Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Idag rusade jag från skolan lite tidigare än vanligt för att hinna till ett möte med goda lärarvänner. (Jag har bloggat om detta mötet på lararforbundet.se/ung.) Halvvägs till bussen kom jag på att det här är ett möte där det är smart att ha sin papperskopia av LGR 11 nära till hands, så det blev till att vända om och rycka med mig den Heliga Boken från mitt skrivbord. I borte ändan av skolgården hittade jag en av mina blivande elever, nioåriga Statstjänstemannen.
Statstjänstemannen: Hej Killfröken! Vad håller du i?
Jag: Det är läroplanen, alla lärares favoritbok. Den lär mig vad jag ska lära ut på lektionerna…
Statstjänstemannen (spelat upprört, med glimten i ögat): KAN DU INTE DET REDAN!?
Jag tänker mig att det finns en tjänst för henne på Skolverket, eller möjligtvis Skolinspektionen åt henne om sisådär 20 år. Och det ska vi vara väldigt glada för….
Så jag tänkte skriva ett inlägg om hur man md hjälp av IKT och ett bra skolbibliotek kan fånga vad som kommit att kallas The Big Five.
Det är ett uttryck som egentligen beskriver de fem stora målen för varje jägare på Afrikas savann (leopard, lejon, elefant, noshörning och afrikansk buffel) och som jagas under storviltsjakten. En betydligt mindre brutal version är de fem förmågor som lärarutbildaren Göran Svanelid har identifierat som genomgående i hela LGR-11. Dessa är tydliga i flera/alla läroplanens kursplaner och en mycket enkel beskrivning av vad grundskolan ska ge varje elev:
- Analysförmåga
- Kommunikativ förmåga
- Metakognitiv förmåga
- Förmåga att hantera information
- Begreppslig förmåga
Jag tänker att minst tre av dessa går att förverkliga i ett nära samarbete med sitt skolbibliotek (analysförmåga, förmåga att “hantera” information (vad det nu är) och även begreppslig förmåga). Det går säkert att få in de andra också, men detta är de som jag kan komma på på rak arm. Lätt som en plätt.
För dig som inte har läst Svanelids artikel i Pedagogiska Magasinet så finns den här.
Ni vet hur en del bloggare kör med grejer som Dagens Outfit?
Jag tänker att jag vill köra med Dagens Teknikutvecklingsarbete, i alla fall för en dag.
I LGR-11 kretsar kursplanen för teknik mycket kring att kunna förstå hur tekniska lösningar föds ur mänskliga behov och växer fram genom ett visst antal förutbestämda faser. För många skolor var teknik ämnet svårt att få med redan tidigare, och inte blev det lättare med LGR-11. Så brukade jag tänka, tills dess att jag fick upp ögonen för hur mina elever utvecklar tekniska lösningar mest hela tiden. Jag ska ge ett exempel:
Idag, när jag var på skolgården, upptäckte jag i ett buskage tre flickor i förskoleklassgruppen inom mitt spår. Eftersom jag vet att det om ett par år är tänkt att jag ska bli deras lärare vill jag börja reltaionsbyggandet, så därför gick jag fram till dem för att se vad de höll på med. Det visade sig att deras lek med en knallgul leksaksponny övergått till ett byggande av stall och hage. Just när jag kom in i bilden var målet ett regnskydd över hagen.
Jag: Tjena ungar! Vad gör ni?
Eleverna: Tjena Killfröken! Vi bygger ett tak för hagen så att Wilma (hästen) kan dlippa bli blöt om det regnar.
Jag: Jaha, och det är den där plastpåsen ni ska använda då eller?
Eleverna: Ja, vi tänkte sätta fast den mellan några grenar i busken så att den inte blåser bort.
Jag: Smart, det blir säkert en hållfast konstruktion. (Pedagogvarning på införandet av begrepp!)
Eleverna (uppenbart förundrade): !?
Jag förklarar. De nickar.
En elev: Jag har funderat på om vi ska riva isär påsen i sömnarna så att den blir större. Då blir ju taket bättre? (Ser på mig för bekräftelse.)
Övriga elever (innan jag hinner svara): JAAAAA!!!!
Egentligen är teknikutveckling, och särskilt den delen som bygger på att man bygger prototyper som man testar och vidarutvecklar, något i grunden otroligt barnsligt i den bemärkelsen att det är fullkomligt naturligt för barn…
Så här i tider av Askonsdagar och Långfredagar vill jag berätta om en egen högtif: Examinationsdagen.
