Lunchtid och vi är i matsalen. Av någon anledning är alla som arbetar i matsalen borta samtidigt, vilket leder till avsaknad av rena tallrikar och en oroväckande stor hög av använda tallrikar vid diskstationen. Eftersom det serveras soppa är det varvat djupa tallrikar och assietter (för salladen). Jag bestämmer mig för att ingripa. Med väntat resultat, egentligen.
Jag börjar plocka ner den högsta stapeln och sorterar upp så att djupa tallrikar är i en stapel och assietterna i en annan. Halvvägs igenom börjar jag äcklas av matresterna som fastnar på mina händer.
”Jag borde nog tvätta händerna igen, innan jag tar mat” tänker jag.
Precis då går det åt skogen. Tallrikarna rasar och minst femtio tallrikar far åt alla håll. Hela matsalen ser det. Alla sextiofemnågonting elever och kollegor. Ingen säger något. Ingen gör något. (Förutom de som hånfullt applåderar.)
En elev kommer fram till mig.
Hen som jag haft vid flera tillfällen haft svårast att nå fram till.
Hen som hela vårt första år satt under en bänk och petade klasskamrater mellan tårna under mina genomgångar.
Hen som förutom att vägra arbeta nu också vågar visa hur mycket hen egentligen kan.
Hen som nu föreslår lösningar för att skapa en hållbar undervisningssituation.
Hen som nu ber mig om hjälp.
Eleven börjar plocka upp tallrikar med mig och efter en stund är vi klara. Jag går och tar mat. Eleven, som redan ätit färdigt, går ut. Efteråt känner jag en stark vilja att söka upp hen på skolgården och berömma den fina gesten.
Jag: Du det där var väldigt snällt gjort. På riktigt. Tack.
Hen: Ja ja, du stör min rast.
Jag: Men alltså….
Vi byter en blick och jag förstår att mitt budskap har gått fram.
Flera timmar senare är jag fortfarande lite tagen.
Sådan kommentarer och sådana stunder är guldvärda!