Det är fredag eftermiddag och jag ska stänga på Pittoreska Skolans fritids. Det innebär att min arbetsdag slutar vid sex, men jag får gå när sista barnet går hem. Vid tretiden är det bara sex barn kvar vilket gör att jag ser ut att få ett par timmar betald ledighet så där i slutet av arbetsveckan.
Eftersom det bara är jag kvar i personalen står mellnmålet kvar. Varför stressa liksom? Istället sitter vi och småpratar lite om helgens aktiviteter. En flicka (åtta år gammal) som till hösten blir min VFU-elev (kommer gå i min praktikklass) ska på disco.
Förvirrade Flickan: Jag ska på disco i gympasalen på högstadiet! (Högstadieskolan som ligger några kilometer längre bort där eleverna går vidare efter femman.)
Jag (pedagogiskt retsamt): Ska du dansa med några vackra högstadiekillar då?
Förvirrade Flickan (som fattar att det är ett skämt): Näää! Bläääh! Det är bara barn i min ålder. Det är några skolbarn i nian som ska åka på klassresa…
Jag: Det är väl en smart idé?
Förvirrade Flickan: Usch, nej. När jag går i nian ska jag INTE ha klassresa i gympasalen. Det verkar ju jättetråkigt!
Haha! Vad gullig missuppfattning! Kul att du e tillbaka!
Vad roligt du skriver! barn är obetalbara, men det är svårt ibland att fånga precis ”det där”. men det gör du! Kul!