Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
“Killfröken! Får jag ta min mattebok?” Inte en ovanlig fråga en vanlig lektion. Men fredag eftermiddag, när skoldagen är slut!? Två av mina nioåringar har, än en gång, fått mig att häpna. Jag ser det som ett tillfälle att träna min princip att säga ja till elevernas egna projekt.
Vi kommer överens om lämpliga övningar och uppgifter som är lagom svåra och lagom lätta. Vi enas om att böckerna behöver vara i skolan på måndag. Det är allt.
På vägen ut hör jag hur de gör planer på att ha en matteövernattning till helgen. Vad föräldrarna säger om det lägger jag mig inte i. Däremot kan jag inte låta bli att mysa över att det här är deras syn på matematik.
Kloka Öpedagogen skrev ett inlägg om hur barn som växer upp i en digitaliserad värld fortfarande uppskattar analoga företeelser. Hon skrev om pappersbrev på posten. Jag vill lägga till matteboken till den listan.
Tisdag eftermiddag och jag har praktisk matematik med mina tio fyror. En av veckans många schematekniska guldkorn.
Jag har utmanat mina elever att beräkna arean och omkretsen på åtta ytor/föremål runt omkring på skolgården. För att göra det mer intressant har jag lovat att de ska få gå hem när uppgiften är avklarad. (Sista lektionen på eftermiddagen när den knappt mättande lunchen sedan länge slutat verka så är detta ett lockande pris, alldeles oavsett hur man ser på skola och skoltid.)
Deras spontana reaktioner låter inte vänta på sig; “Meh! Tänk om vi är här till klockan fem då!”, “Jag kommer att missa min träning” och “Om min mamma blir sur så är det ditt fel”. Allt i vänskaplig ton. Jag försäkrar dem om att den officiella sluttiden gäller, alldeles oavsett hur långt de kommit. Sedan visar det sig att mina elever kollektivt underskattat antingen sin egna matematiska förmåga eller sin samarbetsförmåga för till slut visar det sig att de är klara en kvart före utsatt tid. Perfekt läge att avrunda med ett kort brandtal om hur viktigt det är att se sina egna styrkor och hur mycket man kan åstadkomma tillsammans. Sådana lärdomar är större än läroplanens kursplaner, och definitivt större än mitt tänkta mål med lektionen: Kolla av om de fattar area och omkrets.
Men det mest imponerande av allt, och anledningen till att jag skriver det här blogginlägget, är den korta lilla kommentaren som en elev ger en kompis strax efter att de bestämt sig för att beräkna arean (och sedan även volymen) i vårt superstora 1800-talsklassrum. Det är klassens oemotsagda mattesnille som drar med sig närmaste vän i projektet. Den här eleven ser den drygt fyra meter långa träpinnen som står i ett hörn och föreslår att använda den som mätredskap. Mattesnillet utbrister genuint: “Åh, vad smart du är!” och jag ser hur kompisen växer. Det är är något stort. Det är samlärande i sin renaste form.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Häromdagen hamnde jag i ett samtal på twitter med bland annat Mats Olsson. Det var ett bra samtal utan svart och vitt, rätt och fel. Ett gemensamt utforskande tror jag. Det började med att någon beklagade sig över hur mycket av den lilla tid som återstår på terminen som går åt till “struntsaker”, som att spela brännboll. Därifrån hamnade vi i väldigt bra samtal om lärande som går att följa i våra gemensamma flöden.
Nu ska det sägas att jag arbetar på en skola som är helt befriad från traditioner om bränboll. Trots det förstår jag grejen. Det brukar bli en högre andel lektioner som används åt annat än undervisning i klassrummet. Men för mig gör det inte särskilt mycket. Visst ska kunskapskrav nås och centralt innehåll betas av, men det går lika bra att göra på en gräsplätt menar jag.
På begäran listade jag exempel på lärande som kan hända i samband med brännboll. Som den mattenörd jag är utgick jag ifrån just matematik:
- Poängräkning – Ett tillfälle att träna på att välja och använda fungerande metoder för beräkning med de fyra räknesätten. Dessutom blir det, om man är smart och med jämna mellanrum ber eleven att summera den aktuella ställningen, ett sätt att kombinera huvudräkning med skriftliga räknemetoder.
