Det är lunch och jag väljer medvetet att sätta mig vid två elever som jag vet inte har dragit jämt på sista tiden. Mitt mål är att försöka skapa en måltidskonversation som visar dem att de egentligen är rätt lika och att de kan ha trevliga stunder tillsammans även om de inte är eniga i alla frågor. Snabbt spårar det ut till en lärandesituation…
Jag (efter en stunds prat om allt möjligt): Vad brukar ni göra på rasterna egentligen?
Elev #1: Jag och en annan kompis brukar leka Mus och Kanada.
Jag (förvånad): Vadå? Landet?
Elev #2: Nej. Leken…
Jag (opedagogiskt slötänkt): Vad menar ni? Vad är en Kanada?
Eleverna: Meh! Du vet…
Jag (som nu samlat mig): Jag tror verkligen att det är ett land.
Elev #1 (kritiskt): Är du säker?
Jag: Ja, jag tror det i alla fall. Hur kan vi ta reda på svaret?
Elev #2 (lyckligt): Du kan kolla på Wikipedia i din iPhone!
Sagt och gjort. Ett par minuters sökande leder oss till svenska wikipedias sida om kanada.
Eleverna (i kör): Oj.
Jag har fortfarande inte kommit på vad de trodde att Kanada var för något. Några kreativa förslag?
En gås kanske, kanadagås…
Inte en blekaste, men återkom gärna när du får reda på det! 🙂
Jag tror säkert att de trodde att det var en gås. Bra att de nu fick reda på svaret!
Svar: Vad bra att du kunde hålla eleven fokuserad under hela passet! Men ifall man har en elev som är komplex, så är det inte alltid så enkelt. Man kan fånga elevens intresse ena gången, men andra gången man ska göra samma sak, så kanske det inte funkar. Jag menar att det inte alltid är så enkelt. Det finns inget facit på hur man ska gå tillväga. Vad tänker du kring 40-timmarsveckor? http://junitjejen.se/40-timmarsvecka/