Jag jobbar på en skola där både åldrar och ämnen är blandade på ett sätt som på ett naturligt sätt svetsar samman såväl lärare som lärararbete. Därför är det här med samrättning av nationella prov och liknande inget nytt (i alla fall så länge som man blundar för möjligheten att samarbeta med andra skolor i området). Trots det har vi helt klart områden där utrymmet för utveckling är stort. Därför känns det så kul att kunna berätta om min skärtorsdag:
Efter ett kroppen-tema (med koppling till främst svenskämnet och biologiämnet, men även samhällskunskap och till viss del idrott och hälsa) om fyra-fem veckor har vi närmat oss slutet och det har blivit dags att bedöma vad eleverna har hunnit lära sig. Sett ur elevernas ögon har temat kretsat kring att de fått egna expertområden att borra ner sig i för att sedan dela med klasskamraterna, och detta har vi så klart dokumenterat under hela processen. Sett ur våra pedagogögon har eleverna också fått sitta i tvärgrupper och muntligt resonera kring ett par olika cases där de, i egenskap av experter på kropp och hälsa har fått coacha personer/verksamheter i behov av stöd. Det kan vara allt från fiktiva kompisar som inte förstår varför man kan andas på natten, “när hjärnan sover” till kommuner som planerar nyttigare/godare skolmat utan att riktigt veta hur. Det har verkligen märkts hur många kreativa idéer som har kommit fram under dessa samtal. Mycket mycket mycket mer kreativitet än vad något ensamprov någonsin hade kunnat frambringa.
Allt detta har vi gjort i förväg, inför den stora Examinationsdagen. Då samlade jag och min NO-lärarkollega alla arbetslagets 85 elever i grupper om 3-5 för att ge dem ett muntligt fall att resonera kring i drygt 10-15 minuter per grupp. På något sätt föll det sig så att min kollega tog 15 elever och jag övriga 70. (Han är också idrottslärare.) Hur som helst har jag fått med mig så mycket inspiration från alla dessa bedömande samtal. Här är en sammanfattning:
- Det här med att kunna resonera är ett genomgående inslag i LGR 11 för många ämnen (i princip alla NO- och SO-ämnen) och det krävs redan på E-nivå vilket innebär att den som inte kan resonera får underkänt redan i år 6. På alla sätt och vis är det en förändring i skolans kunskapssyn som vi har att förhålla oss till.
- Det är tydligt för mig hur i alla fall mina elever är så otroligt mycket bättre på att resonera muntligt än individuellt. (De nationella proven i år 6 kommer mäta förmågan att föra skriftliga resonemang, även om värdeorden i läroplanen är sådana att de antyder att man behöver göra dem muntligt i grupp. (…”på ett sådant sätt att det för samtalet vidare”…))
- Jag blir alldeles lycklig av att se elever som annars är försiktiga och/eller inte tror att de kan prestera på vanliga skriftliga ensamprov blomma ut när jag testar muntliga gruppexaminationer. Jag tänker särskilt på en flicka i år tre som jag, trots att vi har känt varandra sedan hon gick i år 1, aldrig har sett riktigt ivrig. I torsdags hade jag svårt att få tyst på henne så att resten av gruppen skulle få en chans.
Jag vet inte hur jag ska beskriva det mer, så jag avslutar med att helt enkelt kunngöra för hela världen hur galet mycket jag tycker om formativ bedömning. Jag har aldrig förr känt mig som en lärare när det har kommit till bedömning. Då har jag bara känt mig som en administratör av kunskapsmätning. Nu vet jag att bedömning kan vara lärorikt. Och vet ni vad? Förutom att mina elever har lärt sig på den här bedömningen så har jag lärt mig så otroligt mycket mer om dem. Det hade jag inte gjort av ett vanligt gammalt hederligt prov.
Nu i eftermiddags var jag förbi den lokala mataffären och hittade ett anslag som jag ville dela med er. Den lokala låg- och mellanstadieskolan som ligger bara runt hörnet från där jag bor är inte särskilt superbra. Det visar både SALSA-index (jag är en statistiknörd, jag vet!) och prat med f.d. lärare/elever/föräldrar som jag känner. Därför blev jag så väldigt glad när jag såg den här lappen.
Tänk vad mycket lärande som gömmer sig bakom den här pappersbiten.
