I fredags hängde jag på skolgården under lunchrasten. Gick runt och pratade med kidsen och sånt.
Jag hittade ett par av mina blivande elever, sju och åtta år gamla. Inom ett år eller två är de mina och det märks på dem. De är väldigt sugna på att komma fram och prata, vilket jag gärna bemöter.
På något sätt kom vi fram till att prata om muskler och jag råkade på något sätt använda ordet muskulös. Det var uppenbart första gången de hörde de ordet.
Barn (i kör): Muskulös!?
Ett barn: Vadå muskel-lös? Att man har lösa muskler eller? Svänger och dinglar med armarna demonstrativt.
Jag: Nja, snarare är det tvärtom. Att man har stora och starka muskler.
Barnen fnittrar lite med varandra. En tar till orda.
Barnet: Jag tycker det är ett knäppt ord. Borde vara tvärtom. Jag tränar mina muskler ofta när jag åker konståkning, då kan jag inte vara muskellös.
Jag artikulerar skillnaden och det säger efter.
Barnet: Meh! Fortfarande ett knäppisord!
Barnen bryter ut i nytt ordfnitter. Jag tänker att det är rätt bra att de ifrågasätter språket, gör det till sitt eget, och går vidare.
Kommentera