- Chansningarna – Genom att chansa på att hinna får man ett superbra tillfälle att träna på att mäta och uppskatta bland annat tid och avstånd.
- Lyrorona – När du står i utelaget och försöker fånga bollen i en lyra har du en chans att visa hur grymt bra du är på att uppskattar föremåls banor. Även om det inte innefattar formella beräkningar så ger det en nog så viktig känsla för matematik.
- Avläsningen – Både den som slår och de som försöker fånga gör inför varje slag en uppskattning av å ena sidan vart det är bäst att sikta och å andra sidan vart bollen lär landa. Båda fallen bygger på en underliggande sannolikhetsbedömning. Lägg till resonemanget “Vilket racket ska jag välja?” vilket är ett möte mellan självkänsla och just sannolikhet.
Jag vet egentligen inte riktigt varför, men mitt och Mats twitter-samtal har jag burit med mig det senaste dygnet. Kanske för att vi på jobbet numera tvingas lämna in formella riskbedömningar inför varje moment som innebär att vi lämnar skolans område. Annars kan vi som enskilda lärare åka dit. Egentligen hade det varit bättre om vi inför varje aktivitet utanför skolan gjorde en pedagogisk analys av den här typen istället….
Då och då har jag elever som reser bort mitt under terminen. Så är det nog på de flesta skolor. När andra rektorer (under tvång?) går åt fler förbud och en striktare syn på beviljande av ledighet så har min rektor valt att ta inställningen att semesteröesighet är en form av härarbete (se tidigare inlägg).
Grunden är att ledighet går bra, men då vill vi att eleverna håller en presentation av något slag för att sprida nya lärdomar/insikter. En klockren grej som funkar bra, det har jag sett många gånger. Men efter den fjärde skidresan tröttnar man lite på det spåret. Så jag fick en snilleblixt.
Vattenfall har släppt en skidåkningsapp som ger en mängd data om dagens åk. En kanske lite svårarbetad uppgift för en del elever, men inte för Teknikpojken (nio år). Han gör hemsidor och producerar podcasts på sin fritid.
Så jag gav honom en länk till Google Play och förklarade grunderna bakom ett stapeldiagram. Idag var han tillbaka i skolan och höll både resepresentation och en genomgång på temat “på min resa har jag fallit 2,2 kilometer, på en enda dag.” Jag ska nog följa upp med ett prat om fallhöjd, men i övrigt är jag stolt.
Häromdagen fick jag, mycket på grund av kombinationen oförutsedda händelser och kreativa kollegor, ett infall: Kan man koppla upp sig mot en doktor i matematik (som pluggat matte i 18 år!) och låta mina elvaåriga elever utmana honom på huvudräkning? Sagt och gjort. Ett enkelt mejl till en barndomsvän så var det fixat.
Efter ett ett tags laserfokus på automatisering av grundläggande multiplikation (att man kan se vad svaret blir utan att egentligen behöva tänka efter) så har jag känt att framförallt mina elvaåringar (mina äldsta elever) har börjat att tröttna. Men det är ändå bra träning. Så, för att landa i kanske det vanligaste dilemmat man möter som lärare:
Hur motiverar man elever att träna på något som är bra men inte längre superkul?
Man sätter det i ett sammanhang så klart! Och då behöver det inte, vilket många tycks tro, nödvändigtvis vara precis det sammanhanget som kommer vara vanligast när de växer upp och ska räkna vuxenmatte. Tvärtom. Det går lika bra att dra till med något extremt och presentera en tysk mattedoktor och uppgiften att slå honom i en multiplikationsutmaning där jag drar två spelkort och uppgiften är att först multiplicera de båda korten/faktorerna och ropa svaret. (Klädda kort är 10, och ess 1 eller 11 beroende på vilken svårighetsgrad man vill ha. Först till 5 rätt vinner.)
Mina elever är vana vid undervisning som bygger på att de mitt i föreläsningar/genomgångar får bryta in och komma fram för att visa/testa saker när helst de vill. Så det är inget konstigt. Däremot var det här första gången som någon av dem var så ivrig att han faktiskt halkade på vägen fram till WhiteBoarden/projektorduken.
