om en missuppfattning som jag vet att flera andra har gjort. Eftersom vi lärare fick testlösa problemet på vår senaste träff inom Mattelyftet så ser jag med lätthet hennes fel. Det är samma fel som jag gjorde, vilket jag berättar. Det blir precis den trygghet jag hoppas på. Tillräckligt för att gå vidare och kunna prata om strategier för nästa tillfälle. På väg ut ber eleven mig om att sätta upp problemlösning som IUP-mål.

Absolut!

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
Tagged with:
 

Det här året går jag och min närmaste ämneskollega matematiklyftet. Det är veckovisa träffar med kollegor från de andra grundskolorna i vårt närområde. Vi har valt problemlösning som grund för hösten utvecklingsarbete. Det är ömsom läsning av artiklar och ömsom provad undervisning med tillhörande reflektion. Allt som allt blir det strax över 50 timmars extra mötestid som antas rymmas inom vår arbetstid.

Förutsättningarna är med andra ord långt ifrån optimala.

Trots det börjar resultaten bli riktigt intressanta. Det beror varken på oss lärare eller våra chefer, utan på elevernas inneboende nyfikenhet.

De börjar se vad ett problem går ut på, och idag fick de kanske för första gången möta riktigt hundraprocentig problemlösning. Vi har kommit så pass långt att vi hunnit till del 3 av modulen, som går ut på att undervisa om de olika faserna i en problemlösningsprocess. Det finns en del skillnader mot hur vi brukar undervisa:

  • Återkopplingsfasen – Den har jag nog slarvat med. Kanske har jag nämnt tidigare lektioner, men det har varit allt. Idag har jag noggrant valt ut en enkel rutinuppgift som jag vet att mina elever enkelt kommer att behärska. Jag ber dem nicka om de kan räkna ut den. De nickar, Ingen ger sitt svar, på min direkta uppmaning. Istället ber jag dem fundera på vilken strategi de använder för att lösa uppgiften. Jag ser på dem att de funderar.
  • Presentationsfasen – Så klart har jag alltid varit noggrann med att presentera problemet så att alla förstår. I alla fall så tror jag det, men den här gången blir det tydligt för mig hur viktigt det är med en rigorös presentation. Men det förstod jag egentligen inte förrän i…
  • Idéfasen – Här lät vi eleverna arbeta enskilt med att lösa problemet vi förberett. Eftersom det är första gången under mina sex år med de här eleverna som de utsätts för problem av den här kalibern så är det många som reagerar med att konstatera att de inte förstår någonting alls. Det hade vi kanske kunnavänta oss, men det finns de som sticker ut. De som förstår problemet. De har mycket lättare att gå vidare.

En dryg timma senare har alla elever kommit igång med sin problemlösning. Några har hunnit klart, andra arbetar fortfarande. Att se dem gå från att inte ha en aning och nästan skrämmas av tanken på matematik som inte automatiskt går att lösa till att komma på, testa och lyckas är coolt. Det syns på deras ansikten att det ger resultat. Både när de ler av lycka när de (ibland) gråter av misstro. Här finns början till något som kan utvecklas till något mycket meningsfullt, och med all säkerhet framgångsrikt för alla – även de som inte lyckats än.

På grund av tidsbrist får vi bryta och fortsätta nästa dag. Hur det blir med jämförelser, reflektion och metakognition får vi se…

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

För några år sedan fick jag förmånen att arbeta relativt nära en klok skolperson som arbetar på nationell nivå med att göra skolan och läraryrket bättre. Hen brukade prata om målet att varje lärare kan få “vara den läraren jag vill vara”. I förbifarten låter det som en ganska klok och ganska viktig sak. Men fundera på det. Det finns egentligen ingenting som är viktigare när vi pratar om villkor och förutsättningar för att läraryrket ska bli attraktivare.

Alla vi som är lärare har en klar bild av vilken lärare vi vill vara. Det är källan till drivkraften som gör lärarna till de mest motiverade på svensk arbetsmarknad. Jag tror att det är viktigt att vi värnar varandras rätt och möjlighet att bli de lärare vi vill vara. Det är en avgörande nyckel till framgång för hela skolan. Alldeles för ofta begränsar vi varandra antingen av missriktad omtanke eller av rädsla för att det ska få negativa konsekvenser för vilka krav som ställs på oss själva. Oavsett vilket är det då vi blir hinder för varandras arbetsglädje.

Samtidigt tror jag att vi behöver se på det här som något föränderligt. Den läraren jag ville vara när jag för ganska exakt fem år sedan satt på bussen mot min slutpraktik är inte nödvändigtvis samma lärare som jag idag vill vara. Vi ser, tolkar och tänker en föränderlig värld och anpassar våra drömmar därefter. Det är mänskligt, och nyttigt så länge som vi håller ett öga på den utvecklingen. Det är inte alltid det blir bättre och det behöver inte vara avsiktligt.

