”Killfröken! Får jag ta min mattebok?” Inte en ovanlig fråga en vanlig lektion. Men fredag eftermiddag, när skoldagen är slut!? Två av mina nioåringar har, än en gång, fått mig att häpna. Jag ser det som ett tillfälle att träna min princip att säga ja till elevernas egna projekt.
Vi kommer överens om lämpliga övningar och uppgifter som är lagom svåra och lagom lätta. Vi enas om att böckerna behöver vara i skolan på måndag. Det är allt.
På vägen ut hör jag hur de gör planer på att ha en matteövernattning till helgen. Vad föräldrarna säger om det lägger jag mig inte i. Däremot kan jag inte låta bli att mysa över att det här är deras syn på matematik.
Kloka Öpedagogen skrev ett inlägg om hur barn som växer upp i en digitaliserad värld fortfarande uppskattar analoga företeelser. Hon skrev om pappersbrev på posten. Jag vill lägga till matteboken till den listan.
