Stod i personalrummet med en lång fixlista, fast att jag slutade jobba för trekvart sedan. Såg planschen för lärardemonstrationen och tänkte: ”Äh, jag skippar den och jobbar klart. Så att det blir bra.”
Men vet ni vad? Det är inte bara mitt ansvar att utbildningen jag råddar blir bra. Fast att jag tar mitt jobb på jävligt stort allvar så kommer jag till en gräns när jag inte kan göra mer.
Samh
ället måste ta sin del av ansvaret för att skolan och i förlängningen framtiden blir en ljus, stärkande och lärorik upplevelse. Till exempel kan vi börja med att betala lärarna en lön som motsvarar de skyhöga förväntningarna vi rätteligen ställer. Sen kan vi fortsätta med att göra det möjligt för lärarna att göra ett bra jobb, bland annat genom att låta varje unge få kosta så mycket som hen behöver.
Om vi som samhälle börjar där så kan jag tänka mig att fortsätta bjuda på min tid, mitt kunnande och mitt engagemang när det behövs, oavsett vad klockan är.
Nu ska jag demonstrera. Vi ses! //Jacob