Förra hösten hade jag en period när jag upplevde att jag blev onödigt sträng. Parallellt med det upplevde jag att en ökad arbetsbelastning gjorde att jag prioriterade bort de undervisningsrelationer som jag behöver för att kunna göra ett bra jobb. (Jag vet att inte alla lärare tycker sig behöva undervisningsrelationer, men jag funkar så.) Jag kan inte säga riktigt hur jag tog mig ur den perioden, men idag är det annorlunda. Trots en på flera sätt högre arbetsbelastning den här gösen så känner jag inte av samma sak. Jag tycker att jag är bättre på att se mina elever. Jag tycker faktiskt det.

Som idag, när jag hade en lektion uppdelad i en lärarledd del och en elevaktiv del. Den senare började så stimmigt som en kan förvänta sig när en lärare själv ska hantera 30+ elever. Efter ett par tillsägelser blev det betydligt bättre, vilket jag inte har särskilt stor del i. Däremot att jag lyckades ha sinnesnärvaron att ta tid från slutet på lektionen till att uppmärksamma eleverna på vilken uppryckning de tillsammans presterade. Det är jag ganska nöjd med. Lägg därtill alla privata samtal som jag haft med enskilda elever så känns det rätt gött.

När det kommer till strängheten så har jag nog inte blivit slappare. Efter förra veckans Bokmässa började jag veckan med att höra med eleverna om hur de uppfattat vikarierna som tagit min plats under torsdag och fredag. “De var asbra! För de kunde inte alla reglerna!”. Så låter det nog rätt ofta när mellanstadieelever får nya vikarier, men det skvallrar också om vilken roll jag fyller och tar i klassrummet när saker och ting är som vanligt. Kanske har jag många regler? Eller så är jag bara väldigt noga med att hålla dem? Jag tror egentligen inte det. Helt ärligt tror jag att jag ger mina elever friare tyglar än de flesta andra lärare. Min plan är att de ska få precis pytteliiiiite för fria tyglar. Då har de alltid en chans att levla upp och visa att de kan klara det. Så tänkte jag nog förra hösten också. Skillnaden är nog att jag blivit noggrannare på att basera mina klassrumsregler på min egen lärarroll. Att ta någon annans regler är som att försöka ta någon annans personlighet. Det blir bara fejk.

Jag vet egentligen inte vad jag vill få sagt med det här inlägget. Från början var det här en blogg utan mottagare. Det var för min skull. För att tvinga mig själv att reflektera. Med tiden har den kanske blivit något annat också. Det är inget fel, men jag är mån om att behålla en del av det den en gång var. 

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)
 

De senaste tre åren har jag haft något med Bokmässan att göra. Ofta brukar det bli en snabbvisit mellan en lektion och en konferens.

I år gör jag tvärtom och slår på stort. 9-16 varje dag med många olika händelser inbokade. Främst är jag här med några elever för att visa hur programmering kan vara ett komplement till läsning.
Hör mer här: http://korta.nu/jonseredradio.

Det är något speciellt att jobba med elever på en lördag. Det blir en annorlunda kemi oss emellan. Vi blir mer än lärare och elever. Det är både vackert och väldigt meningsfullt.

Samtidigt är det något särskilt att se andra som normalt sett inte arbetar med barn och unga men som har den naturliga fallenheten för det. De har ofta ett annat perspektiv kring detaljer. De är helt enkelt inte som lärare. Foucault menade i sitt installationstal vid Sorbonne att makten ligger i detaljerna. Det är något av det sannaste jag vet. I det här fallet är det makten att förändra. På andra sidan bordet sitter två personer och kollar igenom en kod i jakten på en eller flera buggar. Barnet börjar prata på fejkad skånska. Den vuxna ger igen med samma mynt. Knappt tio minuter senare fortsätter de ännu, fast nu med goda skratt ihop.

Avslutningsvis är det spännande att ta med sig elever till verkliga ställen, som inte funkar som i skolan. Det hände häromdagen när jag tog med eleverna till lunchrestaurangen på andra våningen. De gick in, såg miljön och frågade sedan i kör “Får man ta så mycket man vill!?”. Det är en fråga som bara är naturlig när man har en vanlig lunchrestaurang där portioner är begränsade, bemötande en bristvara och där barn antas vara lägre stående varelser. Det är tydligt för mig först när jag kommer iväg från skolan och till en lunchmatsal som för de allra flesta andra i rummet inte är särskilt märkvärdig. Då ska du veta att varenda unge jag haft med mig dit, oavsett mässa, har beskrivit maten som lyx.

Digg This
Reddit This
Stumble Now!
Buzz This
Vote on DZone
Share on Facebook
Bookmark this on Delicious
Kick It on DotNetKicks.com
Shout it
Share on LinkedIn
Bookmark this on Technorati
Post on Twitter
Google Buzz (aka. Google Reader)