Det är eftermiddag och våra kontorsutrymmen räcker inte till för alla parallella möten som tar plats. Så jag och min kollega går ut för ett visionärt prat om matematik.
Väl ute slår vi oss ner under några träd och inom kort är barnen mitt ibland oss. Två sexåringar (Morgonkompisen och Sexåringen) har hittat en leksaksring som de vill ha hjälp med att återbörda. Jag, som till en början blir lite irriterad av hur de avbryter våra tankebanor, föreslår att de ska ta och göra en upphittat-lapp.
Sexåringen (lite generat): Meh! Jag kan ju inte läsa…
Jag: Du kan klara den här uppgiften ändå. Ta hjälp av Morgonkompisen.
Sexåringen: Hurdå?
Jag: Morgonkompisen kan läsa och hjälpa dig.
Det märks att de inte riktigt vågar lita på sin egen förmåga. Precis i den stunden släpper min irritation. Elever som inte vågar får mitt lärarjag att gå igång. Mötet får vänta
Morgonkompisen: Meh! DU kan göra det.
Jag: Ja, jo… Det kan jag göra. Men då får ni ta mitt mattemöte istället.
Barnen: Näe!
De piper iväg och ger sig i kast med uppgiften. Kvar är vi som får jobba ostört med våra visioner.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterandet som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera