Så lär någon lärarperson (eller möjligtvis skolledaren själv) på Nossebroskolan ha sagt i någon intervju, när han/hon fick frågan varför de lyckas så bra med sin undervisning.
Själv får jag nästan dagligen mejl från elever som undrar över hur de ska göra sin läxa eller om de får ta med sig ditten eller datten till skolan eftersom det har en koppling till det temat vi för stunden håller på med. (En gång fick jag ett mejl klockan halvåtta en fredagskväll med innebörden: ”Kom precis på att jag och min storasyster var i Indonesien och såg ett sånt där buddha-tempel som du berättade om i skolan. Får vi göra ett bildspel och typ visa upp det på måndag?”).
Då har jag svårt att se mig själv som någon auktoritet som tar folk på bar gärning. Varför ska jag nöja mig med att vara en (om än utomordentligt god) observatör? Ligger inte en del av min professionalitet i att jag faktiskt kan gå in som medskapare utan att släppa fokus från elevens utveckling?
Kommentera