Idag besteg jag ett berg med en tolvåring som jag känner genom fredsorganisationen CISV. På vägen upp pratade vi om allt mellan himmel och jord, och särskilt den planerade skolövergång som hon står inför då hon om ett par veckor påbörjar skolår sex.
Detta är ett barn som vanligtvis brukar vara mycket klokt , så jag tog tillfället i akt att fråga henne hur hon ser på sin stundande skolövergång. (När vi förra sommaren spenderade en månad tillsammans på ett fredsläger i södra Frankrike blev detta uppenbart vid fler tillfällen än jag kan minnas.)
Slutsatsen blev att hon visst är nöjd med sina före detta lärare men att det samtidigt ska bli rätt skönt att få nya lärare. Eftersom jag fått höra en del andra historier om detta barns lärare så fick jag först en känsla av att de kanske inte gjort sitt jobb så bra som de borde, och att detta var ett diplomatiskt sätt att uttrycka lättnad över en ny skolsituation.
Sen kom jag på att jag hoppas att mina föredetta elever är någonstans och säger samma sak om mig. ”Jag trivdes, men är redo att gå vidare.” Det är fina ord. Om än lite sorgliga.
På torsdag kommer jag tillbaka till mitt klassrum, och det kommer nog inte känns odelat positivt att rensa ut de sista spåren av de 10 eleverna jag nu har släppt. Det får bli att fokusera på den 10 som kommer in istället.
Kommentera