Korvmåndag i dödens spår.

Så klart råder det en viss spänning på skolan så här dagen efter att ett barn har mördats. Trots de många milen mellan oss och dom gör kvällstidningarnas löpsedlar att skolgården har direkt utsikt över den overkliga döden. Men någonstans fortsätter livet som vanligt. Barn leker även när de bearbetar stora orosmoment. I klassen jag hade idag kom mordet på Engla inte upp förrän några barn lekte barnamördare på fruktrasten. Det brutala i att det går att mörda barn blir större när man ser att barn bearbetar sådana orimligheter villkorslöst på sitt egna vis. De gör som de alltid gör, leker. Kanske för att de inte vet något annat sätt eller kanske för att de på ett högre plan vägrar ändra livsstil på rgund av en knäppgök som sitter bakom lås och bom. En mycket cynisk kollega bryter genast upp mördarleken.

Kollegan: Sluta genast upp med det där!
Barnen (slutar förskrämt att leka/bearbeta): Men…
Kollegan: Det här är inget att skämta över.
Modigare Skämtar Pojken (sex år gammal): Det var inte vi. Det var Hitler!

Till och med idag är barnen på sitt vanliga glada, skämtsamma humör. Så hur gör man när man går från jobbet med känslan av att ha haft den bästa dagen någonsin med skolans svåraste grupp? Mina allt mer tidsmässigt perfekta lektionsplaneringar tar slut efter halva lektionen. Eleverna är för uppmärksamma. Vi är redan klara. De har redan lärt sig allt jag har förberett. Även extra uppgfiterna går åt som smör i solsken. Jag är så lycklig att jag skulle kunna strunta i att pendla hem och istället hoppsa hoppsa-steg hela vägen. Men jag låter bli, det här är inte en dag då man ska vara lycklig. När dagen är slut och fritids ska ta vid kan jag inte låta bli. Jag måste få berömma dem.