Det är måndag förmiddag vid tiosnåret och den beryktade tiorasten har just börjat. Jag sitter i personalrummet på Pittoreska Skolan med en kopp kaffe och samtalar med min handledare. Det är första dagen på en mycket efterlängtad VFU-period (mer känd som praktikperiod). En efter en droppar kollegor in och slår sig ner med sina koppar. Bredvid mig sätter sig Klassläraren, en lärare som jag varje morgon ser genom bussfönstret när hon och hennes två barn ska till förskolan.
Vi pratar lite artigt om helgen och hamnar, som man brukar, förr eller senare på ämnet Magnus Uggla. Killen som just nu har programmet ”Vart fan är mitt band?” verkar vara en högst populär person i Klasslärarens hushåll. Särskilt hos den femåriga dottern vars sparkcyklande är det i särklass snabbaste sättet att ta sig till förskolan.
Klassläraren: Det är ju inte så bra för hon snappar ju upp allt. Som en svamp liksom…
Jag (oförstående): Vad då menar du?
Klassläraren: Nämen som i lördags. Då gick hon runt hela morgonen och sjöng. ”Pa-pa, pa-paa mitt band!”.
Jag: Så länge som hon inte sjunger ”Vart fan, vart fan är mitt band?” är det väl ingen fara, eller? Jag menar han ser ju ganska dum ut Uggla så hon skulle säkert gå på att det faktiskt är dom orden han sjunger…
Klassläraren (eftertänksamt): Kanske det fungerar…
Jag (ironiskt): Absolut, kör på det!
Klassläraren: Sen tror jag nog att jag ska göra som Maken säger och hålla Dottern borta från Uggla i fortsättnignen…
(Förresten, när Klasslärarens dotter sitter klistrad vid TVn och njuter av Magnus Ugglas sjöngsång frågar hon: ”Mamma, vad sjunger han den där ugglan egentligen?”)
Kommentera