Sidor
Credo
"What you share with the world is what it keeps of you."
Det är tisdag och temalektion om hållfasthet med våra nio-, tio- och elvaåringar. Jag pekar på den antika pelaren i klassen och låter eleverna spekulera i vad som skulle kunna hända om vi tog bort den. Sen ber jag dem komma på ett sätt att ta sig över den lokala ån om vi inte hade en hållbar bro där. Sen plockar jag fram ett vitt A4-papper och drar isär två bänkar. Med exakt 15 centimeters avstånd konstaterar vi att pappret formar en “bro” kan bära 15 små okokta bönor utan att ge vika.
Medans min kollega bildar arbetsgrupper förklarar jag att de ska få bygga starka broar, endast genom att manipulera ett vanligt papper. Jag låter ett par elever ställa hypoteser om hur många bönor den starkaste bron kan komma att bära. Det landar på 35-40 bönor. Någon modig själ drar till med hypotesen 53, antagligen bara för att visa sig modig.
När jag samlat eleverna för att gå igenom nästa deluppgift märker jag att de som konstruerat den starkaste bron är upptagna av något helt annat än min genomgång. I ett försök att kväva min lust att beordra dem att sluta pilla och börja lyssna frågar jag vad de pysslar med.. Istället valde trion konstruktörer att lägga bönorna i en “platt” rektangel och räkna ut antalet bönor på en kvadratdecimeter och sedan, med hjälp av en linjal och en miniräknare, bilda sig en kvalificerad gissning: 828 bönor, antagligen.
Det är onsdag morgon och jag leder mina elever i forumspel (en metod som jag inte riktigt känner att jag förstår och därför fruktar en smula). Det blir mycket bättre än väntat, tack vare mina fantastiska elevers oändliga förmåga att peppa varandra.
När de sex grupperna har fått fem minuters förberedelsetid är det dags att börja spela upp. En nioårig pojke som egentligen inte varken skriver eller läser rotar fram sin ritbok och skriver ihop HÄJA! med stolta bokstäver.
För det första tror jag absolut att skrivande blir relevant i situationen. Då kan alla skriva.
För det andra tror jag inte att barn egentligen är blyga när det kommer till att redovisa. Att spela upp och bjuda på sig själv är ett naturligt tillstånd i en frisk miljö. (Däremot växer scenskräck i klassrum där någonting inte stämmer.)
Så tänker jag just idag, när samylig elever för tillfället befinner sig i sin proximala peppningszon.
Mitt i det stimmiga kaos av deadline-tokiga barn som uppstår framåt slutet av alla våra teman finns en lite gosse (drygt tio år gammal, så han är väl inte så liten längre…) som inte fått mycket gjort på sista tiden. Varje gång jag lagt märke till honom har han mest suttit och drömt. Så jag skulle just till att fråga honom hur det går, när han kommer fram.
Elev: Du Killfröken, kan man redovisa sin bokrecension i Minecraft?
Jag (en smula förvånad): euhm….
Eleven: För jag har funderat lite och jag tror jag vet ett sätt som kan få det att funka… Plus att det blir ett stort berg av TNT som exploderar på slutet. Eleven ler förnöjt och jag hinner tänka att sånt här inte hände innan vi fick en dator per elev.
Det är dags för tekniklektion (kopplat till det nuvarande temat: energikällor) och eleverna har blivit lovade att få göra experiment. Och så ska det bli.
För mig och mina kollegor ligger lektionens fokus istället på hypotesbildning och etablerandet av ett naturvetenskapligt förhållningssätt. (Men det behöver man ju inte nämna högt.) Så när vi tvingar eleverna att BÅDE rita en arbetsgång och ställa en hypotes går en våg av suckar genom klassen.
En ivrig elev (tioårig flicka): Meh! Vi har ju redan gjort den där hypnosen en gång!
Jag har de senaste månaderna haft hand om arbetslagets alla läxor, utom engelskläxorna (fyra konsonanter i rad, uj!) som görs av respektive lärare. Detta har möjliggjort att jag kan lägga allt mer tid på att noggrannt välja ut och formulera de uppgifter som skickas hem. Det känns ändå lite viktigt med tanke på att elever har så olika förutsättningar att jobba med skolarbete på hemmaplan. (Föräldrar som hatade skolmatten får svårare att hjälpa till med matteläxan, såvida de inte får stöd från skolan.)
Sen händer det så klart att man fukkar upp ändå. Som med den här veckans temaläxa (en läxa kopplad till temaområdet: energiformer). Jag råkade kopiera upp ett tidigare utkast vilket gjorde att den kloka förenklingen föll bort. Hur som helst var det en sådan där liten sak som bara jag lade märke till. Och nu visade det sig att det hade blivit fel i vilket fall som helst. Det har en tendens att bli så i skolans värld.
Jag (läser högt ur uppgiften): …”Och då ska ni alltså gå runt därhemma och räkna alla glödlampor i huset”….
