Tisdag lunch. Pasta och en fet ostsås som tydligen innehåller spår av kött eftersom den också kommer i vegetarisk form. Jag lunchar med ett par av mina yngre elever. De är fnittriga och glada när de berättar om förmiddagens olika upplevelser. Jag är nöjd med att få ta del av deras berättelser och tankar.
Efter en stund är de klara och två av tre elever går. Den tredje sitter kvar. Jag tänker att det är för att hålla mig sällskap. Vi pratar en stund till. När jag just ska resa mig och gå frågar hen ”Vad ska du göra på rasten?” Jag svarar att jag, på de 15 minuterna som återstår ska förbereda nästa lektion.
Hon nickar förstående och viskar tyst: ”Kan inte du vara ute? Med mig?” Jag förstår att det som utspelat sig vid vårt bord ett par minuter tidigare har varit ett resultat av en outtalad kommunikation på en frekvens som mina vuxenöron får in.
”Jävlar att jag inte såg i tid”, tänker jag och gör mitt bästa för att hitta en bra lösning. Jag föreslår en vidgad kompiskrets, men ’det är svårt’. Jag föreslår syskonhäng, men ’han är tråkig’.
Rätt snart står det klart för mig att det bästa jag kan göra är att improvisera en lektion och lägga tiden att bespara ett barn ensamhet. Vi pratar länge om saker som hur det är och hur vanligt det är och hur vald ensamhet är annorlunda. Hen berättar om sökandet efter en logiska förklaringar till varför kompisar drar. Jag mår lite illa och tänker att det här är också en vardag… Fy.
Jag har bestämt mig för att hoppa på utmaningen #Blogg100 som handlar om att skriva ett inlägg per dag i hundra dagar. Jag hoppas att det ska inspirera mig att ägna mer tid åt skrivandet och reflekterande som omfattar den här bloggen. Därav den lilla siffran i början på inlägget.
Kommentera