Matteglöden – Del II

Idag hade jag första de matematiklektionerna med mina 35 nya treor. De är så pass många att jag har förmånen att möta dem två gånger i veckan fördelat på två halvgrupper. Den här första gången, deras första matematiklektion efter ett klassbyte är en stor sak. I flera år har de gått och sett på ”de stora barnen” och nu är de en del av den storheten. Så klart är det något alla lärare som möter de här eleverna tänker på. Men kanske är det extra viktigt när man undervisar i matematik? Jag tänker att det knappast finns något annat ämne som är omhuldat av samma mystiska bild av att vara svårt och ointagligt. (Faktum är att jag flera gånger idag har fått förklara varför mina nya elever inte får gå om år 2.)

Så då går jag in med en noggrant genomtänkt plan över var jag börjar min undervisning. Första mötet med den nya, ”svåra” matematiken ska vara elevnära och fokusera på positiva förväntningar från deras sida. Så jag gjorde självvärderingen som brukar komma med de nationella proven och packade in det som ett sätt för mig och de andra matematiklärarna att förstå hur vi bäst kan organisera undervisningen. Istället för att jag blir förmedlaren av kunskap får de ett tillfälle att med varandra diskutera och jämför sin egen kunskap. Därefter dagens höjdpunkt: Att få en ny matematikbok.

För mig är det strunt samma. Men jag vet att det, jämte att få en egen bänk och att inte längre bli tvingad att bära överdrag fast att det inte regnar längre, är en stor sak för dem. Så vi gör hela proceduren. Klappar snällt på våra nya böcker. Borrar ner näsan i ett på måfå framtaget uppslag för att känna doften av ny matematikbok (i det här fallet påfallande likt doften av spya tydligen). Allt detta är saker som eleverna förväntar sig och hade kunnat tänka ut själva. Så vad har de mig till? Jo! I källaren där vi förvarar allt förbrukningsmaterial vet jag att vi har en ansenlig mängd guldstjärnor kvar från den tiden då det var smart att ge elever guldstjärnor. Dessa har jag borrat fram för att ge till eleverna. Men inte som man är van att ge guldstjärnor. Istället får de varsin remsa med klistermärken och uppmaningen att bläddra igenom sin nya bok noggrant för att hitta sidor, uppgifter, kapitel, bilder, m.m som verkar spännande och intressanta. Vid dessa ska de sätta en stjärna så att de, när vi om ett par veckor eller månader, kommer hit ska bli påminda om att detta är något de i början av september identifierade som spännande.

I mitt perspektiv är det ett sätt att förlänga spänningen av att ha en ny bok och samtidigt introducera dem till någon form av metakognition. Ur deras perspektiv blir det ett sätt att upptäcka hur asgrym den nya matteboken är. De missar helt att det ibland kan gå fem-tio sidor utan att något faller dem i smaken. Istället minns de att de gör av med 15-30 guldstjärnor. ”Såååå mycket spänning!? I en mattebok!? Det trodde jag aaaaaaldrig!”