Bästa vänner – i alla skepnader

Klockan är ett par minuter över tolv och jag har just inlett min arbetsdag (som ska sluta sex timmar senare med ett larmkort som jag över jul har glömt koden till). Ett par minuter över tolv innebär att så gott som hela skolan har lunchrast (inklusive de flesta lärarna) och att jag tillsammans med Skolmormor har ansvar för rastvaktandet. Jag passar på att kombinera vaktande av rast med hälsande på elever. Två sexåriga ungar (av typen som sällan eller aldrig syns vid första anblick men som – när man lär känna dem- ofta är de skönaste människorna man kan tänka sig) ser mig på avstånd och kommer rusande.

Elever (i kör): Hej Killfröken! Kolla! De visar upp en skärva av vad som verkar vara kakel.
Jag: Oj, häftigt! Var hittade ni den?
Elev #1: Därborta vid ett hus… (Bra förklarat…)
Jag: Hmmm… Vad är det?
Elev #2: Jag tror att det är tegel… För det är brunt på en sida (kakelplattans baksida)
Elev #1: Jag gissar att det är lyx-tegel för det är vitt och glansigt på en sida. Det bruna är nog baksidan….
Jag (som vet att klassen nyligen avslutat ett tema om deckare och mysterium): Men hur hamnade den här? Det är ett riktigt mysterium.
Elever (återigen i kör): Ja, ett mysterium!
Elev #2: Men det är också våran bästa vän!

Eleverna kramar om kakelskärvan (egentligen kramar de om varandra med skärvan i händerna) och vandrar glatt därifrån. Om sex år- när de går vidare till nästa skola- lär kakelskärvan vara borta men det känns som att dessa två fortfarande lär hålla ihop…