#100 – En ingång och en sorti

Det är måndag. Jag gör min första arbetsdag som timvikarie efter sommarstängningen. Det är få barn på fritids och strålande sol. Lite varstans finns kollegor som änglisgt vakar över nyinskolade förskoleklassbarn. Som vikarie kan jag fokusera mer på de övriga barnen, som annars kanske inte blir sedda.

Det har gått några år sedan dess men jag minns hur jag och en kollega satt med varsin kopp kaffe på altanen och blickade ut över skolgården när du och din kompis kom framspringande från bakom ett skjul. ”Vadå? Dricker ni alltid kaffe, eller?”  gapskrek ni innan ni fnittrande sprang därifrån. Vi såg på varandra, kollegan och jag, och ryckte på axlarna. Någonstans visste vi då att det skulle bli bra med er i vår vardag. En ankomst i en verksamhet som är svår att överträffa!

Sedan dess har vi varit med om så otroligt många stora och små saker. Vi har delat hemligheter, pratat om vardagssaker, delat fler måltider än vad någon av oss kan komma ihåg, hittat på nya ord och mycket, mycket mer. Det är stort att få vara med på den resan. Fastän vi har en strikt professionell relation så går det inte komma förbi faktumet att vi under de senaste åren, ibland på nära håll och ibland på avstånd, har levt parallella liv och i förlängningen påverkat varandra för all framtid.

Det är några episoder jag kommer att bära med mig när ditt namn inte längre är ett vardagsord på skolgården:

• När du under en sommar växte säkert en decimeter om inte mer. 
• När jag som helt nyutbildadlärare misslyckades fatalt att etablera en förtroendefull undervisningsrelation mellan oss. Lyckligtvis har vi tillsammans reparerat det sedan dess.
• När jag som lärarstudent fick möta dig i ett sammanhang där jag trodde vi skulle ha ett litteratursamtal men du bestämde att vi skulle prata om rädslan för skilsmässa.
• När du tog med dig ett foto på ditt nyfödda syskon och särskilt uttrycket på ditt ansikte när du fick visa upp det.
• När vi för ett tag sedan pratade om egenskaper hos en bra lärare och du berömde mig ”för att du tar oss på allvar, nästan som att vi är tonåringar eller något”.

Men en av de minnen jag tar med allra tydligast kommer från gårdagens talangjakt. Efter snart sex år på vår skola är det din näst sista dag hos oss. Efter en lång och solig dag med fantastiska talanger är det din tur och du tar din gitarr och stämmer upp i en fantastisk sång som får varenda elev på skolan att bli galna. Ögonblicket när du tar sista ackordet och omringas av jublande kompisar som skanderar ditt namn.

En värdigare sorti än så är svår att föreställa sig.