Tävlingen

Det är onsdag och jag har fått ett vikariat i min inte-längre-så-tillfälliga VFU-klass. Klassens förskollärare är på kurs vilket gör att jag har huvudansvaret för de elva sexåringarna när min LLU (handledare) har hand om sju- och åttaåringarna. Ett mycket behagligt upplägg om jag får säga det själv. Under merparten av förmiddagen har vi gemensam verksamhet och då delar vi på jobbet. Efter ett tag pysslar eleverna med lite olika saker och jag har förberett kombinerad matematik- och bilduppgift för sexåringarna som blir klara. Enkelt förklarat ska man med hjälp av en tärning se vilket fält som ska färgläggas med vilken färg.

En efter en växer skaran av sexåringar som ritar och räknar. Till en början har jag instruerat var och en men efter ett tag får jag snilleblixten att låta eleverna instruera varandra (de får träna på att ge varandra instruktioner och jag kan fokusera på mer kvalificerade uppgifter än att leka papegoja). När Räddharen (ett barn med fantastisk personlighet som var helt knäpptyst de två första månaderna på terminen) kommer in ber jag Talföra Ungen sköta instruerandet.

Talföra Ungen (nonchalant): Fattar du!?
Räddharen (som inte längre är rädd): Nej, du får förklara…
Talföra Ungen: Man ska kasta tävlingen och se vilken färg det blir.
Räddharen: Jaha, Då förstår jag.