- Det är text som är formulerad och skriven med anpassning för målgruppen (“Ring oss och berätta allt..”) och till på köpet väldigt välformulerat.
- Det är ett uppvisande av förhållandevis svårstavad ord. Om man utgår från att det här kanske handlar om detektiver i dryga tioårsåldern (En gissning baserat på handstil, bl.a.) så är det imponerande att de kan stava till ord som dygnet, mystiskt och detektiv. Det kan nog inte alla vuxna. (Tyvärr!)
- Någonstans i varje lärarrum finns en lärare som ojjar sig över hur puckat det är att man fört in entreprenöriellt lärande eftersom “våra elever minsann är för unga för att starta företag”. Här är ett bevis på hur entreprenöriellt lärande egentligen ligger väldigt nära den fria leken. Och den är ju en bra drivkraft för lärande. Det vet varenda lärare i förskolan och fritidshemmet.
Jag tänker att det är imponerande hur mycket lärande som kan hända utanför skolans väggar. Det är något att vara ödmjuk över. Samtidigt kan jag verkligen känna hur nyfikenheten och pirret över att få hugga tag i ett olöst fall tränger igenom texten. Det är få författare som klarar av att leverera text med den inlevelsen.
‘På våran skola är läroplanen ett levande dokument’ sa en lärarvän till mig för ett tag sedan. Jag förstår vad hon menar, men kan samtidigt inte släppa faktumet att det inte är sant. I alla fall inte i bokstavlig bemärkelse. Det vore, kort sagt, skitläskigt!
Så vad menar vi när vi säger att läroplanen är ett levande dokument? Jag och min närmaste kollega (som jag delar klassrum med) har snott ett exemplar av läroplanen och placerat den på en hedersplats i klassrummet. Just nu bor den mellan våra två klassmaskotar (se separat inlägg).
Det är egentligen ett barnsligt skämt som ligger bakom beslutet att ha en kopia i klassrummet. Samtidigt har det också medfört att jag lättare kan plocka fram och prata om den. Det känns viktigt. För mig lever inte läroplanen förrän eleverna kan få för sig att fråga saker som ‘Men var står det i läroplanen’. Det börjar mina små vardagsänglar göra.
Jag kom att tänka på detta när jag för ett tag sedan gästade en skola och hittade denna bokhylla i en låst skrubb någonstans…
Idag har jag spenderat eftermiddagen på att inte vara på mitt jobb, utan istället pendla till och från min tillfälligt utflyttade tandläkare. Jag gillar min tandläkare, om inte annat för att hon lär mig om hur jag gör mitt jobb. På ett bra sätt. Även om mycket är olika så jobbar vi båda med offentlig verksamhet inom en ramen för en offentlig huvudman.
Så när det visar sig att jag antagligen behöver en rotfyllning för att laga en inte alls särskilt gammal lagning som gått sönder (på grund av dåligt hantverk?) blir jag sur på ett sätt som jag ibland ser i en del föräldrar. Offentlig verksamhet ska fungera för varje enskild person, oavsett vad som händer med andra patienter/elever och vad de har för behov.
Jag hade aldrig accepterat att min tandläkare skulle informera mig om att jag inte kommer får rotfyllningen jag behöver, för att det inte finns pengar. Samtidigt är liknande besked inget ovanligt i skolor i Sverige. Alldeles för ofta får elever utan åtgärdsprogram stå tillbaka för att skolans budget bara räcker till att stötta de som inte når målen. (Det här är ett stort politiskt problem!)
Jag vet att alla studier som görs på framgångsrika PISA-länder visar att det ur ett samhällsperspektiv är mest värt att satsa på de svagaste. Men ur ett individperspektiv faller den typen av argument så klart platt. Därför tillhör jag den (förvånansvärt lilla!) gruppen lärare som uppskattar när föräldrar, och allra helst elever, säger ifrån.
Förra veckan hade jag en elev som mejlade mig och KRÄVDE att få lära sig skriftliga metoder för att beräkna division. Idag har jag haft elever som med samma emfas hävdat sin rätt till personligt stöd i… något som jag inte minns vad…. Hur som helst känns det bra, det var allt jag hade att säga.