Därför tänker jag att det här är något jag vill återkomma till, kanske i olika former. Här är ett par idéer:
- Kan man utmana andra, jämnåriga elever, i andra skolor? Kanske i andra länder?
- Kan man via Skype bjuda in professorer i matematik som pratar om hur de ser på matte eller andra mer “mjuka” saker? Kanske hur de själva klarade/upplevde skolmatten?
- Kan man utmana före detta klasskamrater (eftersom mina elever går i en åldersblandad 3-4-5:a så har de ju kompisar på högstadieskolan i grannbyn)?
- Skulle man kunna fixa så att de fick utmana Skolministern Jan Björklund?
- Kan man hitta en grupp lärarstudenter som via Skype håller individuella genomgångar med eleverna, så att de får höra en variation av förklaringar? Det skulle man kunna efterarbeta genom att låta eleverna återberätta de olika förklaringarna de fått höra och sedan jämföra dem.
Det här är bara början på vad jag hoppas ska bli ett lyft i hur vi breddar undervisningen i matematik.
En kollega introducerade mig idag för Skolverkets nationella uppföljning av de nationella proven. Statistiken för våren 2011 blev nyligen offentliga. Bland det mest oroväckande är att nästan var femte elev i årskurs nio inte når godkäntgränsen på de nationella proven i matematik. Det känns lite sådär.
Tydligen är det inte ett trendbrott. Så har det varit rätt länge.
Då tänker jag att något är fel. “Alla barn är födda konstnärer, problemet är att fortsätta vara konstnärer när vi växer upp”. Så lär Pablo Picasso ha sagt. Jag tänker att det är lite likadant med skolans matematikundervisning. Jag vill tro att min främsta uppgift som mattelärare är att bevara mina elevers nyfikenhet inför matematiken. Den kan ta dem längre än vad jag kan på mina fem-sex år.
Det är tisdag och temalektion om hållfasthet med våra nio-, tio- och elvaåringar. Jag pekar på den antika pelaren i klassen och låter eleverna spekulera i vad som skulle kunna hända om vi tog bort den. Sen ber jag dem komma på ett sätt att ta sig över den lokala ån om vi inte hade en hållbar bro där. Sen plockar jag fram ett vitt A4-papper och drar isär två bänkar. Med exakt 15 centimeters avstånd konstaterar vi att pappret formar en “bro” kan bära 15 små okokta bönor utan att ge vika.
Medans min kollega bildar arbetsgrupper förklarar jag att de ska få bygga starka broar, endast genom att manipulera ett vanligt papper. Jag låter ett par elever ställa hypoteser om hur många bönor den starkaste bron kan komma att bära. Det landar på 35-40 bönor. Någon modig själ drar till med hypotesen 53, antagligen bara för att visa sig modig.
När jag samlat eleverna för att gå igenom nästa deluppgift märker jag att de som konstruerat den starkaste bron är upptagna av något helt annat än min genomgång. I ett försök att kväva min lust att beordra dem att sluta pilla och börja lyssna frågar jag vad de pysslar med.. Istället valde trion konstruktörer att lägga bönorna i en “platt” rektangel och räkna ut antalet bönor på en kvadratdecimeter och sedan, med hjälp av en linjal och en miniräknare, bilda sig en kvalificerad gissning: 828 bönor, antagligen.
Igår eftermiddag fick jag ett mejl från en av mina elever. Eftersom jag, trots viss tidigare tvekan, har kopplat min jobbmejl till min telefon så fick jag det direkt. Eftersom jag satt på bussen hem från jobbet kändes det lika bra att öppna och läsa, fast att det är efter betald arbetstid. Det beslutet har det senaste dygnet kommit att ändra vår professionella relation.
“Hjälp. Hur mycket skulle man göra på matteläxan! Jag har bara kommit på två frågor! Och klockan är redan 17.40!”
Det visade sig att hon kört fast på matteläxan (att skriva en matteberättelse med sex frågor och förberedda rätta svar) med deadline nästa dag. Jag kan tänka mig att det här är ett problem som elever upplevt i alla tider. Allt sedan folkskolan infördes för snart 170 år sedan. Skillnaden är väl att man med hjälp av enkla tekniska verktyg som mejl och Google Dokument kan handleda på ett annat sätt.
