Man tror att allting är som vanligt

Sen vaknar man upp en måndag som man tror är en tisdag och inser att någonting håller på att ta slut. Kan man säga att man jobbar på ett ställe som man inte besökt på fyra månader snart?

Det ganska uppenbara svaret växer hos mig. Samtidigt vill jag inte sudda ut Moderna Skolan, jag vill ha kvar den för allt som jag har lärt mig där. De flesta som jobbar där är hopplösa individualister. Men ungarna har potential. Hälften av lärarna där har ingen aning om att jag börjat plugga trots att jag närmar mig slutet. Samtidigt vet nästan alla kidsen exakt vilka ämnen som är mina. När delar av skolan eldhärjades och fick stängas av under en tid rasade lärarna. ”Vad händer med mitt jobb? Måste JAG undervisa mina elever fler timmar nu? Är det säkert att JAG får mer betalt för det?” Ingen frågar hur det blir med kollegorna som mist sina klassrum. Samtidigt är det här de första kidsen som jag sett växa upp.

Jag har hundra små berättelser om när fyrorna började på skolan. Den typen av berättelser som pinsamma vuxna drar och som man inför kompisarna låtsas hata men som man egentligen gillar. Det är spår av samhörighet, ett gemensamt förflutet.

Ibland får jag för mig att jag är alla arbetsgivares våta dröm – jag ångar på utan att någonsin fråga mig vad det är jag håller på med. Jag hatar att sluta.

2 kommentarer
  • Kicki W
    Posted on 2008-09-09 at 11:10

    Jag blir riktigt LÄTTAD över att du är kvar – i cybervärlden. Länken på min blogg verkar nämligen inte fungera…

    Det är så underbart härligt att läsa hur du faktiskt hela tiden sätter barnet i centrum. Inte för att de är gulliga eller att man ”måste” det, utan just för att du drivs av en lust. Barn är härliga – och vidriga, allt i ett. Men jag tycker att det verkar som om du kan sätta fingret på vad det faktiskt är som skiljer mellan att vara barn och vuxen. Och lika upprörd blir jag som du över när vuxna inte törs vara vuxna, utan sätter sig själva i centrum – precis som barn. Och detta trots att de både har utbildning och uppdrag att lotsa det uppväxande släktet in i den sk. vuxenvärlden.

    Den perfekta världen finns inte, och det är härligt att du fortfarande orkar ha engagemang för att göra skillnad. Men du kan inte vara överallt, och dina härliga ”fyror” kommer förmodligen traska vidare i livet utan dig ändå. Du har helt självklart BETYYTT på de ställen du varit på, och så komme det bli framöver också. Att släppa är lite som att dö en smula…

    Jag tycker det är underbart att du vågar släppa in barnen i ditt ”innersta rum” och verkligen SE dem. Det skänker både glädje och energi. Som förälder till några av dessa uppväxande telningar, har jag ju sett hur svårt det är för väldigt många lärare att faktiskt ”lämna sina barn” när ungarna går vidare i livet. Typ skolavslutning ;-). Men jag tycker samtidigt att det är härligt, för det betyder att de vågar vara människor med äkta känslor. De vågar släppa in små individer i sitt hjärta – oavsett vad föräldrar må tycka om det. De vågar ta fighten när det behövs, och stiga åt sidan när det behövs.

    Jag hatar också att sluta….

    Kicki W

  • Camilla
    Posted on 2008-09-10 at 04:25

    Jag håller med Kicki W;
    Är också lättad att du är kvar.
    Under sommaren har jag inte nått din blogg överhuvudtaget, och hade faktiskt gett upp hoppet och tagit bort länken från min sida. Den pekade bara mot ”Not available”, men nu har jag hittat hit igen!

Kommentera