Jag passerar genom matsalen och överhör ett par barn i nio-, tio- och elvaårsåldern prata om kärlek. Eller snarare utmanar de varandra att högt och tydligt berätta för alla runt omkring vem de är kära i. När jag går förbi utbrister en flicka (nio år gammal) som jag aldrig riktigt pratat med förut: Jag är kär i en ko!
Jag (skrattar för mig själv)
Koflickan: Vadå!? Den är jättesöt!
Jag (lite skuldmedveten): Hur har du träffat den här kon då?
Koflickan (stolt): Jag har känt de hela dens liv. Jag var där när den föddes.
Ungefär här satte jag mig vid hennes bord för att kunna fortsätta samtalet.
Det blev början till en lång och djupgående diskussion kring djur, deras roll i samhället och framförallt bakgrunden till att någon döper sin kossa till Silver. (Ett annat inlägg för en annan dag.)
Det är vid sådana tillfällen som jag funderar över skolor där man bygger personalmatsalar. Visst finns det en facklig argument som inte går att förneka. Men någonstans mister man en professionell möjlighet när man aktivt väljer bort elevsamtal som dessa. För det är ändå i samtalet som vi bygger våra elevrelationer.
Kommentera