För Maria Wetterstrand var det matematiklärare Klaus-Jürgen Schmidt.
För Lars Lerin (akvarellkonstnären) var det svenskläraren Ingrid Bengtsson.
Lärare som sätter spår alltså. De som man minns oavsett hur många år eftersom deras påverkan aldrig verkar ta slut. För min del var det nog faktiskt min gymnasierektor. (Han tolkade sitt pedagogiska ledarskap som en naturlig konsekvens av att han hade goda relationer -både till personal och till eleverna-även om det handlade om 1700 stycken.)
Just nu har DN en fantastisk artikelserie som heter Lärare för livet. Första delen handlar om sextiosjuåriga Willi Lang som arbetar på Åkrahällskolan. I andra delen förklarar Lena Carlsson på Klockarbergsskolan hur hon undervisar matematik ute i den verkliga verkligheten. Tredje delen handlar om svenskläraren Christina Monthan Axelsson från Lundellska Skolan i Uppsala som berättar om ett ”bokkrig” på byggprogrammet som fick henne att lägga om sin undervisning. I den fjärde delen berättar Maria Wetterstrand och Lars Lerin om lärarna de inte kan komma över. Gemensamt har de fyra artiklarna att de målar upp en alternativ bild av skolan.
Jag tror verkligen på projekt som detta. Där syftet vilar på en övertygelse att verkligheten är komplexare än vad den antas vara. Skolsverige har mer än tvåmiljoner elever och trehundratusen lärare.
Kommentera