Lite för länge har vi pratat om läsning som något hotat av modern teknik och andra livsvanor. Det här är en historia om hur Fantasybarnet (10 år gammal) fick en bättre läsupplevelse tack vare min mobil och ett antal ovärderliga twittervänner.
Det är onsdag eftermiddag och en tuff lektion är snart över. Jag och kollegan skickade eleverna till biblioteket och tänkte komma efter ett par minuter. Det var tillräckligt för att kaos skulle bryta ut.
Ett par minuter av uppstyrande lärare är lugnet återetablerat och en efter en droppar elever ut med varsin bok. Kvar finns Fantasybarnet som letar efter en viss bok som hen inte riktigt kan förklara. En spontan tanke senare lägger vi ut en gemensam förfrågan i mitt twitterflöde.
Innan vi hinner lämna biblioteket börjar retweets, gissningar och glada hejarop trilla in. Jag visar förslagen för Fantasybarnet som förundras över vilka det är som hjälper till samtidigt som hen börjar bli frustrerad över att inte hitta rätt bok.
45 minuter senare är dagens sista lektion slut. Jag kollar flödet och upptäcker att fler twittervänner har identifierat boken baserat på Fantasybarnets beskrivning.
Jubel utbröt.
Läsjubel.
För det är jag er djupt tacksam.
Det visar sig att boken redan är utlånad, men ett besök på biblioteket senare ligger två extra exemplar på mitt hallgolv. Imorgon är de i händerna på någon som slukar varenda fantasybok vi har på skolan…
Underbart att läsa om kreativa efterlysningar, hjälpsamhet och samarbete. Dessutom en läsglad elev, lovely!
Drar på något vis parallell med filmen Craigslist Joe.