Den här historien fortsatte med att jag bad min elev dela sin läxa med mig. På fem minuter kunde jag via Google Docs i mobilen utmana hennes tankar tillräckligt för att lösa resten av uppgiften. När jag fick kommentaren “Ja! Jag har kommit på det! Vi ses imorgon. Hejdå!” så satt jag fortfarande på bussen. Och det är ett inte helt oviktigt inslag i min poäng:
Genom att inte offra mer än min annars meningslösa pendlingstid kan jag stötta mina elever i deras läxläsning på ett sätt som faktiskt är helt ovärderligt, både för min elev (som får en hel del tid över till annat) och för mig (som vid upprepade tillfällen idag känt av vår stärkta relation). Och det är något viktigt. Det handlar inte om att vara omtyckt bland sina elever (även om det i sig är viktigt!). Det handlar om att varje gång man tar sig tid att göra något utöver det vanliga för sina elever så gör man dem i sin tur mer motiverade att göra något utöver det vanliga tillbaka. Och då handlar det plötsligt om större ansträngningar i det egna lärandet.
Kort och gott. Tack vare att jag har kopplat såväl jobbmejl som Google Dokument till mobilen kan jag göra ett bättre jobb, vara mer tillgänglig för eleverna (utan att det blir slavliknande arbetsvillkor á la Kunskapsskolan över det!) och samtidigt etablera starkare professionella elevrelationer. Då känns det konstigt att tänka på att det fortfarande finns lärare som tänker att det här med ny teknik är något man kan välja bort…
Då och då hör jag personer som pratar om att de är så fruktansvärt dåliga på matematik. En del använder det som någon sorts mantra. Det förvånar mig att det är en sak som är okej att säga, på det sättet att folk liksom tenderar att nicka instämmande snarare än att fråga sig ‘herregud, hur klarar sig den här personen i en allt mer komplex vardag!?’
Hade samma människor sagt samma sak om läsning eller skrivning (‘Jag är så dålig på att läsa, det är inte klokt!’) så hade man helt klart fått en annan bild av dessa personer, inte sant?
Vad säger det oss? Att läsning och skrivning är förmågor som är viktigare än matematik? Att matematiken har utvecklat en elitkutur som blivit så pass stark att man får skylla sig själv om matematiken inte längre är en kärna i modern allmänbildning? Om det är på det viset känns det som att Sverige ligger lite brunt till inför framtida utmaningar. Det är min två-minuters-analys av samhällets utveckling. Bara sådär.
Min ena kollega introducerade mig för den fullkomligt fenomenala webbtjänsten Socratives. Vi har börjat använda en för att ta sk exit tickets under våra gemensamma lektioner (totalt sex halvklasser per vecka). Det är fenomenalt roligt, och det gör det lättare att jobba formativt.
Mycket enkelt förklarat fungerar det så att jag loggar in på min lärarsida och blir tilldelad ett rumsnummer. Eleverna går till elevsidan och loggar in med mitt rumsnummer. Då får de en grå bild med texten “väntar på övning” och inget mer. När jag väljer att starta övningen skickas frågorna i tur och ordning till eleverna. En i taget efter ett av mig valt schema. När de har fyllt i alla frågor får jag en smidig sammanfattning på min mejl.
Här är en noggrannare förklaring:
Visst kan man tycka att det finns slående få egenskaper som inte går att få med Google Spreadsheet. Jag kan hålla med. Men här är en kort lista på fördelar med Socrative som jag har hittat hittills
- Det finns en poäng med att använda en tjänst där frågor dyker upp en efter en, och där eleverna får en tom (och därmed inte distraherande) skärm innan jag startar övningen.
- Det finns ett pedagogiskt värde i att använda en tjänst till bara en sak. I vår lärandegemenskap kan jag lära dem att Socrative är det där verktyget vi har till utvärdering. Vilket förhoppningsvis kan hjälpa mig att förtydliga när och hur vi jobbar med strukturerad meta-reflektion. (Det skrämmer mig lite hur ofta vi kan ha djupa samtal i klassrummet utan att någon verkar märka det.)
- Det är coolt att det också funkar till smartphones!
