Det är höstlov och jag, precis som många lärare, ägnar det åt att jobba från annan ort. Det är skriftliga omdömen, dokumentation, utvärdering och långsiktig planering som står på agendan. På ett sätt är det skönt att få tid att jobba med sådant som inte ryms i en lärarvardag men samtidigt saknar jag klassrummet och kidsen. Undrar om de känner likadant? Kände jag så när jag gick i skolan?
Med sådana frågor i tanken plingade det till i mobilen. Förfrågan om att spela Wordfeud med en av nioåringarna. Ja tack. ett par omgångar följt av en intressant chatt. (Jag är grön, eleven är grå.) Jag får lust att fråga eleven om man som barn längtar till skolan, men tänker att det är en sån där vuxenfråga som man ska undvika. Istället frågar jag vad hen gjort på lovet. Det kommer många olika småhistorier som jag lägger till min förståelse av hur/vad den här eleven tänker och känner.
Plötsligt byter samtalet riktning med ett digitalt fnitter och en tänkt omöjlig uppgift, som jag så klart löser snabbt. (Med miniräknare, shhhh!)
Därefter samtalar och resonerar vi om matematik och matematiska strategier. Inte i ett undervisningssammanhang men i ett lärande sammanhang. Apropå bedömningar och skriftliga omdömmen. Så här vill jag ha tid att göra med alla elever.
Hur åstadkommer man det?
