Att luras som vuxen

Jag är inte den som räds att lura mina elever. Inte för ofta och aldrig med ont uppsåt bara, så går det bra.

Ett exempel: Häromdagen när jag rastvärdade blev jag uppmanad av en elev att hjälpa med en konflikt runt den snöbeklädda rutschkanan som nu är ännu roligare att åka på men som tar en hel del elevarbete för att återställa (fylla med snö). Deras lösning var att införa ett biljettsystem för att begränsa folks åk. Problemet var bara att den enda som ville åka redan förbrukat sina två biljetter, och fler biljetter kan man se sig om i stjärnorna efter. (Känns som att ungen som kom på systemet har en ljus framtid inom myndighetssveriger framför sig!)

Min lösning var att rota igen jackfickorna efter krimskrams, hitta ett glittrigt hårspänne, deklarera att jag är miljadärwn som har en hemlig guldbiljett som är värd en miljon biljetter och att jag gärna ger bort den till barnen om de går med på två villkor: alla får åka och de måste dela på de en miljon åken rättvist. Den kollektiva lyckan visste inga gränser.

Mission accomplished.
Kalla mig ljugpotta då!