Det är måndag morgon och jag står inför den nätta skaran om tio elever som jag ska ha under den kommande veckan. Det är Elevens Val och jag har, i egenskap av skolans ända NO-lärare, fått äran att leda gruppen som önskat fysikaliska experiment. Jag går igenom veckans schema och vilka mål i läroplanen som vi ska jobba med. Efter ett tag blir jag avbruten av en tioårig pojke som jag vet är en av de ivrigaste i gruppen.
Ivriga Pojken: Kommer vi få lära oss något om fysik den här veckan!?
Jag (lite ställd): Ja, alltså det här är kursplanen i fysik och det finns som du ser många mål som passar oss…
Ivriga Pojken (avbryter): Ja, men alltså kvantfysik. Får vi lära oss något om kvantfysik!?
Jag (märker att övriga nio elever ser ut som fågelholkar på en nobelföreläsning): Ja du, för det första är jag inte säker på att alla här vet vad kvantfysik är. Kan inte du förklara det för dina klasskamrater?
Ivriga Pojken (vänder sig om): Jo, alltså det handlar om rymden. Jag är väldigt intresserad av rymden och sånt… Och tydligen kan man kröka tiden och rummet i rymden. Så att tiden går snett…
Klasskamrat: Jag fattar inte…
Ivriga Pojken: Inte jag heller! Det är därför jag vill att vi ska lära oss om det!
Klasskamrat (plötsligt lika ivrigt): JA!!!
Jag: Alltså….
Man kan säga att det var här som min arbetsvecka spårade ut. På ett bra sätt. Då var klockan 08.25 ungefär…
För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om hur staten (närmare bestämt regeringen) gick in och ändrade i det slutgiltiga förslaget till kursplanen för Geografi. Framförallt handlar det om att man slår fast att barn som är små (yngre än hgögstadiet) inte klarar av att lära sig saker som ligger fysiskt långt bort och att det därför är vettigt att barn först måste lära sig alla landskap och alla länder i Europa innan man kan gå vidare och lära sig annat. Det kan verka som att allt det här är självklarheter som inte går att ifrågasätta. Men då gör man det fatala misstaget att blanda ihop sin egen grundskola med den utbildning som dagens elever får.
En positiv konsekvens av globaliseringen och den tekniska utvecklingen som skett de senaste årtiondena är att det inte längre är sant att det som ligger geografiskt nära också är elevnära. För en elev i Helsingborg kan det vara betydligt lättare att förstå varför USA har 50 delstater än varför Medelpad och Hälsingland inte är ett och samma landskap.
Det är här min dröm om en revolution kommer in:
För lärare är, i egenskap av tjänstemän, skyldiga att följa de direktiv som ges. Men vad händer när det ges motstridiga direktiv? Vad händer när kursplanen i geografi strider mot kravet på elevnära undervisning som anges i läroplanen? Eftersom det är exakt samma regering som beställt/godkänt båda två är det svårt att veta vilka direktiv som gäller.
Är det då upp till varje lärare att själv tolka? (Antagligen är det INTE så.)
I så fall tycker jag att vi gör gemensam sak och väljer att tolka styrdokumenten på samma sätt:
Eftersom Kursplanen i geografi inte längre är förankrad i varesig aktuell forskning eller beprövad efarenhet måste vi blunda för de delar i samma kursplan som inte är förenliga med övriga läroplanen (både den nuvarande, Lpo 94 och den kommande, LGR 11).
I den Svenska skolan finns två sorters mål: uppnåendemål (tanken är att alla elever ska uppnå dessa, därav namnet) och strävansmål (mer långsiktiga mål. Nationellt Centrum för Matematikutbildning (NCM) kallar dem Strävor, men det är en annan historia). Problemet är bara att de inte tillämpas så.
I realiteten har de flesta skolorna prioriterat uppnåendemålen och valt att betrakta strävansmål som extramaterial för de som redan kan. Konsekvensen blir att en stor del barn aldrig får utvecklas mot de kanske intressantaste målen.
Därför har Riksdagen, i samband med totalreformen av alla styrdokument, även avskaffat den nuvarande strukturen för mål. Istället ska det bara finnas uppnåendemål. Det är nog en bra sak att ta bort det som inte funkar.
Men hur blir det för alla skolor som faktiskt förstod meningen med strävansmål? Hur blir det för elever som redan når målen?
Att inte längre kräva mer än minimum är ett svek. Utan strävans mål (eller motsvarande) försvinner lärarkårens möjlighet att kräva särskilt stöd för elever som redan når målen. Det är ett sätt för Sverige att svika en hel generation.
