Efter tre dagars frånvaro präglat av lika delar inspiration och jobbsaknad traskar jag två minuter i halvåtta in på jobbet. Det är kreativitet, framtida utmaningar och en reformvilja som jag sällan känt av förr. Med andra ord: Gott om stora idéer att utsätta mina kollegor för.

Just i denna stund är det frukost. En av eleverna (sju år gammal) från parallellklassen är först att upptäcka mig.

Eleven: Killfröken är frisk igen!
Jag (efter att ha förklarat att “fackligt arbete” är ett mellanting mellan semester och smittsam sjukdom): SÃ¥ man kan säga att jag varit pÃ¥ jobbet, fast att jag inte har varit här.
Eleven (inte helt förstÃ¥ende): Jaha… Förresten! Jag sÃ¥g dig pÃ¥ Facebook häromdagen.
Jag (förstummad av en ännu ej färdigtänkta IKT-insikten i mitt huvud): …
Eleven: En frÃ¥ga bara… Varför har du sÃ¥ konstiga profilbilder?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Så har ett hundratal lärare angjort Stockholm och Bålsta för Lärardagarna. (Kreativitet var visst temat.) Samtidigt, i en annan del av stan, träffas världens ledande barncancerforskare för att konferera på temat neuroblastom. (Ryktet säger att Elizabeth Blackburn, som 2004 fick sparken från president Bushs bioetikråd och fem år senare fick Nobelpriset i medicin, är i stan!) Det är en elakartad tumörsjukdom som sätter sig i buken på spädbarn. Näst efter hjärntumörer är det den barnsjukdom som har absolut sämst prognoser. Ungefär hälften överlever.

Mitt budskap till Blackburn och de andra läkarna borta på Barnhusgatan är detta:
Om ni fixar så att kidsen får leva och frodas så fixar vi så att de växer upp till kreativa samhällsmedborgare, kapabla att ge resten av mänskligheten samma chans. Deal?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Förresten blev det just klart att jag ska gästblogga för och från Lärardagarna som arrangeras av Lärarförbundet. Förutom att jag får tre dagar av den bästa kompetensutveckling som lärarsverige har att tillgå så innebär det också en möjlighet att med egna ögon få se vem som tar hem årets upplaga av Lärarpriset. Jag är sjukt peppad!

För dig som inte hann anmäla dig i tid går de flesta föresläsningar att se på hemsidan, både i realtid och i efterhand.

Vi ses på Lärardagarna!

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

När ett barn är mellan sex och tolv månader händer någonting i hjärnan. Den liksom exploderar, på sätt och vis.

Bara i Språkcentrum bildas tiotusentals nya synapser, varje sekund. Det skulle kunna vara både mycket och litet. Om man inte jämför med vuxnas hjärnor, vars synapsbildning är så ofantligt långsam att man fram till för bara något år sedan trodde att den inte fanns alls. Men under ett par månader framåt slutet av ditt första levnadsår exploderar det alltså i huvudet på dig. Bara sådär.

Forskare (inom neurologiområdet) menar att det här är en genetiskt styrd process som följs av en miljöstyrd motprocess. Alla de nya synpaser som inte används i modersmållet faller bort ganska snart igen. (Läkaren och forskaren Hugo Lagercrantz beskriver hjärnan som en djungel som ständigt gallras.)

Med andra ord var du, i dina ungdomsdagar, kapabel att lära dig precis vartenda språk som finns. Men du valde att fokusera på ett, som sedan blev ditt modersmål.

Mina enda reflektioner (hittills) är dessa:
Vad får det för konsekvenser för barns lärande?
Vad säger pedagogiken om tanken att människan för varje dag som går blir allt mer obildbar?
Är det ett argument för en väl utbyggd (och kanske rent av obligatorisk) förskola?

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter

Det är morgon och sommarfritids. I ett målarrum sitter två killar som annars aldrig ses varesig i ett målarrum eller i varandras sällskap. (Det är det som gör det så coolt att jobba på loven!)

Den ena har just lagt en sista hand vid vad som av samtalet verkar vara ett mästerverk.
Pojke #1 (exalterat): Det här är verkligen fantastiskt!
Pojke #2: Ja, jag är verkligen nöjd.
Pojke #1: Vi visar den för fröken!!
pojke #2: Ja, och sen lägger vi upp det på min blogg!

