Äckligt svengelskt

Det är eftermiddag och fåtalet minusgrader utomhus. För klena ungar som våra (och ännu klenare lärare om sanningen ska fram) innebär det att vi bara är utomhus mellan lunch och mellanmål (dryga två timmar). Efter mellanmålet börjar barnaskaran trappa av. Efter någon timma ryms de alla i samma målarrum. En del pysslar med egentillverkade dockhus och andra ritar. (Jag håller på ännu ett delprojekt i det eviga röjandet alltid pågår i ett klassrum.) Samtidigt flyter ett samtal genom rummet som jag hittills inte lyssnat till.

Elev (utbrister glatt): När min lillebror föddes så bajsade mamma! (Yep, här börjar jag lyssna till samtalet.)
Resterande elever (förtjusta): Bläh!
En annan elev: När jag döptes så kräktes jag i dopvattnet.
Resterande elever (lika förtjusta): Bläh!
En tredje elev: När jag döptes så grät jag. Det gjorde Storebror också. Men när Lillasyster skulle döpas så grät inte hon… jag undrar om vi verkligen är släkt hon och jag….

Resterande elever fnittrar.
Den första eleven: Lillebror föddes och sen liksom föddes det en bajs också
…
Resterande elever gapskrattar – samtidigt märker jag att en elev (en lillgammal åttaåring) skruvar besvärat på sig.
Lillgamla Eleven: Men, alltså: måste vi prata om äckliga saker?
Gruppens Stora Diplomat (sju år gammal): Meh, vi pratar ju bara om dopning och sånt…