Vi tar det en gång till…

Idag hade jag min tredje slinga (en sorts mini-föreläsning) på rubriken ”Fotosyntes – livets viktigaste lektion”. ja, det är en del av vårt snart sönderundervisade biologitema. Och ja, det är rätt så komplext för nio-, tio- och elvaåringar. (Därför nöjer vi oss om de har hört talas om det och vet litegrann om vad det är bra fösr.)

Hos oss har vi organiserat det så att en lärare förbereder sig ordentligt för att sedan ge samma slinga i alla (d.v.s tre) klasser. På så sätt blir det bättre kvalitet. Plus att det är rätt intressant att se olika grupper komma med olika reaktioner på ens amterial.

Idag hade jag en elev i nio års åldern som tidigt deklarerade att ”Det här kan jag, för det har vår förra fröken lärt oss!”. Och mycket riktigt blev samma elev ett bra bollplank under resten av slinga. I mitt mentala avprickningsregister arkiverade jag den här förmiddagens lektion som ett bevis på att samma elev når tema-målen med råge.

Men vid lunch blev det ändring på det:

Jag (på väg in i matsalen): Oh, det är sojakorv!
Eleven: Jaha du, så vilken sorts fotosyntes ska du välja idag?
Jag: Euhm, va?
Eleven (bombsäkert): Ja, alltså: Vad ska du göra för att få igång din fotosyntes?
Jag (som misstolkar det hela som ett skämt): Du menar för att jag är vegetarian. Kul! 😉
Eleven: Eh, va? Näe!

Efter en intensiv och högpedagogisk lunch hade vi rätat ut det där lilla frågetecknet med att bara växter kan skapa fotosyntes. Och att fröken inte är en växt. (Även om jag från tid till annan kan framstå en aning mossig.)