Det är helg och jag är på Pittoreska Skolan för att visa upp den för en kurskamrat som tröttnat på att höra alla mina historier utan att veta hur det ser ut på skolan. Egentligen var det inte planerat men vi var i närheten och passade på att åka förbi. Vi går runt och kikar in genom fönster samtidigt som jag försöker beskriva hur det ser ut därinne när lamporna är tända och skolan lever upp. Rätt vad det är hör jag en röst bakom mig.

”Rösten”: Vad gör DU här!?
Jag vänder mig om och hittar fyra elever som jag vet bor granne med skolan.
Jag: Hej Spjuverpojken (tio år gammal och den som varje år börjar planera sina aprilskämt redan i januari) Jag är här med min klasskamrat för att visa upp skolan.
Vi samtalar en liten stund innan jag ska vara så där fjantigt vuxenrolig.

Jag: Tänk att ni trivs så bra på skolan att ni till och med är här på helgen…
Spjuverpojken (kontrar kvickt): Ska du säga!
Klasskamrat: *Gapskrattar*

Förnedringen är total. Jag har ändå åkt i närmare en timma för att komma till skolan – Han har gått över gatan…

Till mitt försvar vill jag bara påpeka att jag är ganska stolt att mina elever vågar bete sig så – med glimten i ögat skämtande med sin lärare. För inte så många år sedan var det varit ett beteende som skulle straffas. För mig är det ett kvitto på att jag lyckas med mitt allra högsta mål: att eleverna ska våga säga emot när jag klantar och gör fel.

Kommentera