Min första reaktion: “Herregud, vad är grejen med alla dessa bloggar!?”
Min andra reaktion: “Ja, just det…”

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Det är slutet av vår bokstavs- och sifferfest och jag har i Pages knåpat ihop snoffsiga diplom som eleverna ska få samtidigt som de får tillbaka sina böcker. (Det kan verkar fjuttigt att få tillbaka sina läroböcker, men den som för ett ögonblick tror att den allra första matteboken inte är helig misstar sig å det grövsta.)

När så gott som alla diplom-och-läroboks-paket är utdelade har det blivit dags för en pojke som i vanliga fall inte tar särskilt stor plats i gruppen.

Han stegar allvarligt fram till mig och min kollega utan att för en sekund släppa sitt paket med ögonen. Han tar emot det, tar oss båda i hand och vänder sig om till sina klasskamrater.
Eleven (med ett förtjust skutt): Det här är mitt bästa liv någonsin!

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
 

Det är måndag och mina elever har tre dagar kvar i förskoleklassen. För att fira allt de har lärt sig har jag och min kollega i hemlighet arrangerat en bokstavs- och sifferfest. En uppskattat och minnesvärt lektionspass som bland annat innefattar tolv ungar som sitter med ett gäng bokstavskex som de försöker bilda ord av.

Jag (som redan ätit de flesta av mina kex): Jag har bara P, N och A kvar. Vad kan jag göra för ord?
Elev (pojke, sex år gammal): Jag vet!
Jag (blir lite orolig för att han ska göra bort sig och skämmas): Mhm…. men alltsÃ¥….
Eleven (pilimariskt): Du kan skriva Kenneth!

Ungarna runt omkring viker sig av skratt och jag blir, återigen, påmind om att ungar är både klokare och roligare än man kan tro.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

I höstas planterade barnen på Minutgatans Förskola i Kortedala (en stadsdel i nordöstra Göteborg) ett äppelträd på lekgården. Under året har man genom att studera trädet kunnat undervisa om allt från årstider till biologisk mångfald på ett sätt som blir både konkret och vardagsnära. Ett lysande exempel på förskollärarens pedagogik.

I förra veckan fick barnen på Minutgatan en hel del både oönskad och oväntad publicitet när äppelträdet stals. Förutom att det lär ha satt sina spår hos ungarna så blev det så klart förödande för förskolans verksamhet. Den storslagna gårdsfesten som var planerad till halvfem igår kändes med all säkerhet en aning blek.

Så vad hände? Jo, en fastighetsskötare med kontakter på en plantskola läst artikeln och bestämde sig för att ta saken i egna händer. Ett kort samtal till sina kontakter på plantskolan (som erbjöd sig att skänka ett nytt träd) och en offrad lunchrast senare stod ett nytt äppelträd på förskolegården. Ryktet säger att det blommar.

Förutom att det är en fin berättelse i bästa Disney-anda kan det också tjäna som påminnelse om hur lätt det oftast är att åstadkomma förändring.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter
Taggad med:
 

Det är morgon och klassens nya sexåringar är på sitt allra första besök. I en åldersblandad elevgrupp är det här en särskild högtid. I ett litet samhälle där alla känner alla blir det här återföreningen för många gamla förskolekompisar.

För oss lärare är det här fullkomligt kaos. 42 ungar och ett femtontal föräldrar.

Jag försöker mest gå runt och insupa stämningen. (Eftersom jag inte är kvar i klassen till hösten är jag formellt sett utan ansvar.) Plötsligt blir jag kapad av en flicka som inom ett par veckor lämnar klassen för att gå vidare till årskurs tre.

Snart-trean: Kom Killfröken! Jag ska visa dig. Hon tar tag i min hand och drar iväg mig till mysrummet. Där sitter ett mycket storögt fadderbarn som slappnar av när hennes fadder (Snart-trean) kommit tillbaka.
Jag (trevande trevligt): Hej Hej!
Snart-trean: Det här är Killfröken. Han är den snälla.

Först vet jag inte om det är bra eller dÃ¥ligt. Sen kommer jag ihÃ¥g vilken sorts lärare jag vill vara. DÃ¥ känns det lugnt att vara “den snälla”.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter

De senaste dagarna har jag utbytt kommentarer med en skolbloggare frÃ¥n Gotland (tror jag) som formligen skrämmer skiten ur mig. Ju mer jag läser desto läskigare blir det – hon är ju jag! (Fast i början av sin lärarutbildning och därmed ännu oförstörd.)

För den som tröttnat på mitt allt mer sporadiska bloggande och mitt allt mer indoktrinerade tänkande rekommenderar jag ett besök hos Lisa.

Digga!
Sprid via Facebook
Sprid via Delicious
Sprid via LinkedIn
Sprid via Technorati
Sprid via Twitter