Det är december 2008 och precis som decemberdagar är på tvåtusentalet så är även denna grå, nästan nollgradig, blåsig och full av tjocka moln. Klockorna har just ringt in till dagens sista lektion för de äldre eleverna. Kvar på skolgården finns sex- och sjuåringar, ett par kollegor och jag. Borta i sandlådan med den gamla klätterställningen ligger fyra sjuåringar på rad med näsorna i vädret. En efter en pekar de upp mot himlen. Nyfiken som jag är går jag lite diskret förbi dem.
Sandlådsbarn #1: Titta! Det ser ut som en häst.
Läten av barn som ivrigt instämmer.
Sandlådsbarn #2 (börjar fnittra): Det där ser ut som en stjärt!
Läten av barn som fnissar.
Sandlådsbarn #3 (fundersamt): Men, är det Guds rumpa då?
Läten av barn som kiknar av skratt.
Sandlådsbarn #4 (den enda som inte skrattar): Jag tror inte det….
Imorgon ska jag få den stora äran att göra ett studiebesök hos Anne-Marie Körling.
