Det är söndag kväll och jag sitter fast på ett vinterstilla tåg. (Vi har turen att stå vid en perrong, så att vi kan gå ut och lufta oss.) Efter dryga tre timmar utan besked beger jag mig mot Bistron och hamnar bakom en kvinna och hennes två söner (ungefär tre och sex år gamla). Det vankas plättar (och så småningom en insikt om skillnaden på hemmagjorda plättar och svettiga tågplättar).
Mamma: Och vad vill ni ha att dricka då?
Barnen: Festis!
SJ-tant: I menyn ingår det Smakis.
Mamman (på vuxnas vis): Jaha, vad bra. Då tar vi det istället.
Sexåringen: Men… Men… Jag gillar ju inte Smakis.
SJ-tanten (lutar sig fram och pratar med den där nedlåtande rösten som man bara använder mot barn): Det är bara den man kan köpa om man vill ha plättar.
Sexåringen(med överdrivet lugn): Varför det? Gillar du inte Festis eller?
Det slutade med att SJ-tanten, av rädsla för att bli retoriskt besegrad av en liten kille, bjöd på varsin Festis istället.
Nu skulle även vuxna (läs:griniga gubbar) kunna försöka med en sån sak. Men det är bara barn som lyckas dissa folk till lydnad och ändå lämna dem med en känsla av ”nu var jag allt bra snäll mot det lilla söta barnet”. Evil Geniuoses hela bunten…
Kommentera