VA!? ÄR JAG GJORD AV ATOMER!? utbrister en elev när vi i en oväntad paus pratar om atomers kraftfält och hur vi aldrig någonsin egentligen rör någonting, om man ska vara petig. Jag har svårt att inte le. De undrar varför. Jag har svårt att förklara. Det är liksom för stort.
Hur beskriver man lärande sett utifrån för någon som är mitt i det?
