Övergångens ögonblick

På väg någonstans är jag (som nästan jämt) mitt i en pendling, när jag får syn på något som intresserar mig. En förälder och ett barn i de äldre förskoleåldrarna kliver på och sätter sig längst bak. Jag, som lyssnar till min iPod tänker inte mer på det. Först när batteriet tar slut och det omistliga barngnället tränger igenom ljudväggen av Coldplaytoner. Snabbt spetsar jag öronen för att ta del av det bästa jag vet: familjegräl.

Barnet: Jag VILL inte!
Föräldern: Nu har du en tråkig inställning. Det här är inget vi kan ändra på nu…
Barnet (kokar av ilska): Men jag säger ju att JAG VILL INTE!
Föräldern (muttrar): Surpuppa…
Barnet: DU kan vara en surpuppa!
Föräldern (böjer sig in och viskar precis så tyst att jag hör det): Surmule.
Barnet skiner upp och smakar förtjust på ordet som uppenbarligen är en ny bekantskap.
Barnet: S-u-r-m-u-l-e.

Vet barnet vad en mule är? Kanske. Kan NÅGON säga hur en surmule ser ut? Knappast. Klart är i alla fall att mötet med ett nytt ord kan råda bot på vilken jobbig förälder som helst…