Elev (oroligt): Euhm, Killfröken! Jag har ett problem som jag inte kan lösa.
Jag (avbryter mig själv): Jaha, vadå?
Eleven: Min storasyster förbjuder mig att gå in på hennes rum. Alltså totalförbud! Kan jag göra en uppskattning av hur många lampor hon har? Jag kan ju räkna mina två gånger eller nåt…
Jag skulle tvätta och hittade en liten anteckning i min ena byxficka. En anteckning om ett blogginlägg som aldrig blev skrivet.
Det är eftermiddag och jag gästspelar i grannklassen (med nio-, tio- och elvaåringar). Den ena läraren är hemma med sjuk dotter och den andra är upptagen i ett möte. jag hoppar in och tar en lektion med fokus på förberedelser inför morgondagens partiledardebatt. (Det här var under slutet av valtemat.) En grupp har lite problem med argumenten.
Jag (trevande): Men försök att komma på någon som kan bevisa att ni har rätt.
Eleverna: Som vadå?
Jag (som inser att jag inte är tydlig nog): Men som en forskningsrapport eller så…
Jag berättar om hur man kan säga att en ny forskningsrapport håller med den egna ståndpunkten och att det kan vara svårt för motståndare att ifrågasätta eftersom de ofta är oförberedda på den nya siffran. (Inte helt PK, men kul.) Eleverna hakar på och jag lämnar dem åt sig själva. En stund senare kommer en av dem fram:
Elev (nioårig flicka, med fusklapp i högsta hugg): Du Killfröken. Har jag förstått det här med forskningsapporten rätt?
Jag har funderat en del på vad ett främlingsfientligt parti i riksdagen innebär för skolans samhällskunskapsundervisning. (För de som undervisar äldre elever har det säkert varit ett faktum en längre stund, men för mig som undervisar yngre elever har jag inte behövt ta i dem med tång förrän nu.) Som jag ser det uppstår ett yrkesetiskt dilemma som lärarkåren kollektivt borde lyfta:
Å ena sidan är vi tjänstemän som inte kan ta ställning varesig för eller emot något enskilt parti utan att ge upp vår professionella roll. Å andra sidan är vi som lärare också utrustade med ett fostransuppdrag som präglas av en mycket tydlig värdegrund. Vi har som lärare ingen rätt att avvika från den värdegrunden och den är inte förenlig med de åsikter som främlingsfientliga grupper har.
Alltså blir frågan: Hur kan vi, som har en skyldighet att fostra eleverna efter ”den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism” (vad är österländsk humanism!?) och med allas lika värde som ledstjärna, förhålla oss professionellt opartiska till Sverigedemokraterna?
- Är det okej för en lärare att markera när elever skämtar om att de stödjer SD? Är det tjänstefel att inte säga ifrån?
- Hur ska lärare bemöta skolval där 17% av eleverna röstar på SD? Hur är man en bra lärare även för de eleverna?
- Vilken hänsyn ska lärare ta till faktumet att elever med familjemedlemmar som röstar på SD (i snitt 1-2 per klass) riskerar att komma i kläm när samtalet kommer upp både på lektioner och på raster?
Jag har bara börjat fundera på dessa frågor och behöver verkligen hjälp med att hitta någon slags rätsida här. Vad tycker du?
Det är måndag och början på så mycket mer än bara vecka 39. Efter ett långt och utförligt valtema är det mycket som behöver diskuteras. Trots den relativt unga åldern på mina elever (nio, tio och elva år gamla) så har vi ett 45 minuter långt samtal om allt från skillnaden mellan minoritetsregeringar och majoritetsregeringar till vad det innebär att stå upp för alla människors lika värde.
En elev (tioårig pojke) berättar att han sett att internationell media rapporterar om rasisternas intåg i riksdagen. Det går ett sus av förvåning genom klassrummet. En annan elev (elvaårig flicka) sammanfattar allt som jag känt men inte kunnat uttrycka det senaste dygnet:
“Det är nästan så att man skäms för att bo i Sverige. Dom ger ju alla oss andra dåligt rykte!”
Jag nickar instämmande och bockar, med obeskrivlig stolthet, av ett antal mål i läroplanen.
Det är tisdag eftermiddag och så här andra dagen på terminen har vi temastart med de äldre eleverna (nio-, tio- och elvaåringar). Det är Valet 2010 som står på tapeten och därför har vi, efter sedvanligt teaterapande från oss lärare, ett samtal om det demokratiska systemet i Sverige. En elev (Stortänkareleven, tio år gammal) har snöat in på det här med lobbygrupper.
Stortänkareleven (stolt): Man skulle ju kunna prata med både Sahlin och Reinfeldt och ställa sina krav. Sen kan man ju hålla på med riktigt skön utpressning!
Någonting säger mig att faktakunskaper inte är det som kommer högst upp på “vad-ska-vi-lära-oss-idag-listan” för just den här eleven…
