Det är ungefär mellanmålstid på Pittoreska Skolan och jag har genom någon underlig personalbesparande åtgärd hamnat i ett läge där jag, Skolmormor och en ny lärarstudent gemensamt ska hålla tre fritidsavdelningar om ungefär 90 elever. Är det en bra lärartäthet frågar jag mig? Hur som helst passerar jag en knut när tre ungar i sjuårsåldern kommer fram.
Barnen (i kör): Killfröken, kom och kolla på Irländska Ungen!
Det här är en åttaåring med irländskt påbrå, rött hår, klargröna ögon, kanonvackert engelskt uttal och tonvis med fräknar. Just nu är vederbörande också utrustad med solglasögon och divserse andra artefakter som får tankarna att gå till den komsikt fjantiga grenen av modern Hip Hop. En annan unge skall stolt till att göra en högtidlig deklaration.
Lill-Gud: Det är jag som har designat Irländska Ungen!
Jag (tveksamt): Du menar stajlat?
Lill-Gud (spelat bestämd): Nej-je! Jag säger ju att det är jag som har designat ungen. Åh!
Förresten, idag fick jag ett larmkort. Det har jag haft många gånger förut, men då har jag lämnat tillbaka det till sin rättmätiga ägare nästa dag. Nu har jag ett alldeles eget. Med det kommunala bostadsbolagets logga på framsidan och en liten post-it med den fyrsiffriga koden uppskriven på. Det är alldeles nytt och helt underbart. Jag kan inte sluta rabbla koden tyst för mig själv. Kanske borde de post-it lappen inte sitta klistrad på kortet?
Kommentera