Bördan i att vara yngst.

Så gott som all kontakt mellan lärare och elever är i någon pedagogisk mening oavsiktlig, vilket avsevärt försvårar bekräftaraspekten av lärarskapet. Man går förbi varandra i korridoren, hamnar bakom i matkön, håller upp en dörr eller rent av bara ses på avstånd. I vilket fall som helst är de inte förekomna av någon klok tanke från min sida. Jag vill bara använda det som en ursäkt i förväg…

Det är strax efter lunch på skolgården. Jag är på väg till Rektorns kontor när jag går förbi en elev i tioårsåldern.

Jag: Hej.
Eleven: Hej Killfröken. Gissa vad!
Jag: Vad?
Eleven: Men någonting har ju förändrats. Gissa vad!
Jag (nervös att jag inte ska upptäcka det): Har du klippt dig? Det är snyggt.
Elev: Neeeeejjjj…. gissa igen…
Jag (ännu mer osäker): Euhm…har du en ny keps?
Elev: Meh! Nej det har jag inte. Ser du inte? Jag är ju en fyra nu.
Jag: Men du ser ju precis likadan ut som i fredags (=sist vi sågs).
elev: Åh! Det gör jag ju inte alls. Allting är ju annorlunda nu. Eleven går trumpet därifrån.

Sägas bör att eleven går kvar i samma klass, med samma lärare, i samma klassrum med den enda skillnaden att han inte är yngst i klassen längre.