Viljan att vara någon annan

Hur intensivt lärande kan vara. Det funderar jag på här där jag sitter på en färja som ska ta mig till bussen som ska ta mig till tåget som ska ta mig nästan hela vägen hem. Efter fem arbetsdagar och åtminstone nittioarbetstimmar i Almedalen har jag träffat några av de smartaste skolmänniskorna jag vet (inklusive Anne-Marie). Jag har massor med nya små tankar och idéer som ska få mogna till sig över sommaren. Samtidigt är jag fullkomligt utmattad så det är svårt att inte ägna åtminstone en stund av färjandets tre timmar till att sova. En annan stund använder jag till att förädla tankar och en pytteliten stund använder jag till att sträcka på benen och fylla på med halstabletter från cafeterian. 

Där i cafeterian hittar jag ännu mera lärande. Hylla efter hylla med olika sorters karameller paketerade och marknadsförda på olika sätt. Ett helt gäng ungar vandrar gångarna fram och tillbaka nogsamt räknande. Det gäller att maximera köpkraften. Det både fingerräknas och mummelräknas lite varstans. Framför mig står två själva (men inte nödvändigtvis ensamma) barn som ser ut att vara syskon. Den ena är i åttaårsåldern och den andra i femårsåldern. De har fått varsin tjuga att handla för. 

Det språkas, diskuteras, värderas, samplaneras, funderas och till sist även beslutas. När det yngre barnet har bestämt sig får hon instruktioner i hur  hon ska hitta till kassan. Med ett par färgglada tablettaskar i ena handen och sin tjuga i den andra höjer hon plötsligt rösten.

Femåringen: Hurra! Nu kommer han i kassan att tro att jag är ett stort barn på riktigt!